Det är utmärkt att CSR i Praktiken vill föra in mer forskning i debatten kring CSR-frågor. Samhällets utveckling, såväl socialt, miljömässigt och ekonomiskt är i snabb förändring och forskningen är viktig för att inte debatten skall bli fritt tyckande.

I det perspektivet är jag dock besviken på starten. Slutsatserna i David Rönnegards forskning bär knappast samtidens prägel utan tillhör tvärtom bland det mest föråldrade jag läst på mycket länge.

David Rönnegards utgångspunkt är att företagens primära funktion är att tillfredsställa ägarnas ekonomiska egenintresse. Detta är gott nog, visar historien. Välstånd har byggts på detta sätt. CSR som ett ansvar utöver det lagstiftade, menar han, är ”ett grundskott mot själva företagandet”. Han motiverar det så här: ”Man kan fråga sig varför ett land som Sverige, med väl fungerande demokrati, behöver företag som på eget initiativ engagerar sig i samhällsproblem. Svaret är att det inte behövs…”. Förutsättningen menar han är att staten skall göra sitt jobb och ta hand om samhällsutvecklingen. Det är bara i länder där staten är dysfunktionell som CSR behövs(!). Och så där rullar det på.

Det finns flera  mycket besvärande hakar i Rönnegards artikel och därmed också i CSR i Praktikens val att publicera ett sammandrag av densamma:

  • Detta är inte aktuell forskning om CSR.Källhänvisningarna i Rönnegards artikel är sorglig läsning. De enda aktuella referenserna till CSR-litteratur är en artikel från Svenskt Näringsliv från 2006, ”Företagens Roll i Samhället” samt en artikel av Porter och Kramer från 2006, ”The link between competitive advantage and corporate social responsibility”, trots att hans artikel är publicerad 2010. Ett annat problem är att Rönnegard bara verkar ha valt ut de argument som stödjer hans föråldrade tes och ignorerat de av Porter och Kramers argument som visar på länken mellan konkurrensfördelar och CSR. (En tes de för övrigt vidareutvecklade till ett helhjärtat omfamnande av CSR i artiken ”Creatinge Shared Value” i janari 2011.)
  • Rönnegard förstår inte samhällsutveckling. I artikeln beskriver Rönnegard samhällsutvecklingen som en obruten linje av framgång. Över huvud taget tycks han inte se några utmaningar i samhällsbygget och det är ett grundproblem.  En hållbar samhällsutveckling har sedan Brundtlandrapporten, ”Our Common Future”, 1987, beskrivits i tre dimensioner: miljömässig, social och ekonomisk utveckling. Rönnegards optimistiska syn på värden är glädjande. Men om man bortser från de gigantiska utmaningarna i globala miljöproblem, svält, segregation, migration, överutnyttjande av naturresurser,  jämställdhet i näringslivet och ungdomsarbetslöshet, för att nämna några, blir perspektiven på samhällsutvecklingens utmaningar lite haltande.
  • Rönnegard förstår inte företagens roll relativt samhällsutvecklingen Rönnegard verkar heller inte för ett ögonblick ha reflekterat över att företag står för helt dominerande flöden i samhället, vare sig vi pratar om miljöpåverkan, energianvändning, eller social påverkan. Samhällsutvecklingen förutsätter ett nära och frivilligt samspel mellan näringsliv och stat. Jag tror inte att Rönnegard önskar att all form av samhällspåverkan skall detaljregleras i lag, vilket vore det andra (men dåliga) alternativet. Rönnegard uppvisar inte heller någon förståelse för hela den stora utmaning som näringslivet arbetar med i sina leverantörskedjor, vilket är en central del av CSR. Idag vet vi att ett företag bedöms utifrån vad som sker också hos deras leverantörer och underleverantörer. Barnarbete, miljöförstöring eller korruption är inte acceptabelt där heller. Ett företag som inte uppmärksammar detta stödjer det indirekt. Det är därför detta område utvecklats så mycket under de senaste åren, och dessutom har det visat sig ge långsiktiga fördelar för de företag som arbetar systematiskt med frågorna.
  • Rönnegard förstår inte CSR. I artikeln använder Rönnegard sin egen definition av CSR: ” …att ta ett samhällsansvar som sträcker sig utöver att med vinst producera varor och tjänster…att inte bara ta hänsyn till aktieägarnas intressen utan även beaktar åsikterfrån en bredare grupp av intressenter. Ofta anses dessa andra intressenter vara företagets anställda, kunder, leverantörer och samhället i stort.”I denna definition ligger några subtila uttryck som är väldigt viktiga, vilka jag kursiverat. Jämför denna definition med till exempel EU-kommissionens definition från November 2011, ”företagens ansvar för sin påverkan på samhället”.Skillnaden är att Rönnegard ser CSR som ett smörgåsbord där man kan välja lite som man vill. ”Ett ansvar” kan till exempel vara ett företagsdagis. Ett annat kan vara lite kultursponsring. Rönnegard ser heller inget behov av att företaget tar ett helhetsansvar för sin påverkan på samhället och han lämnar det fritt för tolkning: ”åsikter” skall ”beaktas”. Om ingen uttryckt åsikter om företagets verksamhet i Bangladesh, så har man alltså inget ansvar.Vad Rönnegard behöver förstå är att det finns hygiennivåer att upprätthålla för alla CSR-frågor. Detta ändrar inte det faktumet att CSR också är väldigt värdeskapande för företag. Det stärker relationen till alla intressenter, liksom varumärke och företagskultur. Dessutom kan frågorna ofta integreras i kreativ affärsutveckling så att de stödjer affärsverksamheten mera direkt.

Det är med andra ord inte så konstigt att jag känner en viss besvikelse på såväl David Rönnegards slutsatser som på CSR i Praktiken som märkligt nog väljer att inleda sin satsning på forskning inom CSR med just Rönnegards artikel. Jag har läst mycket bra i CSR i Praktiken tidigare och väljer därför att betrakta detta som ett olycksfall i arbetet.

Rönnegards slutsatser är dock inte helt obekanta. De speglar i viss utsträckning hans referenser och är alltså en tydlig påminnelse om hur mycket som hänt de senaste fem, tio åren när det gäller synen på CSR. Forskarvärlden borde emellertid ligga i framkant, det är deras roll. Detta är särskilt viktigt då en del prestigefulla forskningsinstitutioner åtnjuter stort förtroende för sin kunskap.

David Rönnegard citerar en gammal rapport från 2003 som sammanfattar hans syn på ett bra sätt: ”Regeringar [inte företag] är ytterst ansvariga för efterlevnaden av mänskliga rättigheter, arbetsrätt, korruptionsbekämpning, miljöhänsyn m.m.” Den ska ställas mot det ramverk som FN ställde sig bakom i juni förra året och som beskriver dagens syn. I dokumentet ”Protect, Respect, Remedy” inleds stycket om företagens ansvar med följande beskrivning:

Business enterprises should respect human rights. This means that they should avoid infringing on the human rights of others and should address adverse human rights impacts with which they are involved.

Det är ett dokument som jag tror att David Rönnegard både skulle behöva och uppskatta att läsa.