Förra veckan gav Niclas Ihrén sin syn på den artikel CSR i Praktiken tidigare publicerat och som jag skrivit. Jag uppskattar att Ihrén tagit sig tid då det öppnar upp för möjlighet till debatt. Nedan vill jag ge min syn på några av de påståenden och slutsatser Ihrén drar.

  • Är det inte aktuell forskning? Kritiken att artikeln inte är ”aktuell forskning” är både korrekt och missvisande. Artikeln är ingen akademisk forskningsartikel, vilket framgår i förordet som även förklarar varför referenslistan är avsiktligen kort. Artikeln är baserad på forskning men resultatet är presenterat på ett sätt som ska vara tillgänglig för en bredare publik i ett populärvetenskapligt forum. Det vore dock intressant att veta vad Ihrén och chefredaktören på CSR i praktiken anser är det moderna sättet att betrakta CSR. Vad är det som är så pass nytt och numera vedertaget att mina idéer inte är att betrakta som aktuella?
  • Är min syn föråldrad? Min syn är varken föråldrad eller modern. Den speglar ett ställningstagande inom den politiska filosofin. Enligt min mening är idealtillståndet en demokrati där medborgarnas vilja reflekteras i rättvisa lagar som reglerar företagens handlingsutrymme så att de inte orsakar oönskade konsekvenser i sin strävan att vinstmaximera. Det primära ansvaret för att organisera lösningar till sociala problem ligger då hos staten. Att exempelvis Bangladesh har arbetsvillkor som bryter mot mänskliga rättigheter i sina textilfabriker är huvudsakligen ett problem grundat i bristande demokrati och ett otillfredsställande juridiskt system. CSR-insatser från västerländska multinationella företag är i detta sammanhang ett välkommet plåster på symptomen men löser inte den underliggande orsaken.Vem som borde ha det primära ansvaret för sociala problem, näringslivet eller staten, är en ständigt aktuell fråga om hur vi vill att vårt samhälle ska fungera. Det är inte en fråga som har lösts en gång för alla. Att vara engagerad i CSR innebär att ständigt ifrågasätta CSRs roll i samhället. Jag menar att staten har en primär roll i koordineringen av sociala lösningar. Klimatfrågan löses inte av sig själv via frivilliga CSR-insatser utan behöver koordineras via reglering av aktörernas utsläpp. Anser inte Ihrén att staten har en primär roll i koordineringen av dessa lösningar? Menar Ihrén att det är företagen som frivilligt ska lösa problemen? Är det rimligt att tro att företagen kommer att ta tag i problem som inte ligger i deras egenintresse? Vill vi förlita oss på frivilliga, privata lösningar på problem som angår oss alla?
  • Är det verkligen lönsamt? Det räcker inte att upprepa som ett mantra att CSR är långsiktigt lönsamt med hänvisning till att företagen får bättre intressentrelationer. Detta måste på något sätt konkretiseras och visas via strategiska resonemang vilket är just vad min artikel avser att belysa. Jag tror att Ihrén och jag är eniga om att det finns ett stort utrymme för CSR-insatser som är gynnsamma för både samhället och företagens lönsamhet. Jag vet inte om Ihrén anser att CSR-insatser som är olönsamma är önskvärda?Jag anser att det är helt legitimt för företagsledningar att göra avkall på lönsamheten i syfte att ta ett större socialt ansvar om de har ett sådant mandat från sina ägare, men även då kan inte lönsamheten helt glömmas bort om företagen ska fortleva. De flesta företag har dock inget sådant mandat. Jag önskar att dagens företagsägare tog ett större ansvar och gav företagsledningar ett mandat till socialt ansvarstagande som inte enbart iakttog lönsamheten. Men önsketänkande löser inga problem. Så länge ägarna sitter på rösträtterna och de främst intresserar sig för återbäring så kommer företag att söka vinst som sitt primära mål.

Det finns inte längre något kontroversiellt i att hävda lönsamma CSR-insatser är önskvärda. Som framgår i min artikel kan detta ske genom att företag hittar nya affärsmöjligheter via samhällsproblem som deras kompetens är väl ämnad att lösa. Företag kan även mera indirekt gynnas via en förbättrad riskhantering då kraven hos inflytelserika intressenter tillmötesgås. Eftersom vi inte kan förvänta oss att företagsledningar tar ett eget samhällsansvar utöver vad lagen kräver så är det viktigt att vi som är intresserade (anställda, kunder, civilsamhälle, etc.) utsätter företag för de påtryckningar som vi kan.

I ett land som Sverige med fungerade demokrati och juridiskt system är påtryckningsbehoven utöver lagen begränsade och om vi vill få till stånd en socialt önskvärd förändring så är kanske en lagförändring vägen att gå. Men hur påverkar vi företag som är verksamma i Bangladesh? Vill vi förbättra arbetsförhållandena i Bangladesh kan vi utsätta våra svenska företag som är verskamma där för påtryckningar. Avstår vi som kunder från att köpa eller som anställda att arbeta för sådana företag så blir det snabbt del av deras strategiska CSR-arbete att förbättra sitt agerande även i underutvecklade länder. Men för att få till stånd en långsiktig lösning krävs en förbättrad stat. Här kan den svenska staten och civilsamhällsorganisationer främja demokrati och rättvisa via diplomati och kunskapsöverföring. Jag är medveten om att detta är en lång väg att gå, men det är den enda vägen som långsiktigt adresserar orättvisans orsaker.