Trots att jag träffar entreprenörerna nästan varenda dag är det ändå svårt att försöka fånga den osäkerhet de känner, de tvivel de tänker och de svårigheter de upplever efter att ha fått sina idéer mörbultade under mer än en månads tid. Den här veckan har jag därför lämnat över pennan till en av deltagarna. Maja Bergström som tillsammans med Peter Hanberger har grundat Bridgit, vars mål är använda nätet för att koppla samman sociala företag och organisationer med människor som vill förändra världen.

“Att så ett frö är alltid ett risktagande i sig. Är jordmånen den rätta? Är det rätt tidpunkt? Min mamma är mycket engagerad i trädgårdsvärlden och har förgäves försökt lära mig de gröna grunderna. Jag kan än idag inte mycket mer än en femteklassare vad gäller trädgårdsskötsel. Tiden har aldrig varit rätt och jag har saknat intresse.

Till för tre år sedan kände jag samma sak när det gäller entreprenörskap. Jag var designer och konstnär. Inte affärskvinna. Sedan slog en tanke mig (den är på engelska, men tappar tyvärr sin enkelhet på svenska), it’s one thing making art and there’s another thing making a living out of making art. Jag var blåslagen efter denna insikt.

I uppstarten av ett företag finns det vissa strukturer som någon glad och hjälpsam typ, genom generationers misslyckanden, formulerat i riktlinjer. Ungefär som Allt om Trädgård. Där är vår start-up nu. På sidan 5 av 50. Vi försöker identifiera vilka steg som bör tas och ta dem i rimlig takt. Det sista man vill är att blicka ut över en vackert anlagd trädgård och få frågan hur man löste problemet med gödsel och man svarar “Göds…vad?”.

På första mötet med vår mentor började jag flacka nervöst med blicken när ordförrådet inte räckte till, “benchmarking”, “angels” och “seedfunding”. Logiken säger att alla affärer kräver trovärdighet, så vad händer med min trovärdighet när jag inte ens känner till orden att beskriva problemen som ska lösas? Farhågor att inte ha gjort sin research ligger som en blöt filt över varje nytt möte.

Samtidigt riskerar min tid ätas upp totalt av att fastna i evighetsresearch och är det någonting man saknar i en start-up-fas så är det förankring till verkligheten! Denna frustration över att behöva läsa på om “bäst i test-redskapen” för trädgårdar känns otroligt omotiverande ibland när allt man egentligen vill är att kavla upp ärmarna. Men kommunikation är en fråga om liv och död om man planerar att göra the big stuff, som att slippa plöja sin åker för hand.

Partnerskap också, det är en svår balans. “Min” start-up är egentligen “vår” start-up. Vi är ett team om två personer. Och hittills har det varit bra att grunda start-upen på olika styrkor. Men att prioritera bort familj och vänner för att istället spendera 16 timmar dagligen med en kollega tär på tålamodet hos ens umgängeskrets. Och stundtals kan det vara svårare att balansera fröet mellan olika styrkor och tvivel, så att tillväxten sker i positiv riktning, och fröet inte slits sönder innan det ens tagit sig ur jordmånen. Alla dessa tvivel måste hållas strikt kopplade större delen av tiden, som vilken odresserad pitbull som helst.

Min främsta rädsla ligger inte i företagandet i sig – jag ser det som en outforskad spännande resa, utan snarare i att inte veta vilka smällar som komma skall (för smällar tar man alltid). Jag hoppar gärna fallskärm, men har en förmåga att ANTA (tack Nick Jankel för denna ordliga insikt) att jag kommer lära mig veckla ut fallskärmen i fallet. Då är det bra att ha gått en fallskärmskurs innan och det är egentligen vad vi gör på SE Forums Outreach-program just nu. Snart ska vi hoppa högt.

Varje vecka övar vi allt högre hopp vi och varje vecka är det någons fallskärm som inte vecklas ut. Men så är det ju med företagande – om man gjort felaktiga antaganden gör det ibland jävligt ont.