När vi idag befinner oss vid en tidpunkt när gamla antaganden om hur vi ska använda våra resurser visat sig inte fungera sätter många av oss hoppet till en ny typ av entreprenörer som vill lösa världens problem genom att använda företagandet som ett verktyg för förändring. Det är därmed knappast någon överraskning att konferenser, bidrag och inkubatorer, skapade för att generera fler samhällsentreprenörer, poppar upp över hela världen. Från Toronto till Tokyo och Tottenham gör myndigheter och filantroper gemensam sak och hoppas att några av ”deras” entreprenörer ska kunna skapa de paradigmskiften som vi behöver för att samhället och planeten ska hamna på rätt spår mot framtiden.

I samhällsentreprenörvärlden är ett besök på den årligen återkommande SoCap-konferensen i San Francisco en gång i livet nästan lika obligatoriskt som Hajj, pilgrimsfärden till Mecca, är för muslimer. Konferensen är grundad av entreprenören Kevin Jones och är stället där samhällsentreprenörer möter investerare som är intresserade av venture philantrophy eller impact investing för att pitcha sina idéer med förhoppning om att få finansiering. För andra gången arrangerar Jones och hans team en europeisk konferens, den här gången i Malmö, med löftet att framtiden designas på just detta event!

Så det är med förhoppningar lika bubblande som det ekologiska vinet jag just fått i mitt glas, som jag glider in på invigningsminglet. Redan efter några minuter möter jag en samhällsentreprenör som jobbat i över ett år på att förverkliga sin dröm om att skapa ett nytt sätt att finansiera förbättringsprojekt i grannskapet. Det blir snabbt uppenbart att det inte varit så lätt som han tidigare trott, eftersom han berättar att han planerar att börja föreläsa till hösten för att dryga ut kassan.

Han inser det ironiska i att han kommer tjäna mer pengar på att tala om vad han skulle vilja göra, än att faktiskt göra det. ”Men så snart tiderna blir bättre kommer jag jobba heltid med mitt företag igen!” försäkrar han mig och jag inser att min förmåga att behålla ett neutralt ansiktsuttryck inte är lika bra som jag trodde.

När jag lämnar honom kontrollerar jag min telefon. Det är fortfarande min iPhone 4S och inte en Nokia 8110 vilket försäkrar mig om att jag inte hamnat i ett tidshål och transporterats tillbaka till 1999. Jag ber Siri definiera en bubbla och efter några sekunder visar hon ett antal definitioner på min skärm. Den andra är ”ett spekulativt system beroende av ostabila faktorer.”

En sådan ostabil faktor är när man kan tjäna mer på att prata om vad man ska göra än att göra det. Och tro mig, det är något jag vet allt om efter att ha upplevt dotcom-bubblan från insidan. Jag var en av de som skapade powerpoints för kunder som senare fick finansiering baserat på att deras value proposition var att skapa ‘create leading edge differentiating [infoga vilken tjänst som helst här] set of tools with a potential to create a paradigm shift in the industry’.

Dagen efter minglet fick jag lära mig att JP Morgan beräknar att det finns utrymme att investera mellan 400 miljoner och en miljard dollar i samhällsentreprenörer i USA. Enligt Tone Rosingholm på JP Morgan är det en summa som är tio gånger mer än vad som doneras varje år i USA: Hon upplever att det just nu pågår en förflyttning från att människor vill ge, till att de vill investera i, att förändra världen. När jag träffade Kevin Jones för några veckor sedan på Riskkapitalföreningens årsmöte var en av de fraser han upprepade att impact investment är på riktigt, att det är ett tillgångsslag som finns, som är stort och som växer snabbt.

När jag småpratar med några av investerarna på SoCap bekräftar de den uppfattningen men det är också tydligt att det är lika besvärligt att investera i samhällsentreprenörer som i vanliga entreprenörer. Även om vi självklart måste applådera deras önskan om att starta företag, och även om det satsas en hel del pengar på att få ännu fler att göra likadant, är det inte säkert att vi vill investera i alla dessa företag.

I den mån det existerar en bubbla verkar den främst beröra de som startar från början med en god idé, som vill vara en av alla dessa samhällsentreprenörer vi älskar att prata om nuförtiden, och den bubblan handlar lika mycket om ekonomiska stödsystem som i lika hög grad som deras företag bygger deras personliga varumärken. Bubblan förstärks därefter av medias önskan att rapportera om dessa medialt gångbara historier om tjejen från orten som vill förändra världen.

Med erfarenhet från att ha jobbat i Indien, Kina och Indonesien har Beau Seil, chef för Unitus Impact, sett samhällsentreprenörer av alla sorter och slag. Han gör en skillnad mellan de som blivit entreprenörer av nöd och de som blivit det för att ta tillvara på en möjlighet. ”En del vill bara skapa ett levebröd, medan andra startar för att försöka lösa problem i grannskapet” säger Seil.

Det är också därför den första screeningen av samhällsentreprenörer måste handla om att säkerställa att de verkligen löser problem så att de inte bara adresserar symtomen. Sedan finns de som trots det tvingas inse att de inte kan överleva och istället tvingas börja föreläsa om vad de tänkt göra, för att skapa ett levebröd.

Det andra momentet i en due dilligence-process är att försöka förstå hur redo entreprenören är att klara de utmaningar som obönhörligen följer när en verksamhet ska skalas upp. ”Är deras affärsmodell tillräckligt fokuserad eller försöker de göra massor med saker på en och samma gång?” frågar sig Seil. Utan tydligt fokus och att därigenom också definiera vad man inte gör är det omöjligt att utvidga verksamheten. För hur ska man kunna skala upp den om man redan gör allt man kan?

När Oxfam nyligen skapade en fond för att kunna erbjuda sina donatorer möjligheten att också investera i, inte bara ge till, entreprenörer som vill förändra världen, vände man sig till ett Schweiziskt fondbolag. Fabio Sofia, chef på Symbotics Group berättar för mig om samarbetet och hur de riktar in sig på de entreprenörer som fastnat i mitten. Det är de som har bevisat att deras affärsmodell fungerar men som trots det har svårt att skaffa kapital när det egna bolaget ännu inte vuxit sig så stort att de skulle kunna attrahera normalt riskkapital samtidigt som många fokuserar på att finansiera de samhällsentreprenörer som saknar erfarenhet.

Men även om en tidig investering innebär en stor risk, är det också mycket kul för pengarna Det är uppenbart för alla som ser energin hos de samhällsentreprenörer som valts ut att pitcha sina idéer på stora scenen på konferensen. Samtidigt berättar en förvaltare av en familjestiftelse att fler och fler nu slutat ta emot förfrågningar om pengar för att istället söka fram de entreprenörer som man tror har störst chans att lösa just de samhällsproblem som står i fokus för den enskilda fonden.

Plötsligt inser jag hur liten skillnaden egentligen är mellan samhällsentreprenörerna och vanliga entreprenörer. Och på samma sätt som fokus är viktigt för entreprenörerna är fokus också viktigt för de som vill investera i dem.

Senare på invigningsminglet träffar jag Per Olsson, forskare på Stockholm Resilience Center, som studerat de faktorer som bidrar till att åstadkomma förändring i samhället. Han berättar för mig att även om idéer som skulle kunna leda till paradigm skiften uppträder då och då, är de ibland för radikala för att folk ska våga anamma dem och snart glöms de bort.

Men han har också funnit att sannolikheten för att omvälvande förändringar ska accepteras är större i kristider som dessa, när människor är öppnare för nya idéer. Jag ser mig runt i lokalen som nu fyllts med entreprenörer som bubblar om hur just deras innovationer kommer att förändra världen och ser hur de blandar sig med framåtblickande investerare som bär på en önskan att få investera i nästa stora idé.

Så tittar jag på mitt glas med vin och bestämmer mig för att det inte är halvtomt, men halvfullt.

”Att så ett frö är alltid ett risktagande i sig. Är jordmånen den rätta? Är det rätt tidpunkt? Min mamma är mycket engagerad i trädgårdsvärlden och har förgäves försökt lära mig de gröna grunderna. Jag kan än idag inte mycket mer än en femteklassare vad gäller trädgårdsskötsel. Tiden har aldrig varit rätt och jag har saknat intresse.

Till för tre år sedan kände jag samma sak när det gäller entreprenörskap. Jag var designer och konstnär. Inte affärskvinna. Sedan slog en tanke mig (den är på engelska, men tappar tyvärr sin enkelhet på svenska), it’s one thing making art and there’s another thing making a living out of making art. Jag var blåslagen efter denna insikt.

I uppstarten av ett företag finns det vissa strukturer som någon glad och hjälpsam typ, genom generationers misslyckanden, formulerat i riktlinjer. Ungefär som Allt om Trädgård. Där är vår start-up nu. På sidan 5 av 50. Vi försöker identifiera vilka steg som bör tas och ta dem i rimlig takt. Det sista man vill är att blicka ut över en vackert anlagd trädgård och få frågan hur man löste problemet med gödsel och man svarar ”Göds…vad?”.

På första mötet med vår mentor började jag flacka nervöst med blicken när ordförrådet inte räckte till, ”benchmarking”, ”angels” och ”seedfunding”. Logiken säger att alla affärer kräver trovärdighet, så vad händer med min trovärdighet när jag inte ens känner till orden att beskriva problemen som ska lösas? Farhågor att inte ha gjort sin research ligger som en blöt filt över varje nytt möte.

Samtidigt riskerar min tid ätas upp totalt av att fastna i evighetsresearch och är det någonting man saknar i en start-up-fas så är det förankring till verkligheten! Denna frustration över att behöva läsa på om ”bäst i test-redskapen” för trädgårdar känns otroligt omotiverande ibland när allt man egentligen vill är att kavla upp ärmarna. Men kommunikation är en fråga om liv och död om man planerar att göra the big stuff, som att slippa plöja sin åker för hand.

Partnerskap också, det är en svår balans. ”Min” start-up är egentligen ”vår” start-up. Vi är ett team om två personer. Och hittills har det varit bra att grunda start-upen på olika styrkor. Men att prioritera bort familj och vänner för att istället spendera 16 timmar dagligen med en kollega tär på tålamodet hos ens umgängeskrets. Och stundtals kan det vara svårare att balansera fröet mellan olika styrkor och tvivel, så att tillväxten sker i positiv riktning, och fröet inte slits sönder innan det ens tagit sig ur jordmånen. Alla dessa tvivel måste hållas strikt kopplade större delen av tiden, som vilken odresserad pitbull som helst.

Min främsta rädsla ligger inte i företagandet i sig – jag ser det som en outforskad spännande resa, utan snarare i att inte veta vilka smällar som komma skall (för smällar tar man alltid). Jag hoppar gärna fallskärm, men har en förmåga att ANTA (tack Nick Jankel för denna ordliga insikt) att jag kommer lära mig veckla ut fallskärmen i fallet. Då är det bra att ha gått en fallskärmskurs innan och det är egentligen vad vi gör på SE Forums Outreach-program just nu. Snart ska vi hoppa högt.

Varje vecka övar vi allt högre hopp vi och varje vecka är det någons fallskärm som inte vecklas ut. Men så är det ju med företagande – om man gjort felaktiga antaganden gör det ibland jävligt ont.

Under förra veckan ägde konferensen SOCAP ägt rum i Malmö. Konferensen där fokus var på nya sociala innovationer och hur dessa kan hjälpa till att lösa de utmaningar vi har idag. Om några veckor, i slutet av maj, är det dags för E-Prizedagen, en dag full av inspiration kring energieffektivisering. En fråga som berör i stort sett varenda organisation när samhället i allt större utsträckning kräver alltmer energi.

Efter bad och semesterveckor dyker det upp ytterligare två tillfällen att vidga sina vyer. I slutet av augusti infaller Mötet – en knytkonferens som vill ta sig an civilsamhällets utmaningar. Precis i slutet av augusti infaller även Festivalen FuturePerfect som ämnar skapa den ovanliga synergin mellan musik och konst å ena sidan och genomgripande diskussioner om hållbarhet på alla plan å andra sidan.

Det är när man utsätter sig för nya situationer som det oväntade händer. Det är när man går utanför sin egen komfortzon som det magiska faktiskt sker. Den mötesplats som till synes är riktad till en specifik målgrupp som du inte tillhör är kanske just den mötesplats som du skulle kunna tillföra mest värde till och lära dig mest utav på grund av ditt annorlunda perspektiv. Så ta tillfället i akt och utmana dig själv. Det är vid skärningspunkterna de riktigt intressanta idéerna skapas och befinner du dig där andra inte finns är du redan steget före.

Genom företaget Airbnb kan man hitta en sovplats på de mest spektakulära platserna runt om i världen. Istället för hotell har man möjlighet att boka rum i privata hem där hyresvärden ser en chans att dra in extrapengar eller knyta nya spännande kontakter. Varje enskild bokning resulterar i betygsättning och tillhörande kommentarer. Vips så har förtroendet blivit en typ av valuta som sedermera blir en kreditvänlighet mot kommande affärer. Konceptet har blivit så populärt att antalet bokade nätter uppgick till fyra miljoner under 2011 – en femfaldig årlig ökning.

Zipcar erbjuder sina användare (så kallade zipsters) uthyrning av bilar i majoriteten av de amerikanska staterna och även i England. Med hjälp av tekniska lösningar i form av trådlös kommunikation kan man boka, hämta och lämna sin bil utan dyra personalkostnader. Verksamheten har gått så bra att man numera är noterade på NASDAQ. Huruvida verksamheten minskar miljöpåverkan kan ifrågasättas då alla bilar fortfarande rullar på bensin, till skillnad från svenska motsvarigheten Sunfleet som ger en rad olika miljövänligare alternativ.

De virtuella möjligheterna har också gett upphov till TaskRabbit, en marknadsplats för de användare som behöver få en tjänst utförd, men har brist på tid.

Vi kan alltså förvänta oss ett skifte mot consumer-to-business (C2B) och consumer-to-consumer (C2C) då allt fler väljer bort det klassiska köpet business-to-consumer (B2C). Alla dessa affärsideér ingår i begreppet “Collaborative Consumption”, som av tidningen TIME är en av tio ideér som kommer att förändra världen.

Akademieliten inom olika ämnesområden finns redan här och det är inte svårt att locka hit utomstående hot-shots, fyller killen bredvid i. Tidigare i veckan har till exempel mode stått på agendan och då har ledande företrädare från industrin och branschorganisationer varit gästföreläsare.

För det finns pengar att hämta; ju mer vi sorterar vårt avfall desto mer kan vi spara i sophanteringskostnader.Blandat avfall kan
vara mer än 15 gånger dyrare att få omhändertaget än sorterat. Allas avfallssituation ser olika ut men om ett genomsnittligt
kontor med 300 medarbetare går från 20 procent återvinning till 80 procent kan man spara över 100 000 kr om året genom att använda det nya kärlet, kallat The Bin. Företaget lever som de lär; kärlen är tillverkat av återvunnet material.

När hypen kring internetbolagen kring sekelskiftet var som störst sålde Jones ett ehandelsbolag han grundat, tio dagar innan Nasdaq nådde all-time-high den 10:e mars 2000. Men medan många förväntade sig att Jones, som varit med och driva fram sex andra bolag innan han grundade ehandelsbolaget, skulle börja en ny karriär som riskkapitalist, ledde Jones näsa in honom på andra tankar. Borde det inte finnas en tredje dimension, utöver risk och avkastning när det gäller att investera pengar, funderade Jones och kom fram till att den måste vara samhällspåverkan.
- Det adderar ännu en dimension, vad dina pengar faktiskt gör i samhället, innan de kommer tillbaka till dig som en vinst eller förlust, förklarar Jones för mig när vi ses på Operaterassen i Stockholm.

När Kevin Jones så startade riskkapitalbolaget Good Capital med det uttalade målet att investera i samhällsentreprenörer med ambitioner att både tjäna pengar och göra skillnad, så kallad impact investing eller venture philantropy, skakade de flesta i branschen på huvudet. Idag är nickningar betydligt vanligare och när Jones nyligen talade på Svenska Riskkapitalföreningens årskonferens i Stockholm var hans budskap enkelt och tydligt: ”Impact investing är på riktigt! Det är ett tillgångsslag som finns, som är stort och som växer snabbt.”

Hemma i San Francisco osade det dock av intresse för Jones sätt att se på världen redan från start och han gav sig därför på att försöka sammanföra samhällsentreprenörer och riskkapitalister och lade därmed grunden till Social Capital Markets-konferensen. Idag är konferensen en av årets inte-missa-evenemang för människor från hela världen som jobbar med att stötta samhällsentreprenörer eller som är intresserad av trender inom venture philantrophy. Häromåret ordnades den första europeiska SoCap-konferensen och nästa vecka är det dags för den andra, den här gången i Malmö.

Det begrepp Jones främst använder är impact investing, snarare än venture philantrophy. Även om begreppen beskriver samma typ av investeringar slår det mig att ordvalet kan avslöja investerarnas bakgrund i en tid när såväl traditionella investerare som klassiska filantroper står beredda att finansiera samhällsentreprenörer.

Det är dock inga nykomlingar som Good Capital investerar i.
- Nej, vi står inte för proof-of-concept-money. De entreprenörer vi investerar i ska vara etablerade, de har bevisat att deras affärsmodeller funkar för att vi ska hjälpa dem växa. Vi tillför kapacitetsbyggande pengar (eng. capacity building money) så att de kan komma till nästa nivå under de tre till fem år vi planerar att ha dem i vår portfölj, säger Jones.

Han berättar om investeringen i Better World Books som samlar in och säljer böcker på nätet för att finansiera läsförståelseprogram. På tio år har företaget samlat in åtta miljoner dollar, sett till att 33 miljoner böcker hittat nya läsare istället för att hamna på tippen och skapat över 200 nya jobb. Om två till tre år är de redo att säljas, menar Jones som ska använda den förväntade vinsten att investera i nya företag.

Men näsan leder inte alltid rätt. Häromåret investerade Good Capital i en chokladproducent som fokuserade mer på att säkerställa att produkten var FairTrade-märkt istället för att hitta någon som ville köpa den. Jag frågar därför hur han väljer ut entreprenörerna – kan han nosa sig till de som är bättre lämpade än andra, hur lovande affärsidén än är?
- Det måste vara människor som har rimliga förväntningar på hur de ska kunna förändra marknaden, börjar Jones. Han fortsätter: Alltför många ägnar alltför mycket tid åt att få människor de inte känner att göra saker de inte har lust med!

Han förklarar att bra entreprenörer förstår att kunder kan tänka sig förändra sina beteenden en aning under förutsättning att det inte innebär några stora inskränkningar på deras bekvämlighet. Att få någon som är van vid att storhandla med bil att ta sig till affären med en kombination av kollektivtrafik och cykelpooler är svårare, hur bra det än vore för samhället.
- Det är synd att det finns så få serie-samhällsentreprenörer, säger Kevin Jones. Helst skulle jag vilja investera i sådana som antingen lyckats eller misslyckats väl tidigare, det vill säga de som är reflekterat över vad som inte funkade och som tar med sig den kunskapen in i nästa bolag.

Jag frågar om han tycker att han misslyckades väl med FairTrade-bolaget. Han ler åt frågan och tittar ut genom fönstret medan han täcker efter.
- Jorå… Jag insåg att jag som investerare måste lära mig en massa mer om verksamheten för att kunna medverka till att den går åt rätt håll. Nu har vi investerat i ett annat bolag som också är inriktade på FairTrade-produkter och de har lika mycket koll på leverantörskedjan som på återförsäljarkedjan och har precis lyckats komma in på Whole Foods, förklarar Jones.

Han räknar med över 500 besökare från hela Europa på SoCap Europe-konferensen (där denna tidning är mediapartner) och jag undrar vad han hoppas att de ska ta med sig hem.
- Jag hoppas de upptäcker att impact investing är på riktigt och att det är ett sätt att få mer tillbaka än genom att investera på andra sätt, svarar Kevin Jones, tydligt medveten om det dubbelbottnade i sitt sätt att uttrycka sig. Han fortsätter: Jag hoppas att de inser att impact investing inte är någon slags rörelse eller ideologi, men ett tillgångsslag och ett bra sådant!

Det är dags för Jones att samla sig inför sitt framträdande på stora scenen på riskkapitaldagen. Innan vi avslutar frågar jag om han har några investeringstips. Hur gör han för att lukta till sig de företagen med störst vinstpotential?
- Säkerställ att samhällsförändringen är inbäddad i affärsidén snarare än något som kommit till efterhand. Kunderna kan lukta sig till när något är äkta och när något inte är det. Om det känns att det är äkta mår kunderna bra när de köper produkten och då är det samtidigt lättare att ta ut ett premium över tid!

Problemet med arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet är som bekant också en mycket aktuell fråga i Sverige. De senaste veckorna har frågan om ungdomsarbetslösheten och ansvaret för att tackla den vridits en bit och satt fokus på företagens ansvar för att komma till rätta med detta problem.

I början av april skrev Volvokoncernens vd Olof Persson på DN Debatt att ungdomar behöver jobb och svensk industri behöver ungdomarna. Därför lanserar Volvokoncernen nu ett ettårigt utbildningsprogram för arbetslösa ungdomar. Företaget kommer att satsa 450 miljoner under tre år för att ge 1200 unga chansen till en betald utbildning och en framtid inom produktionsindustrin. I artikeln konstaterar Olof Persson också att industrin har en viktig roll att spela för den omdiskuterade frågan om ungdomsarbetslösheten. Kort efter Olof Perssons debattartikel gick Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson till angrepp mot regeringen och arbetsmarknadsministern, Hillevi Engström, för att hur man hanterar problemet med ungdomsarbetslösheten.

Kenneth Bengtsson menar att trots åtta år i regeringsställning har alliansregeringen inte klarat att sänka arbetslösheten för unga. Och konstaterar att regeringens politik har misslyckats. Enligt Kenneth Bengtsson är det ganska enkelt. Vi har samma höga ungdomsarbetslöshet i dag som vi hade för åtta år sedan.

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström slår dock tillbaka mot Svenskt Näringsliv. Hon menar att Kenneth Bengtsson glömmer att ta hänsyn till både finanskrisen och den pågående europeiska skuldkrisen. Istället anser hon att företagen måste vara beredda att anställa också ur grupperna som står långt från arbetsmarknaden. Enligt arbetsmarknadsministern har regeringen och företagen ett gemensamt ansvar. Därför konstaterar hon att det är olyckligt när företagen signalerar att det finns personer som de är helt ointresserade av att ta in, vare sig som praktikanter, lärlingar eller anställda.

Men arbetsmarknadsministern är inte den enda politikern som hoppas att företagen ska ta ansvar för att försöka förbättra arbetslöshetsstatistiken. I en lång och intressant artikel i Sydsvenskan har chefredaktören Daniel Sandström gått på jakt efter en ny berättelse om Malmö. Den om den socialt hållbara staden, som ska läka det som delats. I artikeln berättar han om en regnig februarikväll då kommunen bjudit in till en näringslivsgala på Malmö Opera. När Ilmar Repalu ska tala avviker han från det vanliga upplägget att enbart fokusera på kommunens framgångar. Han inleder istället med en vädjan till publiken: ”Vi har det jobbigt med ungdomsarbetslösheten. Om var och en av er kan fundera på om det finns möjlighet att ta in en ung person och få bort hopplösheten, då kan vi göra Malmö till en ännu bättre stad.”

Ansvaret för sysselsättningen blir i praktiken delat mellan politiker och företagen. Politikerna kan främja sysselsättningen genom olika politiska beslut som påverkar exempelvis arbetsmarknadspolitiken, utbildningspolitiken, transfereringssystemen, etc. Samtidigt är det inte de som i slutändan anställer människor, utan det gör företagen. Det verkar dock finnas ett blandat intresse för företagen att ta sitt ansvar för att få en bättre fungerande arbetsmarknad, vilket är synd.

Därför är det positivt att notera att det förutom Volvo finns företag som gör extra satsningar för att öka möjligheten för de grupper som brukar anses ha det svårt på arbetsmarknaden. Ett bra exempel är Kenneth Bengtssons satsning ”Vi kan mer” hos sin förra arbetsgivare, ICA, som inriktade sig på att rekrytera funktionsnedsatta. Förutom ICA satsar även hamburgerkedjan Max och tjänsteföretaget Sodexo, målmedvetet på jobb till funktionshindrade. Ett annat exempel på företag som agerar för att påverka utvecklingen på arbetsmarknaden är fem stora teknikföretag inom telekombranschen, som Skanova och Relacom, som har skräddarsytt en yrkesutbildning för arbetslösa ungdomar, tillsammans med Arbetsförmedlingen.

Samtidigt bör nog även politikerna fundera en extra gång på hur de betraktar samt pratar om företagen. För politiker påpekar gärna att företagen har ett ansvar för sysselsättningsgraden i samhället, särskilt i tider som präglas av svag ekonomi och sjunkande sysselsättning. Men när företagen lyckats bygga upp starka organisationer, tagit fram konkurrenskraftiga produkter och tjänster, ökat sin försäljning och därför börjat anställa nya medarbetare, då brukar politikerna gärna ensidigt ta åt sig äran för de sjunkande arbetslöshetssiffrorna.

En dag träffar vi Tobias Edström affärscoach med kontor i Amsterdam. Med sina erfarenheter som Sales Director på Spotify och med sin nuvarande position på Business Models Inc drillar han entreprenörerna kring affärsmodeller i en föränderlig värld. Varje entreprenör får sin egen vägg, ett berg av Post-It lappar, filtpennor och tre timmar på sig. Sen ska den vara klart. Affärsmodellen.

Lite snack och mycket verkstad. Effektivitet och produktion och sex timmar senare möter jag lyckliga och nöjda entreprenörer, som fullkomligt älskar att för en stund få skapa istället för att lyssna. Få skriva istället för att fråga. Producera istället för att ifrågasätta. Framförallt – att tillåtas ändra synen på att en affärsplan måste vara en trist välregisserad pappersprodukt till att våga se sin affärsplan i fickan på sin smartphone.

Kvällen avslutas på The Hub i Stockholm, där entreprenörerna var och en får skjuta av en 60 sekunders presentation om sin StartUp, inför nästan hundra personer i publiken. På de första tre veckorna har de utvecklas oerhört kring att på kort tid lyckas bli konkreta och tydliga kring varför de finns, vad de gör och hur de bidrar till förändring. Varje gång de tränar på detta hänförs jag av spännande anekdoter, nya vinklingar, och skimrande nyanser. Det står tydligt för mig att jag har nöjet att jobba med sex startUps som alla är fast beslutna att skapa lösningar på stora problem. De tänker vara en del av förändringen genom kombinationen av affärsmässighet och passion för utveckling. Med en dos av självförtroende från lyckade pitcher, tre veckors hårt arbete och en affärsmodell i fickan går vi med full kraft in i programmets halvtid.

Emma Rung, programledare, SE Outreach

Följ serien i andra kanaler:

• Flickr: Bilderna från tredje veckan
• Twitterflödet under #seoutreach
• YouTube-filmerna
• Entreprenörsbloggen

Entreprenörskap eller samhällsentreprenörskap debatteras flitigt. Mest försöker man definiera, reda ut begrepp och ta reda på vad som är skiljelinjerna mellan de som kallar sig samhällsentreprenörer och ”vanliga” entreprenörer. Visst finns många skillnader men det finns nog ännu fler likheter. Ett stort driv, en affärsmässighet och många timmars hårt arbete. En vilja att inte ge upp, eller att komma igen efter ett misslyckande, en tro på affärsmässighet och kundnytta.

Men en viktig distinktion kring just samhällsentreprenörer är hur man redovisar och mäter framgång. En samhällsentreprenör nöjer sig inte med svarta siffror i bokslutet, utan är primärt intresserad av att skapa resultat i avseende till den effekt man har på samhället, miljön och människor. Ett positivt bokslut är förstås eftersträvansvärt, men vinstmaximering är inte en drivkraft. Drivkraften är förändringen på samhället och istället en maximering av sociala och miljömässiga vinster.

Så innan vi ska fördjupa oss i det som borgar för ett gott entreprenörskap som affärsmodeller, arbetsgivaransvar, affärsplaner och varumärkesvård är det viktigt att ta ett kliv tillbaka och titta på de utmaningar som entreprenörerna vill vara en lösning på. Entreprenörerna har denna vecka därför drillats kring milleniemålen, fattigdom, hälsa, utbildning och hållbart företagande. Och det är just där och då, som jag vågar påstå att jag ser en extra glimt i entreprenörernas ögon. Ett slags ”Just det – det är ju därför vi gör det vi gör. Det är ju därför vi jobbar dag och natt med våra StartUps, för att bidra till en annan verkligen.”

Och det därföret handlar om att vara en del av lösningen. Med ryggsäcken packad med ytterligare förståelse för att vi har en värld att förändra är teamet lite mer redo att kavla upp ärmarna och jobba aktivt med sin affärsplan, välja affärsmodell och staka ut sin strategi. Nu börjar de riktiga utmaningarna. Det blir svårt. Men rackarns kul.

Emma Rung, programledare, SE Outreach

Följ serien i andra kanaler:

• Flickr: Bilderna från andra veckan
• Twitterflödet under #seoutreach
• YouTube-filmerna
• Entreprenörsbloggen