Hans Stråberg om varför det är en sak att ha rätt i princip och en sak att få rätt i media.

Även om man som företagsledare försöker agera i enlighet med sin moraliska kompass kan det bli fel någon gång och då måste man rätta till det. Min grundsyn är att det då bara finns en sak att göra: tala sanning. För allt annat hinner upp dig förr eller senare och då blir det mycket värre.

Det finns säkert företag som närmar sig transparens med viss försiktighet, men egentligen är det enkelt. Antingen är man transparent eller så är man det inte.

Visst, är man transparent kan det också innebära att uppgifter om en del mindre önskvärda aktiviteter har lättare att nå media. Men även om det kan blir fel och kännas som media vinklar orättvist är det lättare att agera om man är proaktiv. Så transparens gör att man tvingas skärpa sig och tvingas skärpa kontrollen av det man gör. Och det är bra för varumärke och affärer.

De flesta internationella bolag har uppförandekoder som gäller ovanför lokala lagar och regler. Även om ett uppförande är legio i ett land, exempelvis att smörja tjänstemän, gör det inte det mera tillåtet eftersom det trots allt bryter mot företagens interna etiska regelverk.

Under mina år som koncernchef för Electrolux upplevde jag aldrig att det var en nackdel att vi hade ett tydligt regelverk – tvärtom var det något som gav oss fördelar. Med tydligt regelverk menar jag inte bara att det ska finnas dokumenterat – men att det ska vara känt och att medarbetarna ska känna till vilka processer vi tillämpar för att kontrollera att de följs. Det är som med 50-skyltarna. Om man aldrig ser polisen göra fartkontroller är det lätt att man kör fortare och fortare.

När vi på Electrolux gjorde affärer i högriskländer där det förekom både barnarbete och där det var problem med arbetssäkerheten ökade vi antalet inspektioner hos våra underleverantörer för att hela tiden kontrollera att vi levde upp till lokala lagar och förordningar och vårt eget regelverk. Och när vi inte gjorde det åtgärdade vi problemet så fort som möjligt.

Det är klart att företag kan bidra till att förbättra arbetsförhållandena i andra länder. Men det är svårt att som enskilt företag påverka andra länders lagstiftning och dess efterlevnad. Sättet att göra det på är att agera som en god förebild. Ju mer förebild man är, ju mer tvingar man samtidigt andra företag att följa efter för att försöka utjämna de konkurrensfördelar man fått.

I vår transparanta värld är processerna för att följa upp så att värderingarna efterlevs faktiskt något man måste ha ordning på. Allt annat är farligt för varumärket, för det rykte man har i omgivningen eller hos investerare. Det kan därför inte vara någon skillnad om man är ett konsumentföretag eller inte – ryktet är alltid avgörande i affärer.

Ett exempel på hur global den miljö företag agerar i blivit var när jag som nytillträdd VD besökte Indien och uttalade mig  om vår Brasilianska verksamhet i någon fråga. Tre timmar senare ringde chefen för Electrolux i Brasilien och undrade vad jag egentligen hade sagt efter att journalister ringt honom lokalt. Så höga är kraven på att man ska vara transparent och tydlig med sina värderingar. Eller rättare sagt, så var kraven på företag redan för tio år. Idag är de ännu högre.

Utan uttalade värderingar om vad som är rätt och vad som är fel och hur man vill bidra till ett bättre samhälle är det lätt att man exploaterar möjligheter när man ser dem, utan att tänka på vilka konsekvenser det kan ha för andra. Men samtidigt kan det vara en sak att ha rätt och en annan att få rätt i media.

”Lundin har rätt i princip”

Sveriges CSR-ambassadör Lisa Emilia Svensson om varför företag måste verka i diktaturer.

När bröderna Lundin säger att de bidragit till att göra livet bättre i Etiopien, Sudan och Kongo genom att investera där har de principiellt rätt. Handel är viktigt och en förutsättning för att länder ska utvecklas. Samtidigt måste man vara medveten om de utmaningar som finns i dessa länder och man har ett ansvar för hur företagsverksamheten påverkar omgivningen.

En grundbult i alla resonemang om företags uppträdande i olika områden är att inget är svart eller vitt! Man måste anpassa sig till situationen och inte glömma att man alltid har ett ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna i enlighet med FN:s konventioner.

Frågan är naturligtvis om företag ska bedriva verksamhet i länder som har mindre demokratiska styrelseskick eller där korruptionen är stor? Jag tycker det. Det är både viktigt och önskvärt att svenska företag är närvarande på svåra marknader. Det ger möjlighet att kunna agera som goda förebilder och positivt bidra till en lokal utveckling. Samtidigt måste detta göras parallellt med att företagen är tydliga med att de vill minimera sin eventuellt negativa påverkan och positivt bidra till att förhållanden blir bättre. Jag vill inte se ett ”race to the bottom” där företag utnyttjar avsaknaden av lagar och regler för att sänka standarder oavsett om det gäller mänskliga rättigheter, arbetstagares rättigheter eller miljöfrågor.

Företag som bedriver verksamhet på riktigt svåra marknader, exempelvis i konfliktzoner, måste ha internationella ramverk som ingångsvärde och vara medvetna om rådande förutsättningar för civilsamhället. Man måste även försöka se till att inte civilbefolkningen skadas och medverka till en positiv utveckling på sikt. För att kunna göra det måste man ha koll på sin verksamhet, t.ex. hur anställda agerar. Ansvaret inkluderar också rimlig kännedom i leverantörskedjor och affärsrelationer

För en tid sedan samlades OECDs medlemsländer i London för att diskutera hur riktlinjer kan appliceras på b.la. olje- och gasindustrin. Syftet var att diskutera gemensamma principer för att säkerställa att dessa riktlinjer efterlevs och hur transparenta företag bör vara. De frågor som kom upp berör inte bara den här sektorn men även deras affärspartners, leverantörer och investerare.

Oavsett var man gör affärer har företag idag alltid att vinna på att kommunicera den positiva utveckling man bidragit till. I en värld som blir allt mer sammanlänkad är transparens och öppenhet kärnvärden. När något läcker ut (och det gör det oftast förr eller senare) så kan man varken kontrollera tillfället eller innehållet. En sådan strategi kan leda till att företag hamnar i försvarsställning där man tvingas reagera andras påståenden. Istället för att själv sätta agendan blir man istället ett byte i medias jakt på nyheter och plötsligt är det svansen som viftar på hunden.

Även om media naturligtvis också har ett ansvar för att inte vinkla nyheter så att det låser den viktiga diskussionen om hur företag kan bidra till förbättringar, borde företag som Lundin också inse att den bästa strategin är att berätta om konkreta exempel på vilken positiv förändring man bidragit till i de här länderna – men också de utmaningar man mött och vad man gjort för att minimera dessa. Först då kan vi konstruktivt bedöma i vilken grad investeringarna bidragit till att göra livet bättre för människorna i Etiopien, Sudan och Kongo i praktiken.

”Företagsledare måste ha en moralisk kompass”

Prästen och debattören Helle Klein om varför näringslivet ska sätta press på politikerna och varför bröderna Lundin inte bidrar till att göra livet bättre i Sudan.

En sak måste vi ha klar för oss: Ett företag är en del av samhället och måste därmed förhålla sig till det liksom samhället måste förhålla sig till företaget. Därigenom får också företag en stor politisk betydelse och den makten måste användas med eftertanke.

Med tanke på att olja dessutom är en av de stora maktfrågorna är Lundin Petroleums affärsidé allt annat än okomplicerad. Med tanke på oljebolagens kontroversiella natur, både ur ett geopolitiskt och ur ett miljömässigt perspektiv, måste de om några göra bedömningar av samhällets utveckling och de etiska övervägningar som är knutna till detta. Och här har de enligt mitt sätt att se det, verkligen fallerat.

När bröderna Lundin hävdar att de bidrar till att göra livet bättre i Sudan genom att investera där är det inte ens sant. Sudanesiska regeringsstyrkor har ju faktiskt fördrivit människor från ställen där Lundin velat leta olja och oljeutvinningen har bidragit till att konflikten mellan regimen och rebellerna ökat i intensitet. Genom sitt agerande har man därmed snarare gjort livet sämre, än bättre.

Att bara säga att man uppfyller följer lokala lagar och regler räcker inte. Även om man hör den typen av argument av företag som gör affärer i diktaturer eller senast, i samband med vapenaffären i Saudiarabien, så innebär det ju att man tillämpar olika värderingsskalor i olika delar av världen. Det är ingen hållbar etisk kodex – värderingarna måste man bära med sig, oavsett var i världen man än verkar.

Att Lundin hittills verkat vara mindre känsliga mot kritik kan vara kopplat till det faktum att de inte har några konsumenter att svara inför, på samma sätt som Ikea eller H&M tvingas göra. Tondöva för tidens stämningar eller inte – de har kunnat hålla på i många år utan att behöva bry sig.

Samtidigt ser vi hur konsumentvärderingarna till slut når fram när stora ägare börjar ställa frågor. De värderingar som spelat in när vi valt pensionsfonder får effekt när fonderna just därför sätter press på Lundin.

Guidade av de värderingar som utgör deras moraliska kompass måste alla företagsledare våga sätta den press på politikerna för att bidra till en bättre värld. Ett avgörande slag i kampen mot apartheid var när näringslivet bestämde sig för att delta i bojkotten. Då fick det effekt.

Resonemang av typen att ”om inte vi gör, kommer någon annan att göra det” är därför ett etiskt resonemang som både är nonsens och förkastligt. Om inte för någon annan så för sig själv måste varje människa ha ett antal värderingar man tror på och agerar efter.

Men efter förra årets kritik mot att det sociala nätverket drivs med koldrivna elkraftverk satsar Facebook inte bara på grön el utan också på att minska förbrukningen som helhet. Med en beräknad förbrukning motsvarande en medelstor svensk stad kommer Facebook i Luleå att gå om SSABs stålverk som kommunens största förbrukare och el tillhör företagets största utgiftsposter.

För att göra både de enskilda servrarna så energisnåla som möjligt har Facebook valt att konstruera sina egna servrars, istället för att använda sig av färdiga lösningar. Det gör att Facebooks datacenter kommer använda nästan en tredjedel mindre energi än branschgenomsnittet.

Samma tänkande gäller även datorhallarna, som Facebook kyler med ett egenutvecklat ventilationssystem som använder utomhusluft. Genom att lägga datacentret i kalla Luleå kan bolaget därmed spara stora summor varje år.

Trots att det ger företaget kostnadsfördelar berättar Myrup Kristensen att bolaget beslutat sig för att släppa de hemliga ritningarna till både servers och serverhallar open source, som ett sätt att bidra till att branschens förbrukning minskar, som helhet.

Thomas Myrup Kristensen är en av mer än 25 intressanta talare som deltar på E-Prizedagen som Veckans Affärer ordnar den 30/5 (och där CSR i Praktiken är mediapartner). Bland de andra märks IBM, SCA, Siemens, Volvo Cars och Vasakronan i ett dussintal intensiva sessioner som pågår parallellt med gemensamt fokus på hur energifrågan använts för att öka konkurrenskraften. Inte konstigt att det var en av Veckans Affärers mest uppskattade konferenser under förra året.

När vi idag befinner oss vid en tidpunkt när gamla antaganden om hur vi ska använda våra resurser visat sig inte fungera sätter många av oss hoppet till en ny typ av entreprenörer som vill lösa världens problem genom att använda företagandet som ett verktyg för förändring. Det är därmed knappast någon överraskning att konferenser, bidrag och inkubatorer, skapade för att generera fler samhällsentreprenörer, poppar upp över hela världen. Från Toronto till Tokyo och Tottenham gör myndigheter och filantroper gemensam sak och hoppas att några av ”deras” entreprenörer ska kunna skapa de paradigmskiften som vi behöver för att samhället och planeten ska hamna på rätt spår mot framtiden.

I samhällsentreprenörvärlden är ett besök på den årligen återkommande SoCap-konferensen i San Francisco en gång i livet nästan lika obligatoriskt som Hajj, pilgrimsfärden till Mecca, är för muslimer. Konferensen är grundad av entreprenören Kevin Jones och är stället där samhällsentreprenörer möter investerare som är intresserade av venture philantrophy eller impact investing för att pitcha sina idéer med förhoppning om att få finansiering. För andra gången arrangerar Jones och hans team en europeisk konferens, den här gången i Malmö, med löftet att framtiden designas på just detta event!

Så det är med förhoppningar lika bubblande som det ekologiska vinet jag just fått i mitt glas, som jag glider in på invigningsminglet. Redan efter några minuter möter jag en samhällsentreprenör som jobbat i över ett år på att förverkliga sin dröm om att skapa ett nytt sätt att finansiera förbättringsprojekt i grannskapet. Det blir snabbt uppenbart att det inte varit så lätt som han tidigare trott, eftersom han berättar att han planerar att börja föreläsa till hösten för att dryga ut kassan.

Han inser det ironiska i att han kommer tjäna mer pengar på att tala om vad han skulle vilja göra, än att faktiskt göra det. ”Men så snart tiderna blir bättre kommer jag jobba heltid med mitt företag igen!” försäkrar han mig och jag inser att min förmåga att behålla ett neutralt ansiktsuttryck inte är lika bra som jag trodde.

När jag lämnar honom kontrollerar jag min telefon. Det är fortfarande min iPhone 4S och inte en Nokia 8110 vilket försäkrar mig om att jag inte hamnat i ett tidshål och transporterats tillbaka till 1999. Jag ber Siri definiera en bubbla och efter några sekunder visar hon ett antal definitioner på min skärm. Den andra är ”ett spekulativt system beroende av ostabila faktorer.”

En sådan ostabil faktor är när man kan tjäna mer på att prata om vad man ska göra än att göra det. Och tro mig, det är något jag vet allt om efter att ha upplevt dotcom-bubblan från insidan. Jag var en av de som skapade powerpoints för kunder som senare fick finansiering baserat på att deras value proposition var att skapa ‘create leading edge differentiating [infoga vilken tjänst som helst här] set of tools with a potential to create a paradigm shift in the industry’.

Dagen efter minglet fick jag lära mig att JP Morgan beräknar att det finns utrymme att investera mellan 400 miljoner och en miljard dollar i samhällsentreprenörer i USA. Enligt Tone Rosingholm på JP Morgan är det en summa som är tio gånger mer än vad som doneras varje år i USA: Hon upplever att det just nu pågår en förflyttning från att människor vill ge, till att de vill investera i, att förändra världen. När jag träffade Kevin Jones för några veckor sedan på Riskkapitalföreningens årsmöte var en av de fraser han upprepade att impact investment är på riktigt, att det är ett tillgångsslag som finns, som är stort och som växer snabbt.

När jag småpratar med några av investerarna på SoCap bekräftar de den uppfattningen men det är också tydligt att det är lika besvärligt att investera i samhällsentreprenörer som i vanliga entreprenörer. Även om vi självklart måste applådera deras önskan om att starta företag, och även om det satsas en hel del pengar på att få ännu fler att göra likadant, är det inte säkert att vi vill investera i alla dessa företag.

I den mån det existerar en bubbla verkar den främst beröra de som startar från början med en god idé, som vill vara en av alla dessa samhällsentreprenörer vi älskar att prata om nuförtiden, och den bubblan handlar lika mycket om ekonomiska stödsystem som i lika hög grad som deras företag bygger deras personliga varumärken. Bubblan förstärks därefter av medias önskan att rapportera om dessa medialt gångbara historier om tjejen från orten som vill förändra världen.

Med erfarenhet från att ha jobbat i Indien, Kina och Indonesien har Beau Seil, chef för Unitus Impact, sett samhällsentreprenörer av alla sorter och slag. Han gör en skillnad mellan de som blivit entreprenörer av nöd och de som blivit det för att ta tillvara på en möjlighet. ”En del vill bara skapa ett levebröd, medan andra startar för att försöka lösa problem i grannskapet” säger Seil.

Det är också därför den första screeningen av samhällsentreprenörer måste handla om att säkerställa att de verkligen löser problem så att de inte bara adresserar symtomen. Sedan finns de som trots det tvingas inse att de inte kan överleva och istället tvingas börja föreläsa om vad de tänkt göra, för att skapa ett levebröd.

Det andra momentet i en due dilligence-process är att försöka förstå hur redo entreprenören är att klara de utmaningar som obönhörligen följer när en verksamhet ska skalas upp. ”Är deras affärsmodell tillräckligt fokuserad eller försöker de göra massor med saker på en och samma gång?” frågar sig Seil. Utan tydligt fokus och att därigenom också definiera vad man inte gör är det omöjligt att utvidga verksamheten. För hur ska man kunna skala upp den om man redan gör allt man kan?

När Oxfam nyligen skapade en fond för att kunna erbjuda sina donatorer möjligheten att också investera i, inte bara ge till, entreprenörer som vill förändra världen, vände man sig till ett Schweiziskt fondbolag. Fabio Sofia, chef på Symbotics Group berättar för mig om samarbetet och hur de riktar in sig på de entreprenörer som fastnat i mitten. Det är de som har bevisat att deras affärsmodell fungerar men som trots det har svårt att skaffa kapital när det egna bolaget ännu inte vuxit sig så stort att de skulle kunna attrahera normalt riskkapital samtidigt som många fokuserar på att finansiera de samhällsentreprenörer som saknar erfarenhet.

Men även om en tidig investering innebär en stor risk, är det också mycket kul för pengarna Det är uppenbart för alla som ser energin hos de samhällsentreprenörer som valts ut att pitcha sina idéer på stora scenen på konferensen. Samtidigt berättar en förvaltare av en familjestiftelse att fler och fler nu slutat ta emot förfrågningar om pengar för att istället söka fram de entreprenörer som man tror har störst chans att lösa just de samhällsproblem som står i fokus för den enskilda fonden.

Plötsligt inser jag hur liten skillnaden egentligen är mellan samhällsentreprenörerna och vanliga entreprenörer. Och på samma sätt som fokus är viktigt för entreprenörerna är fokus också viktigt för de som vill investera i dem.

Senare på invigningsminglet träffar jag Per Olsson, forskare på Stockholm Resilience Center, som studerat de faktorer som bidrar till att åstadkomma förändring i samhället. Han berättar för mig att även om idéer som skulle kunna leda till paradigm skiften uppträder då och då, är de ibland för radikala för att folk ska våga anamma dem och snart glöms de bort.

Men han har också funnit att sannolikheten för att omvälvande förändringar ska accepteras är större i kristider som dessa, när människor är öppnare för nya idéer. Jag ser mig runt i lokalen som nu fyllts med entreprenörer som bubblar om hur just deras innovationer kommer att förändra världen och ser hur de blandar sig med framåtblickande investerare som bär på en önskan att få investera i nästa stora idé.

Så tittar jag på mitt glas med vin och bestämmer mig för att det inte är halvtomt, men halvfullt.

”Att så ett frö är alltid ett risktagande i sig. Är jordmånen den rätta? Är det rätt tidpunkt? Min mamma är mycket engagerad i trädgårdsvärlden och har förgäves försökt lära mig de gröna grunderna. Jag kan än idag inte mycket mer än en femteklassare vad gäller trädgårdsskötsel. Tiden har aldrig varit rätt och jag har saknat intresse.

Till för tre år sedan kände jag samma sak när det gäller entreprenörskap. Jag var designer och konstnär. Inte affärskvinna. Sedan slog en tanke mig (den är på engelska, men tappar tyvärr sin enkelhet på svenska), it’s one thing making art and there’s another thing making a living out of making art. Jag var blåslagen efter denna insikt.

I uppstarten av ett företag finns det vissa strukturer som någon glad och hjälpsam typ, genom generationers misslyckanden, formulerat i riktlinjer. Ungefär som Allt om Trädgård. Där är vår start-up nu. På sidan 5 av 50. Vi försöker identifiera vilka steg som bör tas och ta dem i rimlig takt. Det sista man vill är att blicka ut över en vackert anlagd trädgård och få frågan hur man löste problemet med gödsel och man svarar ”Göds…vad?”.

På första mötet med vår mentor började jag flacka nervöst med blicken när ordförrådet inte räckte till, ”benchmarking”, ”angels” och ”seedfunding”. Logiken säger att alla affärer kräver trovärdighet, så vad händer med min trovärdighet när jag inte ens känner till orden att beskriva problemen som ska lösas? Farhågor att inte ha gjort sin research ligger som en blöt filt över varje nytt möte.

Samtidigt riskerar min tid ätas upp totalt av att fastna i evighetsresearch och är det någonting man saknar i en start-up-fas så är det förankring till verkligheten! Denna frustration över att behöva läsa på om ”bäst i test-redskapen” för trädgårdar känns otroligt omotiverande ibland när allt man egentligen vill är att kavla upp ärmarna. Men kommunikation är en fråga om liv och död om man planerar att göra the big stuff, som att slippa plöja sin åker för hand.

Partnerskap också, det är en svår balans. ”Min” start-up är egentligen ”vår” start-up. Vi är ett team om två personer. Och hittills har det varit bra att grunda start-upen på olika styrkor. Men att prioritera bort familj och vänner för att istället spendera 16 timmar dagligen med en kollega tär på tålamodet hos ens umgängeskrets. Och stundtals kan det vara svårare att balansera fröet mellan olika styrkor och tvivel, så att tillväxten sker i positiv riktning, och fröet inte slits sönder innan det ens tagit sig ur jordmånen. Alla dessa tvivel måste hållas strikt kopplade större delen av tiden, som vilken odresserad pitbull som helst.

Min främsta rädsla ligger inte i företagandet i sig – jag ser det som en outforskad spännande resa, utan snarare i att inte veta vilka smällar som komma skall (för smällar tar man alltid). Jag hoppar gärna fallskärm, men har en förmåga att ANTA (tack Nick Jankel för denna ordliga insikt) att jag kommer lära mig veckla ut fallskärmen i fallet. Då är det bra att ha gått en fallskärmskurs innan och det är egentligen vad vi gör på SE Forums Outreach-program just nu. Snart ska vi hoppa högt.

Varje vecka övar vi allt högre hopp vi och varje vecka är det någons fallskärm som inte vecklas ut. Men så är det ju med företagande – om man gjort felaktiga antaganden gör det ibland jävligt ont.

Genom företaget Airbnb kan man hitta en sovplats på de mest spektakulära platserna runt om i världen. Istället för hotell har man möjlighet att boka rum i privata hem där hyresvärden ser en chans att dra in extrapengar eller knyta nya spännande kontakter. Varje enskild bokning resulterar i betygsättning och tillhörande kommentarer. Vips så har förtroendet blivit en typ av valuta som sedermera blir en kreditvänlighet mot kommande affärer. Konceptet har blivit så populärt att antalet bokade nätter uppgick till fyra miljoner under 2011 – en femfaldig årlig ökning.

Zipcar erbjuder sina användare (så kallade zipsters) uthyrning av bilar i majoriteten av de amerikanska staterna och även i England. Med hjälp av tekniska lösningar i form av trådlös kommunikation kan man boka, hämta och lämna sin bil utan dyra personalkostnader. Verksamheten har gått så bra att man numera är noterade på NASDAQ. Huruvida verksamheten minskar miljöpåverkan kan ifrågasättas då alla bilar fortfarande rullar på bensin, till skillnad från svenska motsvarigheten Sunfleet som ger en rad olika miljövänligare alternativ.

De virtuella möjligheterna har också gett upphov till TaskRabbit, en marknadsplats för de användare som behöver få en tjänst utförd, men har brist på tid.

Vi kan alltså förvänta oss ett skifte mot consumer-to-business (C2B) och consumer-to-consumer (C2C) då allt fler väljer bort det klassiska köpet business-to-consumer (B2C). Alla dessa affärsideér ingår i begreppet “Collaborative Consumption”, som av tidningen TIME är en av tio ideér som kommer att förändra världen.

Akademieliten inom olika ämnesområden finns redan här och det är inte svårt att locka hit utomstående hot-shots, fyller killen bredvid i. Tidigare i veckan har till exempel mode stått på agendan och då har ledande företrädare från industrin och branschorganisationer varit gästföreläsare.

För det finns pengar att hämta; ju mer vi sorterar vårt avfall desto mer kan vi spara i sophanteringskostnader.Blandat avfall kan
vara mer än 15 gånger dyrare att få omhändertaget än sorterat. Allas avfallssituation ser olika ut men om ett genomsnittligt
kontor med 300 medarbetare går från 20 procent återvinning till 80 procent kan man spara över 100 000 kr om året genom att använda det nya kärlet, kallat The Bin. Företaget lever som de lär; kärlen är tillverkat av återvunnet material.

När hypen kring internetbolagen kring sekelskiftet var som störst sålde Jones ett ehandelsbolag han grundat, tio dagar innan Nasdaq nådde all-time-high den 10:e mars 2000. Men medan många förväntade sig att Jones, som varit med och driva fram sex andra bolag innan han grundade ehandelsbolaget, skulle börja en ny karriär som riskkapitalist, ledde Jones näsa in honom på andra tankar. Borde det inte finnas en tredje dimension, utöver risk och avkastning när det gäller att investera pengar, funderade Jones och kom fram till att den måste vara samhällspåverkan.
- Det adderar ännu en dimension, vad dina pengar faktiskt gör i samhället, innan de kommer tillbaka till dig som en vinst eller förlust, förklarar Jones för mig när vi ses på Operaterassen i Stockholm.

När Kevin Jones så startade riskkapitalbolaget Good Capital med det uttalade målet att investera i samhällsentreprenörer med ambitioner att både tjäna pengar och göra skillnad, så kallad impact investing eller venture philantropy, skakade de flesta i branschen på huvudet. Idag är nickningar betydligt vanligare och när Jones nyligen talade på Svenska Riskkapitalföreningens årskonferens i Stockholm var hans budskap enkelt och tydligt: ”Impact investing är på riktigt! Det är ett tillgångsslag som finns, som är stort och som växer snabbt.”

Hemma i San Francisco osade det dock av intresse för Jones sätt att se på världen redan från start och han gav sig därför på att försöka sammanföra samhällsentreprenörer och riskkapitalister och lade därmed grunden till Social Capital Markets-konferensen. Idag är konferensen en av årets inte-missa-evenemang för människor från hela världen som jobbar med att stötta samhällsentreprenörer eller som är intresserad av trender inom venture philantrophy. Häromåret ordnades den första europeiska SoCap-konferensen och nästa vecka är det dags för den andra, den här gången i Malmö.

Det begrepp Jones främst använder är impact investing, snarare än venture philantrophy. Även om begreppen beskriver samma typ av investeringar slår det mig att ordvalet kan avslöja investerarnas bakgrund i en tid när såväl traditionella investerare som klassiska filantroper står beredda att finansiera samhällsentreprenörer.

Det är dock inga nykomlingar som Good Capital investerar i.
- Nej, vi står inte för proof-of-concept-money. De entreprenörer vi investerar i ska vara etablerade, de har bevisat att deras affärsmodeller funkar för att vi ska hjälpa dem växa. Vi tillför kapacitetsbyggande pengar (eng. capacity building money) så att de kan komma till nästa nivå under de tre till fem år vi planerar att ha dem i vår portfölj, säger Jones.

Han berättar om investeringen i Better World Books som samlar in och säljer böcker på nätet för att finansiera läsförståelseprogram. På tio år har företaget samlat in åtta miljoner dollar, sett till att 33 miljoner böcker hittat nya läsare istället för att hamna på tippen och skapat över 200 nya jobb. Om två till tre år är de redo att säljas, menar Jones som ska använda den förväntade vinsten att investera i nya företag.

Men näsan leder inte alltid rätt. Häromåret investerade Good Capital i en chokladproducent som fokuserade mer på att säkerställa att produkten var FairTrade-märkt istället för att hitta någon som ville köpa den. Jag frågar därför hur han väljer ut entreprenörerna – kan han nosa sig till de som är bättre lämpade än andra, hur lovande affärsidén än är?
- Det måste vara människor som har rimliga förväntningar på hur de ska kunna förändra marknaden, börjar Jones. Han fortsätter: Alltför många ägnar alltför mycket tid åt att få människor de inte känner att göra saker de inte har lust med!

Han förklarar att bra entreprenörer förstår att kunder kan tänka sig förändra sina beteenden en aning under förutsättning att det inte innebär några stora inskränkningar på deras bekvämlighet. Att få någon som är van vid att storhandla med bil att ta sig till affären med en kombination av kollektivtrafik och cykelpooler är svårare, hur bra det än vore för samhället.
- Det är synd att det finns så få serie-samhällsentreprenörer, säger Kevin Jones. Helst skulle jag vilja investera i sådana som antingen lyckats eller misslyckats väl tidigare, det vill säga de som är reflekterat över vad som inte funkade och som tar med sig den kunskapen in i nästa bolag.

Jag frågar om han tycker att han misslyckades väl med FairTrade-bolaget. Han ler åt frågan och tittar ut genom fönstret medan han täcker efter.
- Jorå… Jag insåg att jag som investerare måste lära mig en massa mer om verksamheten för att kunna medverka till att den går åt rätt håll. Nu har vi investerat i ett annat bolag som också är inriktade på FairTrade-produkter och de har lika mycket koll på leverantörskedjan som på återförsäljarkedjan och har precis lyckats komma in på Whole Foods, förklarar Jones.

Han räknar med över 500 besökare från hela Europa på SoCap Europe-konferensen (där denna tidning är mediapartner) och jag undrar vad han hoppas att de ska ta med sig hem.
- Jag hoppas de upptäcker att impact investing är på riktigt och att det är ett sätt att få mer tillbaka än genom att investera på andra sätt, svarar Kevin Jones, tydligt medveten om det dubbelbottnade i sitt sätt att uttrycka sig. Han fortsätter: Jag hoppas att de inser att impact investing inte är någon slags rörelse eller ideologi, men ett tillgångsslag och ett bra sådant!

Det är dags för Jones att samla sig inför sitt framträdande på stora scenen på riskkapitaldagen. Innan vi avslutar frågar jag om han har några investeringstips. Hur gör han för att lukta till sig de företagen med störst vinstpotential?
- Säkerställ att samhällsförändringen är inbäddad i affärsidén snarare än något som kommit till efterhand. Kunderna kan lukta sig till när något är äkta och när något inte är det. Om det känns att det är äkta mår kunderna bra när de köper produkten och då är det samtidigt lättare att ta ut ett premium över tid!

En dag träffar vi Tobias Edström affärscoach med kontor i Amsterdam. Med sina erfarenheter som Sales Director på Spotify och med sin nuvarande position på Business Models Inc drillar han entreprenörerna kring affärsmodeller i en föränderlig värld. Varje entreprenör får sin egen vägg, ett berg av Post-It lappar, filtpennor och tre timmar på sig. Sen ska den vara klart. Affärsmodellen.

Lite snack och mycket verkstad. Effektivitet och produktion och sex timmar senare möter jag lyckliga och nöjda entreprenörer, som fullkomligt älskar att för en stund få skapa istället för att lyssna. Få skriva istället för att fråga. Producera istället för att ifrågasätta. Framförallt – att tillåtas ändra synen på att en affärsplan måste vara en trist välregisserad pappersprodukt till att våga se sin affärsplan i fickan på sin smartphone.

Kvällen avslutas på The Hub i Stockholm, där entreprenörerna var och en får skjuta av en 60 sekunders presentation om sin StartUp, inför nästan hundra personer i publiken. På de första tre veckorna har de utvecklas oerhört kring att på kort tid lyckas bli konkreta och tydliga kring varför de finns, vad de gör och hur de bidrar till förändring. Varje gång de tränar på detta hänförs jag av spännande anekdoter, nya vinklingar, och skimrande nyanser. Det står tydligt för mig att jag har nöjet att jobba med sex startUps som alla är fast beslutna att skapa lösningar på stora problem. De tänker vara en del av förändringen genom kombinationen av affärsmässighet och passion för utveckling. Med en dos av självförtroende från lyckade pitcher, tre veckors hårt arbete och en affärsmodell i fickan går vi med full kraft in i programmets halvtid.

Emma Rung, programledare, SE Outreach

Följ serien i andra kanaler:

• Flickr: Bilderna från tredje veckan
• Twitterflödet under #seoutreach
• YouTube-filmerna
• Entreprenörsbloggen

Entreprenörskap eller samhällsentreprenörskap debatteras flitigt. Mest försöker man definiera, reda ut begrepp och ta reda på vad som är skiljelinjerna mellan de som kallar sig samhällsentreprenörer och ”vanliga” entreprenörer. Visst finns många skillnader men det finns nog ännu fler likheter. Ett stort driv, en affärsmässighet och många timmars hårt arbete. En vilja att inte ge upp, eller att komma igen efter ett misslyckande, en tro på affärsmässighet och kundnytta.

Men en viktig distinktion kring just samhällsentreprenörer är hur man redovisar och mäter framgång. En samhällsentreprenör nöjer sig inte med svarta siffror i bokslutet, utan är primärt intresserad av att skapa resultat i avseende till den effekt man har på samhället, miljön och människor. Ett positivt bokslut är förstås eftersträvansvärt, men vinstmaximering är inte en drivkraft. Drivkraften är förändringen på samhället och istället en maximering av sociala och miljömässiga vinster.

Så innan vi ska fördjupa oss i det som borgar för ett gott entreprenörskap som affärsmodeller, arbetsgivaransvar, affärsplaner och varumärkesvård är det viktigt att ta ett kliv tillbaka och titta på de utmaningar som entreprenörerna vill vara en lösning på. Entreprenörerna har denna vecka därför drillats kring milleniemålen, fattigdom, hälsa, utbildning och hållbart företagande. Och det är just där och då, som jag vågar påstå att jag ser en extra glimt i entreprenörernas ögon. Ett slags ”Just det – det är ju därför vi gör det vi gör. Det är ju därför vi jobbar dag och natt med våra StartUps, för att bidra till en annan verkligen.”

Och det därföret handlar om att vara en del av lösningen. Med ryggsäcken packad med ytterligare förståelse för att vi har en värld att förändra är teamet lite mer redo att kavla upp ärmarna och jobba aktivt med sin affärsplan, välja affärsmodell och staka ut sin strategi. Nu börjar de riktiga utmaningarna. Det blir svårt. Men rackarns kul.

Emma Rung, programledare, SE Outreach

Följ serien i andra kanaler:

• Flickr: Bilderna från andra veckan
• Twitterflödet under #seoutreach
• YouTube-filmerna
• Entreprenörsbloggen