Välj en sida

I en tid då sommarledigheten avslutas i en kontext som präglas av krismöten mellan Eurozonens ledare, sänkt kreditbetyg för världens största ekonomi – USA, upplopp i Storbritannien, kaos på världens börser och reviderade ekonomiska prognoser för Sverige som får finansministern att rycka i bromsen och avvakta med utlovade reformambitioner, så finns det extra stor anledning att reflektera över vilket ansvar olika aktörer har för att vi ska kunna leva i ett välmående och välfungerade samhälle. Mer specifikt fokuserar den här krönikan på vilket samhällsansvar enskilda individer tar och på vilket sätt de väljer att bidra.

På ett seminarium som anordnades av Bombays handelskammare gick Chief Election Commissioner, Mr SY Qureshi, (ordförande för Election Commission of India, en organisation som har den konstitutionella makten att genomföra fira och rättvisa val till landets nationella och delstatslagstiftningsorgan) hårt åt företagen och hävdade att “CSR inte är välgörenhet utan en fråga om vår överlevnad. Vi behöver en Warren Buffett och Bill och Melinda Gates som kan lära våra företag om behovet av CSR. Vad ni gör är inte CSR utan sociala tvångshandlingar”.

Vad är det då paret Gates och Warren Buffett gör som Qureshi gärna vill att de indiska företagen ska ta efter? Bland annat delar de frivilligt med sig av sina förmögenheter för att bidra till samhället. Den 9:e december 2010 undertecknade Facebooks CEO Mark Zuckerberg, tillsammans med Bill Gates och världens näst rikaste man, Warren Buffett, Gates-Buffett Giving Pledge, vilket innebär att de åtar sig att donera minst hälften av sin förmögenhet.

Finns det några lärdomar som man kan dra av denna individuella givarvilja?

Rosabeth Moss Kanter, professor vid Harvard Business School, betonar att det finns fyra saker som man kan lära av Giving Pledge. För det första är äkthet viktigt. Man kan inte ta för givet att en gåva emottages positivt. Ibland kan företrädare för olika offentliga organisationer eller institutioner betrakta gåvor med misstänksamhet och ifrågasätta det verkliga skälet bakom gåvan. Jämför debatten om klimatförändringarna och anklagelserna om företagens Greenwashing.

För det andra är rätt timing avgörande. Gåvor eller bidrag har mest positiv effekt om de är oombedda och framför allt uppkommer innan man pressas in i en givarsituation. Både Gates och Buffet sa de skulle ge bort halva sin förmögenhet innan någon bad dem om det. För det tredje är aktivism viktigare än altruism; att stödja en god sak är viktigare än pengar. Bill och Melinda Gates är inte passiva givare, istället är det deras tydliga fokus på ett antal utvalda områden, som bekämpning av malaria och HIV/AIDS i Afrika, som ger Gates Foundation den makt och det starka renommé som vi förknippar med fonden. Slutligen kan man konstatera att vissa gåvor blir återsända. Andra ger avkastning. Att kunna identifiera den här skillnaden är en viktig strategisk kunskap för den som är generös.

I Sverige är det inte lika socialt meriterande att dela med sig av sitt överflöd som i exempelvis USA eller i Storbritannien. Istället har ordet ”välgörenhet” snarare en suspekt klang. Den svenska inställningen till välgörenhet ger dock upphov till nya intressanta begrepp och titlar på personer som vill dela med sig av sina förmögenheter.  I en debattartikel i Dagens industri (31/5 2011) kallade sig de undertecknade, Percy Barnevik, Jan Carlzon, Dan Olofsson och Olof Stenhammar, till exempel för biståndsentreprenörer. Artikelns budskap handlar dock om på vilket sätt rika personer kan bidra med resurser till samhället, genom exempelvis initiativet Hand-in-Hand, och artikelförfattarna anser att i ett modernt välgörenhetsarbete finns det ingen motsättning mellan privata initiativ och traditionellt offentligt finansierat bistånd.

Vår syn på välgörenhet är nog en viktig förklaring till att Kamprad, som är en av världens rikaste människor, kan vara extremt återhållsam med att skänka pengar till välgörande ändamål och ändå vara en hjälte i svenska folkets ögon. Svenska folkets inställning till Kamprad är något som Bengt Ericson diskuterar i boken Den nya överklassen. Kamprad är dock mycket olik de andra miljardärerna som porträtteras i Ericsons bok.

Det som förenar alla som omnämns i hans bok är viljan att tjäna pengar. Det som skiljer Kamprad från många andra som omnämns i boken är dels att Kamprad har byggt upp en bild av sig själv som en representant för enkelhet och sparsamhet, dels att Kamprad bidrar till samhället på ett annat sätt – genom att ha skapat ett stort antal arbetstillfällen både i Sverige och övriga världen. Ericsons bok ger annars en ganska dyster bild av den ekonomiska eliten i Sverige och han anser att man kan man ana ”en sjuka som fått en oroväckande spridning inom det svenska näringslivets högre environger”. Det han beskriver är en liten skara människor som inte själva äger eller har byggt upp företagen som de jobbar på, men som ser sig som smartare, mer produktiva och framför allt mer värda at belöna än vanliga dödliga. Han beskriver de som ett bortskämt gäng med förvrängd självuppfattning som anser sig ha ”rätt” till allt från enormt höga ersättningar till privatflygplan och sekreterare som står på tå. Samtidigt skapas det en avgrund mellan dem själva och övriga människor.

Samma analys verkar även miljardären Robert Weil ha gjort. Han konstaterade i debattartikel för ett par år sen att ”nu har vi kapitalister alltså fått resurser som gör att vi själva kan välja på vilket sätt vi vill vara aktiva i samhällsbygget (…) Det är långtifrån självklart för de flesta svenska kapitalister.” Han fortsatte artikeln med att påpeka att det är politiskt sett ohållbart om eliten lever i välmåga, medan samhället i övrigt drabbas av djupa problem och många av de institutioner som ska upprätthålla samhället förfaller. Weil menar att en sådan utveckling undergräver kapitalismen, då dess legitimitet vilar på att den både kan skapa och rimligt fördela välstånd. Han avslutar artikeln med att uppmana kapitalisterna att förena sig och finna former för ett större samhällsansvar. Det har Ingvar Kamprad, Bill Gates, Mark Zuckerberg och Warren Buffett förstått, men däremot verkar tyvärr få andra inom det svenska näringslivet ha gjort samma analys.