Nostalgisk och lite matt ser jag nu tillbaka på en två månaders resa med både förtjusning och hög puls. Ödmjuk inför utmaningen att jobba med åtta individer som gett upp jobb och fritid under två månader för att satsa hela hjärtat och alla muskler på sin StartUp. Att matcha deras förväntningar och förhoppningar. Designa ett program som ska ge hävstångseffekt på deras företag. Därmed jonglera ett 50-tal mentorer, processledare, coacher, experter och partners. Våga bryta ner stora idéer och bygga upp dem igen. Spännande, intensivt, inspirerande, lärorikt, men nej, förstås gick inte allt precis som vi ville.

Precis efter påsk träffades vi alla för första gången.  Bara en vecka tidigare hade jag ringt och meddelat vilka som var de utvalda för att genomgå Outreach acceleratorprogram. Victoria sa upp sitt jobb i London, packade väskan och flyttade till Stockholm. Patric fick samtalet kl. fyra på natten, då han låg och sov i sitt hem i Nicaragua. Även han packade sina väskor, vinkade hejdå till kollegorna på soptippen la Chureca, och mötte upp oss andra en vecka senare i kalla Sverige. Där var vi, 8 individer med olika erfarenheter, en bred flora av förväntningar och ett gäng antaganden.  (Förresten: ”Assumptions is the mother of all fuckups” kanske det mest frekventa citatet under programmet) Alla redo att kavla upp ärmarna och jobba dag och natt i två månader tillsammans.

Och nu då. Marthas flaska går nu att köpa online.  Patric packar just nu i ihop leveransen av ett hundratal tröjor som en storbank beställt till sina anställda. Maja och Petter förhandlar med investerare och arbetar för fullt med Beta-versionen av pluginet, Victoria är på väg tillbaka till UK för att förhandla avtal med en partner.  Bertrand och Lars planerar resa till Ghana för att stärka deras förstudie och Johan jobbar för fullt med sina entreprenörer i Kenya.

Programmet är slut. Stolarna gapar tomma. Men därute i den riktiga världen, utanför denna acceleratorbubbla. Där är det fullt ös. Det här, är bara början.

Tidigare i vår vände sig därför CSR i Praktiken till TT som är sammankallande för Mediespråkgruppen och föreslog att de skulle ta upp frågan. Gruppen är en samarbetsgrupp för språkvårdare inom press, radio och tv som möts regelbundet och ger rekommendationer i aktuella språkärenden.

I eftermiddag kom så deras rekommendation via TTs twitterkonto för språkfårgor @ttspraket: En social entrepreneur är inte nödvändigtvis en social entreprenör. Skriv samhällsentreprenör i stället.

Det finns dock de som menar att även samhällsentreprenör är en onödig term. Nyföretagarcentrum anser exempelvis att man inte bör särskilja mellan olika typer av entreprenörer utan att alla som startar eget med en önskan om att förändra är att applådera. Men innan det råder konsensus om den uppfattningen tar det förmodligen några år till.

Vi har pratat en del kring detta, och jag upplever att vi är många som är överens: Vi är en ny generation som inte vill att målet ”göra gott” endast ska vara vår hobby. Som inte nöjer oss inte med att ideellt, på vår fritid, engagera oss för en bättre värld. Vi är en växande skara som ser att möjligheten att förändra, påverka och göra en global skillnad, kan vara ett karriärval. Det vill säga att kunna leva på sin vision om att göra världen bättre. Vara en del av lösningen på stora utmaningar i världen. På jobbet.

Det intressanta i frågan är inte alls om man får bli rik eller inte. Det intressanta är vilket ansvar man har för sina resultat av sin verksamhet, vilken skillnad man gör, sin impact.

Drivkraften hos många samhällsentreprenörer är som bekant inte bara att dra in storkovan. Drivkraften är att förändra ett problem man ser eller har upplevt.  Entreprenörerna i programmet Outreach har alla olika innovationer och angreppssätt på globala utmaningar relaterat till fattigdom. Med två veckor kvar i detta bootcamp – är det tydligt att ingen tänker snubbla på mållinjen, de tänker minsann kämpa ända in i kaklet för att lyckas. Fulla av tvivel kring affärsmodeller, pitcher och partners, men med rakryggad självsäkerhet på frågan varför.

Här ovan finns en film från en av våra entreprenörer som driver en idé kallad MoWoZa, en en mobiltjänst för att skicka varor och pengar mellan familjer främst i Afrika, som på några minuter förklarar just detta – varför deras tjänst behöver finnas.

Och när vi har svaret, därför, så är det också avgörande att resultatet i förhållandet till därför. Därav pratar vi just nu mycket om att kunna mäta resultat, att utvärdera sin produkt eller tjänst i förhållande till vilken effekt den har på samhället. Nyligen lät vi deltagarna jobba en heldag kring modellen Social Return on investment (www.sroi.se), en övning som fick dem att intensivt söka efter indikatorer på framgång,  variabler och siffror att mäta deras affärsidé med.

En av de som kämpade med detta var Martha Sanchez, grundare till TRIU, är en ny typ av vattenflaska som också blir ett byggnadsblock när den används. Istället för att bidra till de enorma sopberg och skräp som finns världen över, löser den ett problem för många människor i de fattigare delarna i världen. I hennes affärsidés varför och därför finns också svaret på vad som driver henne. 

“My father was an architect. Design was his way to reach peace and freedom for thousands of people, if he needed to draw more, he used more ink; if he needed to measure more, he talked more to people; if he needed to hear them more, he travelled miles of mud to reach them. My father had his desk lamp on nights and nights, his willing to change was my school.

I have created an object. Now I need to find the right client, the right country, the right partners, the right business plan, the right users, the right producer, the right material, the right size and the right price. In order to free people from pet garbage and give them the right to build their own shelters, tonight my desk lamp is on, just like my father´s. My entrepreneurship deserves it, freedom deserves it.”

Med mindre än två veckor kvar av programmet kvarstår många tvivel hos entreprenörerna. Just nu är varför-frågorna i majoritet och det saknas fortfarande en hel del därförsvar. Men i resan att hitta svaren, ambitionen att skala upp sin verksamhet och på sikt bli lönsam, där finns en beslutsamhet som lyser igenom. Att kunna formulera sitt varför, tydliggöra sitt därför, och att på allvar ta sig an utmaningen att mäta sina resultat är det som på allvar är intressant. Och ja, jag tycker man får tjäna pengar på att göra det.

När vi idag befinner oss vid en tidpunkt när gamla antaganden om hur vi ska använda våra resurser visat sig inte fungera sätter många av oss hoppet till en ny typ av entreprenörer som vill lösa världens problem genom att använda företagandet som ett verktyg för förändring. Det är därmed knappast någon överraskning att konferenser, bidrag och inkubatorer, skapade för att generera fler samhällsentreprenörer, poppar upp över hela världen. Från Toronto till Tokyo och Tottenham gör myndigheter och filantroper gemensam sak och hoppas att några av ”deras” entreprenörer ska kunna skapa de paradigmskiften som vi behöver för att samhället och planeten ska hamna på rätt spår mot framtiden.

I samhällsentreprenörvärlden är ett besök på den årligen återkommande SoCap-konferensen i San Francisco en gång i livet nästan lika obligatoriskt som Hajj, pilgrimsfärden till Mecca, är för muslimer. Konferensen är grundad av entreprenören Kevin Jones och är stället där samhällsentreprenörer möter investerare som är intresserade av venture philantrophy eller impact investing för att pitcha sina idéer med förhoppning om att få finansiering. För andra gången arrangerar Jones och hans team en europeisk konferens, den här gången i Malmö, med löftet att framtiden designas på just detta event!

Så det är med förhoppningar lika bubblande som det ekologiska vinet jag just fått i mitt glas, som jag glider in på invigningsminglet. Redan efter några minuter möter jag en samhällsentreprenör som jobbat i över ett år på att förverkliga sin dröm om att skapa ett nytt sätt att finansiera förbättringsprojekt i grannskapet. Det blir snabbt uppenbart att det inte varit så lätt som han tidigare trott, eftersom han berättar att han planerar att börja föreläsa till hösten för att dryga ut kassan.

Han inser det ironiska i att han kommer tjäna mer pengar på att tala om vad han skulle vilja göra, än att faktiskt göra det. ”Men så snart tiderna blir bättre kommer jag jobba heltid med mitt företag igen!” försäkrar han mig och jag inser att min förmåga att behålla ett neutralt ansiktsuttryck inte är lika bra som jag trodde.

När jag lämnar honom kontrollerar jag min telefon. Det är fortfarande min iPhone 4S och inte en Nokia 8110 vilket försäkrar mig om att jag inte hamnat i ett tidshål och transporterats tillbaka till 1999. Jag ber Siri definiera en bubbla och efter några sekunder visar hon ett antal definitioner på min skärm. Den andra är ”ett spekulativt system beroende av ostabila faktorer.”

En sådan ostabil faktor är när man kan tjäna mer på att prata om vad man ska göra än att göra det. Och tro mig, det är något jag vet allt om efter att ha upplevt dotcom-bubblan från insidan. Jag var en av de som skapade powerpoints för kunder som senare fick finansiering baserat på att deras value proposition var att skapa ‘create leading edge differentiating [infoga vilken tjänst som helst här] set of tools with a potential to create a paradigm shift in the industry’.

Dagen efter minglet fick jag lära mig att JP Morgan beräknar att det finns utrymme att investera mellan 400 miljoner och en miljard dollar i samhällsentreprenörer i USA. Enligt Tone Rosingholm på JP Morgan är det en summa som är tio gånger mer än vad som doneras varje år i USA: Hon upplever att det just nu pågår en förflyttning från att människor vill ge, till att de vill investera i, att förändra världen. När jag träffade Kevin Jones för några veckor sedan på Riskkapitalföreningens årsmöte var en av de fraser han upprepade att impact investment är på riktigt, att det är ett tillgångsslag som finns, som är stort och som växer snabbt.

När jag småpratar med några av investerarna på SoCap bekräftar de den uppfattningen men det är också tydligt att det är lika besvärligt att investera i samhällsentreprenörer som i vanliga entreprenörer. Även om vi självklart måste applådera deras önskan om att starta företag, och även om det satsas en hel del pengar på att få ännu fler att göra likadant, är det inte säkert att vi vill investera i alla dessa företag.

I den mån det existerar en bubbla verkar den främst beröra de som startar från början med en god idé, som vill vara en av alla dessa samhällsentreprenörer vi älskar att prata om nuförtiden, och den bubblan handlar lika mycket om ekonomiska stödsystem som i lika hög grad som deras företag bygger deras personliga varumärken. Bubblan förstärks därefter av medias önskan att rapportera om dessa medialt gångbara historier om tjejen från orten som vill förändra världen.

Med erfarenhet från att ha jobbat i Indien, Kina och Indonesien har Beau Seil, chef för Unitus Impact, sett samhällsentreprenörer av alla sorter och slag. Han gör en skillnad mellan de som blivit entreprenörer av nöd och de som blivit det för att ta tillvara på en möjlighet. ”En del vill bara skapa ett levebröd, medan andra startar för att försöka lösa problem i grannskapet” säger Seil.

Det är också därför den första screeningen av samhällsentreprenörer måste handla om att säkerställa att de verkligen löser problem så att de inte bara adresserar symtomen. Sedan finns de som trots det tvingas inse att de inte kan överleva och istället tvingas börja föreläsa om vad de tänkt göra, för att skapa ett levebröd.

Det andra momentet i en due dilligence-process är att försöka förstå hur redo entreprenören är att klara de utmaningar som obönhörligen följer när en verksamhet ska skalas upp. ”Är deras affärsmodell tillräckligt fokuserad eller försöker de göra massor med saker på en och samma gång?” frågar sig Seil. Utan tydligt fokus och att därigenom också definiera vad man inte gör är det omöjligt att utvidga verksamheten. För hur ska man kunna skala upp den om man redan gör allt man kan?

När Oxfam nyligen skapade en fond för att kunna erbjuda sina donatorer möjligheten att också investera i, inte bara ge till, entreprenörer som vill förändra världen, vände man sig till ett Schweiziskt fondbolag. Fabio Sofia, chef på Symbotics Group berättar för mig om samarbetet och hur de riktar in sig på de entreprenörer som fastnat i mitten. Det är de som har bevisat att deras affärsmodell fungerar men som trots det har svårt att skaffa kapital när det egna bolaget ännu inte vuxit sig så stort att de skulle kunna attrahera normalt riskkapital samtidigt som många fokuserar på att finansiera de samhällsentreprenörer som saknar erfarenhet.

Men även om en tidig investering innebär en stor risk, är det också mycket kul för pengarna Det är uppenbart för alla som ser energin hos de samhällsentreprenörer som valts ut att pitcha sina idéer på stora scenen på konferensen. Samtidigt berättar en förvaltare av en familjestiftelse att fler och fler nu slutat ta emot förfrågningar om pengar för att istället söka fram de entreprenörer som man tror har störst chans att lösa just de samhällsproblem som står i fokus för den enskilda fonden.

Plötsligt inser jag hur liten skillnaden egentligen är mellan samhällsentreprenörerna och vanliga entreprenörer. Och på samma sätt som fokus är viktigt för entreprenörerna är fokus också viktigt för de som vill investera i dem.

Senare på invigningsminglet träffar jag Per Olsson, forskare på Stockholm Resilience Center, som studerat de faktorer som bidrar till att åstadkomma förändring i samhället. Han berättar för mig att även om idéer som skulle kunna leda till paradigm skiften uppträder då och då, är de ibland för radikala för att folk ska våga anamma dem och snart glöms de bort.

Men han har också funnit att sannolikheten för att omvälvande förändringar ska accepteras är större i kristider som dessa, när människor är öppnare för nya idéer. Jag ser mig runt i lokalen som nu fyllts med entreprenörer som bubblar om hur just deras innovationer kommer att förändra världen och ser hur de blandar sig med framåtblickande investerare som bär på en önskan att få investera i nästa stora idé.

Så tittar jag på mitt glas med vin och bestämmer mig för att det inte är halvtomt, men halvfullt.

“Att så ett frö är alltid ett risktagande i sig. Är jordmånen den rätta? Är det rätt tidpunkt? Min mamma är mycket engagerad i trädgårdsvärlden och har förgäves försökt lära mig de gröna grunderna. Jag kan än idag inte mycket mer än en femteklassare vad gäller trädgårdsskötsel. Tiden har aldrig varit rätt och jag har saknat intresse.

Till för tre år sedan kände jag samma sak när det gäller entreprenörskap. Jag var designer och konstnär. Inte affärskvinna. Sedan slog en tanke mig (den är på engelska, men tappar tyvärr sin enkelhet på svenska), it’s one thing making art and there’s another thing making a living out of making art. Jag var blåslagen efter denna insikt.

I uppstarten av ett företag finns det vissa strukturer som någon glad och hjälpsam typ, genom generationers misslyckanden, formulerat i riktlinjer. Ungefär som Allt om Trädgård. Där är vår start-up nu. På sidan 5 av 50. Vi försöker identifiera vilka steg som bör tas och ta dem i rimlig takt. Det sista man vill är att blicka ut över en vackert anlagd trädgård och få frågan hur man löste problemet med gödsel och man svarar “Göds…vad?”.

På första mötet med vår mentor började jag flacka nervöst med blicken när ordförrådet inte räckte till, “benchmarking”, “angels” och “seedfunding”. Logiken säger att alla affärer kräver trovärdighet, så vad händer med min trovärdighet när jag inte ens känner till orden att beskriva problemen som ska lösas? Farhågor att inte ha gjort sin research ligger som en blöt filt över varje nytt möte.

Samtidigt riskerar min tid ätas upp totalt av att fastna i evighetsresearch och är det någonting man saknar i en start-up-fas så är det förankring till verkligheten! Denna frustration över att behöva läsa på om “bäst i test-redskapen” för trädgårdar känns otroligt omotiverande ibland när allt man egentligen vill är att kavla upp ärmarna. Men kommunikation är en fråga om liv och död om man planerar att göra the big stuff, som att slippa plöja sin åker för hand.

Partnerskap också, det är en svår balans. “Min” start-up är egentligen “vår” start-up. Vi är ett team om två personer. Och hittills har det varit bra att grunda start-upen på olika styrkor. Men att prioritera bort familj och vänner för att istället spendera 16 timmar dagligen med en kollega tär på tålamodet hos ens umgängeskrets. Och stundtals kan det vara svårare att balansera fröet mellan olika styrkor och tvivel, så att tillväxten sker i positiv riktning, och fröet inte slits sönder innan det ens tagit sig ur jordmånen. Alla dessa tvivel måste hållas strikt kopplade större delen av tiden, som vilken odresserad pitbull som helst.

Min främsta rädsla ligger inte i företagandet i sig – jag ser det som en outforskad spännande resa, utan snarare i att inte veta vilka smällar som komma skall (för smällar tar man alltid). Jag hoppar gärna fallskärm, men har en förmåga att ANTA (tack Nick Jankel för denna ordliga insikt) att jag kommer lära mig veckla ut fallskärmen i fallet. Då är det bra att ha gått en fallskärmskurs innan och det är egentligen vad vi gör på SE Forums Outreach-program just nu. Snart ska vi hoppa högt.

Varje vecka övar vi allt högre hopp vi och varje vecka är det någons fallskärm som inte vecklas ut. Men så är det ju med företagande – om man gjort felaktiga antaganden gör det ibland jävligt ont.

När hypen kring internetbolagen kring sekelskiftet var som störst sålde Jones ett ehandelsbolag han grundat, tio dagar innan Nasdaq nådde all-time-high den 10:e mars 2000. Men medan många förväntade sig att Jones, som varit med och driva fram sex andra bolag innan han grundade ehandelsbolaget, skulle börja en ny karriär som riskkapitalist, ledde Jones näsa in honom på andra tankar. Borde det inte finnas en tredje dimension, utöver risk och avkastning när det gäller att investera pengar, funderade Jones och kom fram till att den måste vara samhällspåverkan.
- Det adderar ännu en dimension, vad dina pengar faktiskt gör i samhället, innan de kommer tillbaka till dig som en vinst eller förlust, förklarar Jones för mig när vi ses på Operaterassen i Stockholm.

När Kevin Jones så startade riskkapitalbolaget Good Capital med det uttalade målet att investera i samhällsentreprenörer med ambitioner att både tjäna pengar och göra skillnad, så kallad impact investing eller venture philantropy, skakade de flesta i branschen på huvudet. Idag är nickningar betydligt vanligare och när Jones nyligen talade på Svenska Riskkapitalföreningens årskonferens i Stockholm var hans budskap enkelt och tydligt: ”Impact investing är på riktigt! Det är ett tillgångsslag som finns, som är stort och som växer snabbt.”

Hemma i San Francisco osade det dock av intresse för Jones sätt att se på världen redan från start och han gav sig därför på att försöka sammanföra samhällsentreprenörer och riskkapitalister och lade därmed grunden till Social Capital Markets-konferensen. Idag är konferensen en av årets inte-missa-evenemang för människor från hela världen som jobbar med att stötta samhällsentreprenörer eller som är intresserad av trender inom venture philantrophy. Häromåret ordnades den första europeiska SoCap-konferensen och nästa vecka är det dags för den andra, den här gången i Malmö.

Det begrepp Jones främst använder är impact investing, snarare än venture philantrophy. Även om begreppen beskriver samma typ av investeringar slår det mig att ordvalet kan avslöja investerarnas bakgrund i en tid när såväl traditionella investerare som klassiska filantroper står beredda att finansiera samhällsentreprenörer.

Det är dock inga nykomlingar som Good Capital investerar i.
- Nej, vi står inte för proof-of-concept-money. De entreprenörer vi investerar i ska vara etablerade, de har bevisat att deras affärsmodeller funkar för att vi ska hjälpa dem växa. Vi tillför kapacitetsbyggande pengar (eng. capacity building money) så att de kan komma till nästa nivå under de tre till fem år vi planerar att ha dem i vår portfölj, säger Jones.

Han berättar om investeringen i Better World Books som samlar in och säljer böcker på nätet för att finansiera läsförståelseprogram. På tio år har företaget samlat in åtta miljoner dollar, sett till att 33 miljoner böcker hittat nya läsare istället för att hamna på tippen och skapat över 200 nya jobb. Om två till tre år är de redo att säljas, menar Jones som ska använda den förväntade vinsten att investera i nya företag.

Men näsan leder inte alltid rätt. Häromåret investerade Good Capital i en chokladproducent som fokuserade mer på att säkerställa att produkten var FairTrade-märkt istället för att hitta någon som ville köpa den. Jag frågar därför hur han väljer ut entreprenörerna – kan han nosa sig till de som är bättre lämpade än andra, hur lovande affärsidén än är?
- Det måste vara människor som har rimliga förväntningar på hur de ska kunna förändra marknaden, börjar Jones. Han fortsätter: Alltför många ägnar alltför mycket tid åt att få människor de inte känner att göra saker de inte har lust med!

Han förklarar att bra entreprenörer förstår att kunder kan tänka sig förändra sina beteenden en aning under förutsättning att det inte innebär några stora inskränkningar på deras bekvämlighet. Att få någon som är van vid att storhandla med bil att ta sig till affären med en kombination av kollektivtrafik och cykelpooler är svårare, hur bra det än vore för samhället.
- Det är synd att det finns så få serie-samhällsentreprenörer, säger Kevin Jones. Helst skulle jag vilja investera i sådana som antingen lyckats eller misslyckats väl tidigare, det vill säga de som är reflekterat över vad som inte funkade och som tar med sig den kunskapen in i nästa bolag.

Jag frågar om han tycker att han misslyckades väl med FairTrade-bolaget. Han ler åt frågan och tittar ut genom fönstret medan han täcker efter.
- Jorå… Jag insåg att jag som investerare måste lära mig en massa mer om verksamheten för att kunna medverka till att den går åt rätt håll. Nu har vi investerat i ett annat bolag som också är inriktade på FairTrade-produkter och de har lika mycket koll på leverantörskedjan som på återförsäljarkedjan och har precis lyckats komma in på Whole Foods, förklarar Jones.

Han räknar med över 500 besökare från hela Europa på SoCap Europe-konferensen (där denna tidning är mediapartner) och jag undrar vad han hoppas att de ska ta med sig hem.
- Jag hoppas de upptäcker att impact investing är på riktigt och att det är ett sätt att få mer tillbaka än genom att investera på andra sätt, svarar Kevin Jones, tydligt medveten om det dubbelbottnade i sitt sätt att uttrycka sig. Han fortsätter: Jag hoppas att de inser att impact investing inte är någon slags rörelse eller ideologi, men ett tillgångsslag och ett bra sådant!

Det är dags för Jones att samla sig inför sitt framträdande på stora scenen på riskkapitaldagen. Innan vi avslutar frågar jag om han har några investeringstips. Hur gör han för att lukta till sig de företagen med störst vinstpotential?
- Säkerställ att samhällsförändringen är inbäddad i affärsidén snarare än något som kommit till efterhand. Kunderna kan lukta sig till när något är äkta och när något inte är det. Om det känns att det är äkta mår kunderna bra när de köper produkten och då är det samtidigt lättare att ta ut ett premium över tid!

En dag träffar vi Tobias Edström affärscoach med kontor i Amsterdam. Med sina erfarenheter som Sales Director på Spotify och med sin nuvarande position på Business Models Inc drillar han entreprenörerna kring affärsmodeller i en föränderlig värld. Varje entreprenör får sin egen vägg, ett berg av Post-It lappar, filtpennor och tre timmar på sig. Sen ska den vara klart. Affärsmodellen.

Lite snack och mycket verkstad. Effektivitet och produktion och sex timmar senare möter jag lyckliga och nöjda entreprenörer, som fullkomligt älskar att för en stund få skapa istället för att lyssna. Få skriva istället för att fråga. Producera istället för att ifrågasätta. Framförallt – att tillåtas ändra synen på att en affärsplan måste vara en trist välregisserad pappersprodukt till att våga se sin affärsplan i fickan på sin smartphone.

Kvällen avslutas på The Hub i Stockholm, där entreprenörerna var och en får skjuta av en 60 sekunders presentation om sin StartUp, inför nästan hundra personer i publiken. På de första tre veckorna har de utvecklas oerhört kring att på kort tid lyckas bli konkreta och tydliga kring varför de finns, vad de gör och hur de bidrar till förändring. Varje gång de tränar på detta hänförs jag av spännande anekdoter, nya vinklingar, och skimrande nyanser. Det står tydligt för mig att jag har nöjet att jobba med sex startUps som alla är fast beslutna att skapa lösningar på stora problem. De tänker vara en del av förändringen genom kombinationen av affärsmässighet och passion för utveckling. Med en dos av självförtroende från lyckade pitcher, tre veckors hårt arbete och en affärsmodell i fickan går vi med full kraft in i programmets halvtid.

Emma Rung, programledare, SE Outreach

Följ serien i andra kanaler:

• Flickr: Bilderna från tredje veckan
• Twitterflödet under #seoutreach
• YouTube-filmerna
• Entreprenörsbloggen

Entreprenörskap eller samhällsentreprenörskap debatteras flitigt. Mest försöker man definiera, reda ut begrepp och ta reda på vad som är skiljelinjerna mellan de som kallar sig samhällsentreprenörer och ”vanliga” entreprenörer. Visst finns många skillnader men det finns nog ännu fler likheter. Ett stort driv, en affärsmässighet och många timmars hårt arbete. En vilja att inte ge upp, eller att komma igen efter ett misslyckande, en tro på affärsmässighet och kundnytta.

Men en viktig distinktion kring just samhällsentreprenörer är hur man redovisar och mäter framgång. En samhällsentreprenör nöjer sig inte med svarta siffror i bokslutet, utan är primärt intresserad av att skapa resultat i avseende till den effekt man har på samhället, miljön och människor. Ett positivt bokslut är förstås eftersträvansvärt, men vinstmaximering är inte en drivkraft. Drivkraften är förändringen på samhället och istället en maximering av sociala och miljömässiga vinster.

Så innan vi ska fördjupa oss i det som borgar för ett gott entreprenörskap som affärsmodeller, arbetsgivaransvar, affärsplaner och varumärkesvård är det viktigt att ta ett kliv tillbaka och titta på de utmaningar som entreprenörerna vill vara en lösning på. Entreprenörerna har denna vecka därför drillats kring milleniemålen, fattigdom, hälsa, utbildning och hållbart företagande. Och det är just där och då, som jag vågar påstå att jag ser en extra glimt i entreprenörernas ögon. Ett slags “Just det – det är ju därför vi gör det vi gör. Det är ju därför vi jobbar dag och natt med våra StartUps, för att bidra till en annan verkligen.”

Och det därföret handlar om att vara en del av lösningen. Med ryggsäcken packad med ytterligare förståelse för att vi har en värld att förändra är teamet lite mer redo att kavla upp ärmarna och jobba aktivt med sin affärsplan, välja affärsmodell och staka ut sin strategi. Nu börjar de riktiga utmaningarna. Det blir svårt. Men rackarns kul.

Emma Rung, programledare, SE Outreach

Följ serien i andra kanaler:

• Flickr: Bilderna från andra veckan
• Twitterflödet under #seoutreach
• YouTube-filmerna
• Entreprenörsbloggen

Efter de tre första dagarna hänförs jag av deras drivkraft, oräddhet och mod – men också ödmjukhet. Genom innovation, kreativitet, kloka affärsmodeller och ett tydligt syfte är de beredda att jobba hårt för att omsätta sina idéer till praktik. Även om de är chockats av de första dagarnas intensitet har det ändå varit en mjukstart för att bygga upp en trygg miljö, god stämning och tillit till varandra. Men det har också varit tuffa avsnitt där deltagarna får ifrågasätta och våga ifrågasättas, omvärderas, utvärderas och ifrågasättas igen. Redan dessa första dagar har vi ställt de svåra frågorna om varför man driver sitt företag, varför man själv ska lyckas med det ingen annan gjort, den sanna intentionen med sin affär och vem man egentligen är som entreprenör.

Så här skriver Patrik på sin blogg: ”Som Björn Ranelid skulle ha sagt: ”Herrrrregud!”. Det känns som en varg har slitit sönder min affärsidé i bitar. Dom ligger blödandes huller om buller och jag är i allra högsta grad förtvivlad över situationen. Men jag vet rent logiskt att detta är bra. Det får mig att tänka på varje del för sig för att sedan få bitarna att passa ihop ännu bättre än tidigare. Det är bara en fråga om tid. Det kommer att bli ett pussel så starkt att inte ens en överspeedad treåring kommer att kunna ta sönder det.”

Samma känslor präglar Marthas reaktioner: “…I began to feel fear, which I had avoided in the last months. I questioned my startup, which has been shocking. I widened my list of questions, which was terrifying. Wondering if I am proposing a solution to the wrong problem is going to be my nightmare tonight.”

På en whiteboard under en av veckans sessioner får de sammanfatta sina drivkrafter som entreprenörer: Fear, Fame, Fortune, Frustration and Freedom. Med varsin mentor i handen, en rad erfarna experter och med varandra som stöd ska nu åtta veckor fyllas med inspiration, nya lärdomar, och erfarenheter för att kunna accelerera innovationer med potential att bidra till viktiga lösningar. Med insikten om att våga misslyckas förstås.

Till höger om drivkrafterna har någon delat upp “frustration” i två delar och konstaterat att man kan hantera den på två sätt; aktivt eller reaktivt. Det är samma sätt man kan hantera upplevelsen att vara med i programmet. Men deltagarna vet också att det egentligen bara finns ett sätt och att de som agerar reaktivt förmodligen inte har vad det krävs för att slutföra programmet.

Låt oss hålla tummarna för att alla klarar det! Nu kör vi!

-

Emma Rung, programledare SE Outrech, SE Forum.

Följ serien i andra kanaler:

• Flickr: Bilderna från första veckan
• Twitterflödet under hashtaggen #seoutreach
• YouTubefilmer med deltagarna bekännelser

Som chefredaktör är jag glad att kunna erbjuda CSR i Praktikens läsare att följa programmet i vår nya serie Bootcamp. I centrum står förstås historien där vi får följa med entreprenörerna på resan framåt, glädjas åt deras medgångar och känna med dem i deras motgångar, se när de tänker rätt och när de tänker fel. Som läsare kommer du kunna följa den här resan ur olika perspektiv och i olika kanaler.

Här på CSR i Praktiken kommer programledaren Emma Rung varje vecka att blogga om sina intryck av programmet och hur deltagarna hanterar den press de är satta under. Parallellt med det bloggar deltagarna löpande på sina respektive hemsidor vilket också är en möjlighet för dig att lära känna dem närmare. Det finns också ett Flickr-flöde där bilder från programmet dyker upp var och varannan dag, liksom ett twitterkonto som tipsar om allt möjligt kopplat till programmet. Som i alla dokudramor med självaktning har vi också en biktkamera, där Emma löpande pratar med deltagarna om hur de känner och de korta filmerna lägger vi ut på programmets egen YouTube-kanal.

Välkommen att följa med på en spännande resa!

/Per Grankvist, chefredaktör CSR i Praktiken

Följ serien på CSR i Praktiken

• Bootcamp – del 1: Fear, Fame, Fortune, Frustration & Freedom (publiceras onsdag 25/4)
• Bootcamp – del 2: Varför blir därför (publiceras fredagen 27/4)

Följ serien i sociala media

• Twitter #seoutreach
• Flickr
• YouTube

Följ deltagarnas blogg

• Outreach-bloggen

Mer om deltagarnas affärsidéer

• Patrik Appelquist, Dumptees
• Maja Bergström och Petter Hanberger, Bridgit
• Victoria Ferris, moWoza
• Johan Beckmann, Powerfy/Sunny People
• Martha Sanchez, Treo
• Bertrand Gondouin och Lars Iversen, I love spam