När historikern Thomas Kuhn publicerade sin bok The Structure of Scientific Revolutions 1962 introducerade han inte bara termen ”paradigmskifte” men skapade också ett paradigmskifte med de teorier han presenterade i boken om hur vetenskap utvecklas. Snarare än att utvecklas linjärt och kontinuerligt gör oväntade upptäckter och insikter att gamla antaganden ställs på ända lite då och då i historien.

När vi idag befinner oss vid en tidpunkt när gamla antaganden om hur vi ska använda våra resurser visat sig inte fungera sätter många av oss hoppet till en ny typ av entreprenörer som vill lösa världens problem genom att använda företagandet som ett verktyg för förändring. Det är därmed knappast någon överraskning att konferenser, bidrag och inkubatorer, skapade för att generera fler samhällsentreprenörer, poppar upp över hela världen. Från Toronto till Tokyo och Tottenham gör myndigheter och filantroper gemensam sak och hoppas att några av ”deras” entreprenörer ska kunna skapa de paradigmskiften som vi behöver för att samhället och planeten ska hamna på rätt spår mot framtiden.

I samhällsentreprenörvärlden är ett besök på den årligen återkommande SoCap-konferensen i San Francisco en gång i livet nästan lika obligatoriskt som Hajj, pilgrimsfärden till Mecca, är för muslimer. Konferensen är grundad av entreprenören Kevin Jones och är stället där samhällsentreprenörer möter investerare som är intresserade av venture philantrophy eller impact investing för att pitcha sina idéer med förhoppning om att få finansiering. För andra gången arrangerar Jones och hans team en europeisk konferens, den här gången i Malmö, med löftet att framtiden designas på just detta event!

Så det är med förhoppningar lika bubblande som det ekologiska vinet jag just fått i mitt glas, som jag glider in på invigningsminglet. Redan efter några minuter möter jag en samhällsentreprenör som jobbat i över ett år på att förverkliga sin dröm om att skapa ett nytt sätt att finansiera förbättringsprojekt i grannskapet. Det blir snabbt uppenbart att det inte varit så lätt som han tidigare trott, eftersom han berättar att han planerar att börja föreläsa till hösten för att dryga ut kassan.

Han inser det ironiska i att han kommer tjäna mer pengar på att tala om vad han skulle vilja göra, än att faktiskt göra det. ”Men så snart tiderna blir bättre kommer jag jobba heltid med mitt företag igen!” försäkrar han mig och jag inser att min förmåga att behålla ett neutralt ansiktsuttryck inte är lika bra som jag trodde.

När jag lämnar honom kontrollerar jag min telefon. Det är fortfarande min iPhone 4S och inte en Nokia 8110 vilket försäkrar mig om att jag inte hamnat i ett tidshål och transporterats tillbaka till 1999. Jag ber Siri definiera en bubbla och efter några sekunder visar hon ett antal definitioner på min skärm. Den andra är ”ett spekulativt system beroende av ostabila faktorer.”

En sådan ostabil faktor är när man kan tjäna mer på att prata om vad man ska göra än att göra det. Och tro mig, det är något jag vet allt om efter att ha upplevt dotcom-bubblan från insidan. Jag var en av de som skapade powerpoints för kunder som senare fick finansiering baserat på att deras value proposition var att skapa ‘create leading edge differentiating [infoga vilken tjänst som helst här] set of tools with a potential to create a paradigm shift in the industry’.

Dagen efter minglet fick jag lära mig att JP Morgan beräknar att det finns utrymme att investera mellan 400 miljoner och en miljard dollar i samhällsentreprenörer i USA. Enligt Tone Rosingholm på JP Morgan är det en summa som är tio gånger mer än vad som doneras varje år i USA: Hon upplever att det just nu pågår en förflyttning från att människor vill ge, till att de vill investera i, att förändra världen. När jag träffade Kevin Jones för några veckor sedan på Riskkapitalföreningens årsmöte var en av de fraser han upprepade att impact investment är på riktigt, att det är ett tillgångsslag som finns, som är stort och som växer snabbt.

När jag småpratar med några av investerarna på SoCap bekräftar de den uppfattningen men det är också tydligt att det är lika besvärligt att investera i samhällsentreprenörer som i vanliga entreprenörer. Även om vi självklart måste applådera deras önskan om att starta företag, och även om det satsas en hel del pengar på att få ännu fler att göra likadant, är det inte säkert att vi vill investera i alla dessa företag.

I den mån det existerar en bubbla verkar den främst beröra de som startar från början med en god idé, som vill vara en av alla dessa samhällsentreprenörer vi älskar att prata om nuförtiden, och den bubblan handlar lika mycket om ekonomiska stödsystem som i lika hög grad som deras företag bygger deras personliga varumärken. Bubblan förstärks därefter av medias önskan att rapportera om dessa medialt gångbara historier om tjejen från orten som vill förändra världen.

Med erfarenhet från att ha jobbat i Indien, Kina och Indonesien har Beau Seil, chef för Unitus Impact, sett samhällsentreprenörer av alla sorter och slag. Han gör en skillnad mellan de som blivit entreprenörer av nöd och de som blivit det för att ta tillvara på en möjlighet. ”En del vill bara skapa ett levebröd, medan andra startar för att försöka lösa problem i grannskapet” säger Seil.

Det är också därför den första screeningen av samhällsentreprenörer måste handla om att säkerställa att de verkligen löser problem så att de inte bara adresserar symtomen. Sedan finns de som trots det tvingas inse att de inte kan överleva och istället tvingas börja föreläsa om vad de tänkt göra, för att skapa ett levebröd.

Det andra momentet i en due dilligence-process är att försöka förstå hur redo entreprenören är att klara de utmaningar som obönhörligen följer när en verksamhet ska skalas upp. ”Är deras affärsmodell tillräckligt fokuserad eller försöker de göra massor med saker på en och samma gång?” frågar sig Seil. Utan tydligt fokus och att därigenom också definiera vad man inte gör är det omöjligt att utvidga verksamheten. För hur ska man kunna skala upp den om man redan gör allt man kan?

När Oxfam nyligen skapade en fond för att kunna erbjuda sina donatorer möjligheten att också investera i, inte bara ge till, entreprenörer som vill förändra världen, vände man sig till ett Schweiziskt fondbolag. Fabio Sofia, chef på Symbotics Group berättar för mig om samarbetet och hur de riktar in sig på de entreprenörer som fastnat i mitten. Det är de som har bevisat att deras affärsmodell fungerar men som trots det har svårt att skaffa kapital när det egna bolaget ännu inte vuxit sig så stort att de skulle kunna attrahera normalt riskkapital samtidigt som många fokuserar på att finansiera de samhällsentreprenörer som saknar erfarenhet.

Men även om en tidig investering innebär en stor risk, är det också mycket kul för pengarna Det är uppenbart för alla som ser energin hos de samhällsentreprenörer som valts ut att pitcha sina idéer på stora scenen på konferensen. Samtidigt berättar en förvaltare av en familjestiftelse att fler och fler nu slutat ta emot förfrågningar om pengar för att istället söka fram de entreprenörer som man tror har störst chans att lösa just de samhällsproblem som står i fokus för den enskilda fonden.

Plötsligt inser jag hur liten skillnaden egentligen är mellan samhällsentreprenörerna och vanliga entreprenörer. Och på samma sätt som fokus är viktigt för entreprenörerna är fokus också viktigt för de som vill investera i dem.

Senare på invigningsminglet träffar jag Per Olsson, forskare på Stockholm Resilience Center, som studerat de faktorer som bidrar till att åstadkomma förändring i samhället. Han berättar för mig att även om idéer som skulle kunna leda till paradigm skiften uppträder då och då, är de ibland för radikala för att folk ska våga anamma dem och snart glöms de bort.

Men han har också funnit att sannolikheten för att omvälvande förändringar ska accepteras är större i kristider som dessa, när människor är öppnare för nya idéer. Jag ser mig runt i lokalen som nu fyllts med entreprenörer som bubblar om hur just deras innovationer kommer att förändra världen och ser hur de blandar sig med framåtblickande investerare som bär på en önskan att få investera i nästa stora idé.

Så tittar jag på mitt glas med vin och bestämmer mig för att det inte är halvtomt, men halvfullt.