Det här är bara ett i raden av exempel på asiatiska börser eller myndigheter som nyligen börjat kräva någon form av hållbarhetsrapportering av listade bolag. Tidigare har börserna i Malaysia, Singapore och Hong Kong aviserat liknande krav på transparens.

I en internationell jämförelsestudie från KPMG (som omskrivits tidigare här på CSR i Praktiken) hamnar indiska bolag i en tätposition vad gäller kvalitet på hållbarhetsrapporteringen. Därmed inte sagt att många indiska bolag hållbarhetsrapporterar (20 procent enligt rapporten, som dock är begränsad till de största och mest framgångsrika bolagen), och pålagan från de indiska myndigheterna kan ge en välbehövlig knuff i rätt riktning för att hållbarhetsrapportering så småningom ska kunna bli comme-il-faut.

Beslutet om den obligatoriska hållbarhetsrapporteringen tas efter ett par års livlig diskussion, där det också lyfts fram förslag om att indiska bolag av en viss storlek ska avsätta två procent  av sin vinst till “CSR spending”. Det ringer en varningsklocka hos mig när jag hör talas om det förslaget av många skäl, inte minst för att det signalerar att CSR kan separeras från övrig verksamhet, och att det skulle vara en kostnadspost för företaget.

Samtidigt är det glädjande att  regeringen vill vara medskapare till en företagskultur som inkluderar miljöhänsyn och socialt ansvar.

När den första omgången obligatoriska hållbarhetsrapporter kommer i tryck blir det onekligen intressant läsning; låt oss hoppas att den också blir till inspiration för fler indiska bolag att berätta om sitt CSR-relaterade arbete för omvärlden.

Snarare är det hos asiatiska företag som några av de bästa exemplen på ansvarstagande i leverantörskedjan återfinns, förklarar MinGu Jun. Hållbarhetsarbetet är inte längre ett sätt för asiatiska tillverkare att blidka västerländska köpare; numera finns ett fokus på delat värde mellan affärspartners, där både köpare och leverantör har tydliga affärsincitament att bli mer hållbar.

Det synsättet förskjuter drivkraften för hållbarhetsarbetet från riskhantering (som varit gängse under lång tid) till lösningar för ömsesidig tillväxt, till exempel genom intäktsdelning och gemensamma insatser för att effektivisera produktionen och logistiken.

Ett exempel är Hyundai, som har utvecklat ett finansiellt stödprogram för att öka leverantörernas ekonomiska stabilitet. En komponent i detta är ”Bridge Loan for Green Production Facilities”. Det är lån med låg ränta som syftar till att hjälpa Hyundais affärspartners att utveckla miljövänliga anläggningar och produkter.

Ett annat exempel är Samsung, som erbjuder CSR support till företagets affärspartners genom sitt Partner Collaboration Program. Samsung har bland annat lett utbildningar i CSR för 567 företag i Korea och 345 företag i Kina och Sydostasien, som ett led i att få alla partners med på CSR-tåget. Under 2010 valdes tio partnerföretag ut från var och en av de åtta affärsenheter Samsung har i Korea för att få anpassad CSR-rådgivning på plats. Under innevarande år räknar man med att ännu fler företag ska kunna öka sin CSR-kompetens på det här sättet.  Detta och liknande aktiviteter hoppas Samsung ska bidra till att stärka konkurrenskraften för alla inblandade på sikt.

Samtidigt får vi komma ihåg att de företag som lyfts fram här får anses tillhöra en csr-elit i Asien (och världen) – de flesta företag i regionen har en lång väg att gå innan de kommer i närheten av den här typen av initiativ.

Oaktat detta så är det här ett bland flera exempel på att hållbarhetsarbetet bland pionjärerna på området sedan några år nu har börjat anta en ny form, som innebär en open source-version av CSR, där gemensamma lösningar, erfarenhetsutbyte och samarbete är melodin.

Hyundai träffar helt rätt i sin affärsslogan: ”New Thinking. New Possibilities.”

På andra plats hamnar Thailand, och på tredje Malaysia.

ASR analyserar och rankar noterade bolags hållbarhetsrapportering, och bygger på 100 indikatorer. 750 asiatiska bolag från tio länder är inkluderade i rankingen, som dock inte innefattar japanska företag.

I botten hamnar företag från Filippinerna.

Ser man till den branschvisa rankingen så hamnar telekom högst, följt av IT. Längst ner hamnar fastighetsbranschen och hälso- och sjukvård.

På företagsnivå hamnar följande tre bolag i topp: CLP Holdings från Hong Kong, Chunghwa Telecom från Taiwan och AU Optronics, också det från Taiwan.

Erin Lyon från CSR Asia (som varit med och utvecklat ASR) menar att det är efterfrågan från finanssektorn som är främsta drivkraften bakom dagens hållbarhetsrapportering.

Samtidigt framgår av undersökningen att de flesta företag är betydligt bättre på att rapportera om bolagsstyrning än om miljö och socialt ansvar, troligen för att detta är obligatoriskt på många börser. Det återstår alltså att se om finanssektorn också kommer att fungera som drivkraft för ökad transparens även på andra områden.

“Den största lögnen av alla är att konsumtionsdriven kapitalism kan leverera välstånd till alla”, skriver Nair. ”I Asien kan det bara ge kortfristigt välstånd till en minoritet; i det långa loppet kan det bara medföra elände för alla. Detta är den intellektuella ohederligheten i hjärtat av den modell som Väst har sålt till Asien.”

Han förkastar doktrinen om att marknader är effektiva och självreglerande. Vi måste dessutom inse att i många fall vill vi inte ha mer effektivitet. Vi vill inte ha mer effektiv skogsavverkning och vi vill inte ha mer effektiv fiskeexploatering; vi vill inte ha mer bränsleeffektiva bilar om det innebär mer bilåkande, trängsel, byggnationer av nya vägar och oljeutvinning. I Asien har vi inte råd med sådan ”effektivitet”, säger bokens författare.

Den viktigaste principen för den nya kapitalism som Nair förespråkar är att naturresurshushållning (resource managment) ska stå i centrum av politiken och utgöra utgångspunkt för de beslut som tas. Dessutom måste vi börja prissätta ”negativa externaliteter” som det heter på ekonomspråk. Ett i och för sig inte nytt förslag, men alltjämt något som i stora delar återstår att genomföra i praktiken.

Mer konkret så ger Nair tre uppgifter till Asiens beslutsfattare:

1. Använd ekonomiska styrmedel, till exempel skatter, för att uppmuntra företag och privatpersoner att nyttja färre naturtillgångar och att använda dem mer effektivt. Tillverkningsekonomier bör styras mot att bli tjänsteekonomier, och produktionen bör avmaterialiseras, det vill säga att tillverkning ska ske med betydligt mindre eller inget material alls.

2. Styr markanvändningen mot ekologisk matproduktion och vattenvård. Mer lokalodlat, mer arbetsintensivt jordbruk istället för industriell odling med kemiska bekämpningsmedel, en smartare markanvändning som inte innebär skogsskövling och förstörelse av våtmarker och vildmark, och en realistisk prissättning på vatten istället för att som idag ge bort vatten som därmed lätt slösas bort, är några av förslagen på det här temat.

3. Utveckla stads- och landsbygdsmiljöer som både är hållbara och trivsamma för människor att leva i. Stimulera människor att förflytta sig på annat sätt än med bilen, istället för att som nu subventionera bilåkande genom vägbyggen. Möjliggör för människor att bo kvar på landsbygden istället för att driva på den ständigt ökande urbaniseringen.

Även om de asiatiska länderna har exponerats för globala idéer så har deras politiska former inte gått hand i hand med de västerländska, påpekar Nair. Han ger sig dock med svenska ögon sett in på en något vinglig färd när han ger sin välsignelse till auktoritära styren, som han tror kan ha god potential att genomföra hans förändringsförslag. Han är förvisso ingen demokratimotståndare, men hävdar samtidigt att demokratisering av fattiga länder ofta har handlat mer om att öppna deras marknader än att trygga friheten för deras medborgare. Må så vara, men i mina ögon är det stor skillnad på en stark stat (som Nair också förespråkar) och ett auktoritärt styre, och personligen kan jag inte se att odemokratiska politiska makteliter eller styren utan rättsstatsprincip är en bra väg till en hållbar utveckling.

Men samtidigt får vi komma ihåg att västerländska tänkesätt och modeller inte är alla problemlösares moder (också en av Nairs huvudpoänger) och oavsett vad man kan tycka om olika slags regimer och ekonomiska modeller så är det inte bara intressant utan helt nödvändigt att lyssna på vad någon från regionen har att säga i frågan.

Och det är kanske en av de största behållningarna med boken: Att vi äntligen får höra en röst från Asien om Asien. Det är lätt att sitta bakom sitt skrivbord i Washington eller Stockholm och lägga ut sin egen världsbild med karbonpapper under när man tutar ut idéer om hur vi ska uppnå en hållbar utveckling i alla delar av vår stora planet.

Jag ser fram emot när vi också i Europa kan få läsa tankar på det här temat från visionärer i afrikanska länder och i Sydamerika. Då ska jag genast gå till biblioteket, för att i Nairs anda inte försöka shoppa mig fram till en bättre framtid, även om ett bokköp förhoppningsvis kan vara okej även den dag Asien styr världen.

Numera producerar ju många företag inte bara en vanlig årsredovisning, utan också en hållbarhetsredovisning. Ibland är de dessutom sammanbakade till ett dokument, till glädje för de investerare och andra intressenter som tycker att hållbarhetsdata (eller ESG som det ju kallas i finanskretsar) är lika relevant som traditionell finansiell data.

GRI (Global Reporting Initiative) har talat sig varmt för att man bör integrera hållbarhetsredovisningen i sin vanliga årsredovisning. De har till och med tillsatt en ”International Integrating Reporting Comittee” (IIRC) som vill verka för att bolag ska börja ta fram en enda rapport där all relevant finans- och ESG-data finns samlad.

Men är det verkligen alltid en bra idé? I en krönika skriver CSR Asia:s Malaysiachef Rikke Netterstrom att hon ställer sig tveksam till integrering bland asiatiska bolag, i alla fall just nu. Hon menar att det bara är bolag med lång erfarenhet från hållbarhetsredovisning som har hunnit skaffa sig de rätta verktygen för att kunna göra en sådan integrering, och att man måste ge möjlighet till de bolag som inte hunnit dit ännu gå igenom sin inlärningskurva, och få ett bättre grepp på hållbarhetsredovisningen först.

Just nu är det ett fåtal asiatiska bolag som är redo för integrering, menar Netterstrom, och nämner Siam Cement och New Britain Palm Oil som exempel.

En del andra bolag, menar Netterstrom, tycks tro att integrering bara handlar om att stoppa in lite hållbarhetsinformation i årsredovisningen, så är det klappart och klart, medan det ju egentligen är en ganska krävande process att ta fram relevant och jämförbara ESG-data.

För de här bolagen så kan det finnas fördelar med att slippa integrering, menar Netterstrom: Genom att inte behöva svettas fram en integrerad rapport i tid till den hårda deadline som finns för årsredovisningar så kan man istället ta lite extra tid på sig att skriva klart hållbarhetsredovisningen och tillåta sig att exprimentera och prova olika metoder på ett sätt som inte vore möjligt inom ramen för den obligatoriska årsredovisningen.

Netterstrom sammanfattar: Asien är inte redo än! Till dess att de flesta asiatiska bolag lärt sig konsten att producera meningsfulla hållarhetsredovisningar så gör vi gott i att inte avkräva dem integrering.

Fotnot: Jag noterar att på den svenska marknaden har det dykt upp en ”Ansvarsredovisning 2010 - med finansiell rapportering” – det är Systembolaget som valt att ta utgångspunkt i sitt sociala ansvar och till detta lägga finansdata i sin årsredovisning. Är det början på en ny trend?

På tefronten är det inte mycket bättre. Te odlas i 45 länder i världen, med Indien, Kina, Sri Lanka, Kenya och Indonesien som största producenter. Människorättskränkningar har rapporterats från nästan alla länder, samtidigt som teodlingarna ofta har en negativ inverkan på miljön. Den biologiska mångfalden minskar avsevärt när de monokulturer som teodlingarna innebär breder ut sig på stora ytor. Användandet av bekämpningsmedel är utbrett och det har förekommit att elefanter hittats döda efter att ha betat gräs på odlingarna.

Te- och sockerimportörerna, som ju skulle kunna ställa krav på producenterna, väljer inte sällan att titta bort lite just medan de sluter sina avtal. Frågvisa personer hänvisas gärna till företagets inköpspolicy där det står klart och tydligt att de inte accepterar missförhållanden, så därför måste väl allt vara ok. Eller? En av artikelförfattarna i The Ecologist menar att regeringarna i de länder som importerar mest te (eller brittiska regeringen i just det här fallet) bör stifta lagar för att värna arbetstagare i leverantörskedjan, eftersom frivillighetens väg inte tycks fungera.

Samtidigt finns ljuspunkter: i Kambodja lever många fattiga familjer av att framställa socker från ”sockerpalmer” (Borassus flabellifer), och det är en sysselsättning som de kan räkna med att få ha ifred. Jämfört med sockerrör är det ganska krångligt att framställa palmsocker, och det lämpar sig inte för industriell produktion. Dessutom går palmernas långsamma växttakt inte att snabba på, något som storindustrin inte har tålamod med.

En annan ljuspunkt är att Fairtrademärkta produkter tycks bli all mer populära hos oss konsumenter. I Sverige gick försäljningen upp med 18 procent under 2010 och uppgår nu till över en miljard kronor i försäljningsvärde. I Storbritannien låg ökningen på 40 procent samma år, och även här överstiger försäljningsvärdet en miljard, men i pund räknat.

Vill du veta mer om varför allt socker inte är så sött, och vad som egentligen försiggår på Liptons teodlingar? Ladda ner aprilnumret av The Ecologist här. Det kan med fördel läsas över en kopp schysst te med rättvist socker.

Avhandlingen bekräftar vad som redan lyfts fram ett flertal gånger här på sind.nu, nämligen att det är svårt för konsumenter att göra ett informerat val av SRI-fond. Men där Nilsson och jag är överens om lägesbilden så är vi inte helt ense om anledningen därtill – Nilsson lyfter nämligen fram avsaknaden av en SRI-standard som ett problem. Han menar att det faktum att det inte finns en ”SRI-märkning” krånglar till det för spararen som försöker jämföra fonder.

Men jag ifrågasätter om det verkligen är nödvändigt – eller ens en bra idé – att strömlinjeforma SRI på det sättet.

Tvärtom så menar jag att det är fullt rimligt att SRI-produkter har olika form och innehåll, så att den sparare som helst vill undvika vissa sektorer (tex vapen) kan göra det och den investerare som tycker det är viktigt att kapitalet styrs mot miljöprogressiva företag kan göra det, och så vidare. Vi behöver både shariafonder, gröna fonder, fonder som tycker det är ok med oljebolag men som vill påverka dem att bli bättre, och fonder som tar bestämt avstånd från oljebolag och därför aldrig skulle investera en krona där.

Vad vi uppfattar som ”etiskt” och ”ansvarsfullt” förändras ju dessutom över tid, och vi kommer alltid att (pö om pö) omformulera våra förväntningar både på företagsansvar och på utformningen av fonder varigenom vi kan investera i företag.

I nämnda avhandling konstateras dessutom: ”When actually deciding how to invest, different groups of consumers value different aspects of the offering.” (sid 70). Inte så konstigt – det hör väl till vanligheten att konsumenter har olika preferenser, och därmed finns det också en marknad för olika utföranden av samma produktkategori.

Så, en homogenisering av SRI genom en standard är nog ingen bra idé. Vad vi däremot behöver är bättre transparens från de kapitalförvaltande bolagen gentemot spararen. Vi behöver få veta hur man tänkt när man satt samman fonden, och vad vi som sparare kan vänta oss att pengarna gör när vi sover (som det ju heter i reklamen).

När Petra Wahlström här på Sind.nu tidigare i år skrev ett inlägg som ifrågasatte hur KPA (m.fl.) tänkt kring sin investering i oljesand fick hon en utförlig förklaring från KPA:s miljöchef. Den typen av utläggningar skulle spararna behöva få tillgång till på fondbolagens hemsidor och produktbroschyrer, för bara då kan man göra ett informerat val om vad det egentligen är man investerar i. Och då behöver inte konsumenten hamna i en fullt så ”complex decision environment” som Nilssons avhandling beskriver.

(Denna krönika publicerades ursprungligen på Sind.nu)

1. Thailand (45 %)
2. Georgien (40 %)
3. Ryssland (36 %)
4. Hong Kong och Filippinerna (35 %)

Bottennoteringarna innehas av Indien, Förenade Arabemiraten och Japan, med mindre än 10 procent kvinnor i företagsledningarna.

Asiatiska länder tillhör med andra ord både ledarna och eftersläntrarna vad gäller könsfördelning i företagens toppskikt. De europeiska länder som hamnar högst på listan är Polen och Grekland (31 respektive 30 procent kvinnor i företagsledningen). Vad innehar då dessa kvinnor för tjänster?

De flesta är finanschefer (22 procent) eller personalchefer (20 procent). Det är mindre vanligt att de innehar vd-posten (8 procent), men här tycks asiatiska företag utgöra undantag. I Thailand innehar 30 procent av de kvinnor som ingår i företagsledningen just vd-posten. Det är den högsta siffran i världen, följt av Kina, där motsvarande siffra är 19 procent. I EU är det bara 9 procent av toppkvinnorna som är vd:ar och i Nordamerika 5 procent.

Samtidigt konstaterar en undersökning av Newsweek som citeras i China Daily att kinesiska kvinnor är mest karriärdrivna i världen: 75 procent av Kinas ”career women” strävar efter att nå en position i företagsledningen, medan samma siffra för USA är 50 procent. Om glastaket i Asien är tunnare än här hemma så kommer vi sannolikt snart att se helt andra ansikten än vi är vana vid i toppen på världens stora företag. Se upp, ni medelålders vita män!

Green City Index. Bilden är hämtad från www.siemens.com

Som tur är stannar inte EIU vid att göra en rankinglista, utan framhåller ett antal konkreta exempel på vad som försiggår i Asiens mer eller mindre gröna städer. I ett flertal fall är företagssektorn en aktiv medspelare för att skapa en miljövänligare stad.

Läs till exempel om världens grönaste skyskrapa – ett 71-våningsbygge som just nu tar form i Guangzhou i södra Kina. Bara genom den kurviga utformningen genereras vindkraft som står för 4 procent av byggnadens energibehov.

Eller om den vietnamesiska sophanteringsanläggningen som kan ta hand om 2,000 ton sopor per dag. 85 procent av detta kan återvinnas eller omvandlas, och därmed säljas igen.

Eller om två företag i Bangkok som utvecklat ett GPS-system för att se till att avfall hamnar på avfallsstationen och inte olagligt dumpas på annat håll (något som tidigare varit ett stort problem, eftersom företag vill slippa kostnaderna för att lämna sitt avfall). Systemet har också gjort det möjligt för företagen att analysera sina sopor, tex vad de kan återvinna snarare än bara kasta bort.

Man behöver inte ha mycket fantasi för att räkna ut att det finns ett positivt förhållande mellan miljölösningar och ekonomiska intressen här. Betänk också att FN räknar med att hälften av Asiens befolkning kommer att bo i städer om femton år (idag är siffran 42 procent). Liksom rapportförfattarna konstaterar: Asiens framtid finns i staden. Förhoppningsvis är den grön.

En anledning till att det är svårt att få bukt med problemen är att mycket av fotbollstillverkningen sker i hemmen eller av leverantörernas underleverantörer (s.k. ”stitching centres”) och ofta sker det på tillfällig basis. En sådan fragementerad leverantörskejda försvårar förstås möjligheterna till att kontrollera arbetsvillkoren för de som syr bollarna. Det leder också till att arbetstagarna är mer utsatta än annars, och deras situation utnyttjas ofta till att betala sämre löner och på andra sätt bryta mot deras rättigheter.

Så vad göra? Vad gäller just VM så skulle förstså FIFA kunna engagera sig ännu lite mer för att ställa krav på den produkt som ju trots allt utgör själva kärnan i deras verksamhet, om man säger så (men redan idag så gör man åtminstone ett försök i den riktningen). Som vanligt behöver dessutom de köpande sportföretagen ta sig ytterligare en funderare på hur de kan styra upp produktionsapparaten så att de skapar förutsättningar för att tillverka deras produkter på ett okej sätt. Och visst jobbas det hårt på flera fronter för att saker och ting ska bli bättre, men det räcker inte. Min fotbollshälsning till dessa företag är: Tag kontrollen över produktionen! Det är ju ert jobb. Om affärsmodellen omöjliggör att fotbollarna tillverkas på vettiga villkor så kanske man måste tänka om på något sätt?

Redan idag finns rättvisemärkta fotbollar att tillgå på marknaden. Vore det inte en bra målsättning inför nästa VM att alla bollar på planen är garanterat schysst tillverkade? Jag tror att jag hörde ett ”ja” från VM-bollstillverkaren Adidas där, eller?