Förra året var ett viktigt år i CSR:s korta men intensiva historia. Vi minns 2011 som året då en mängd globala riktlinjer som dittills spretat åt olika håll nu kantklipptes och samkördes tills de formade en allians med gemensamt syfte; att inskärpa företagens ansvar att aktivt bidra till en hållbar framtid.

Det var ingen slump att det skedde nästan samtidigt. Harvardprofessor John Ruggie använde sitt internationella nätverk och sin tid väl under de sex år han utformade FN:s riktlinjer ”Skydda – respektera – åtgärda” som presenterades i juni 2011. Intensiv dialog fördes med de tyngsta organen inom sfären: OECD, Världsbanken, EU och ISO.

Slutligen, inom loppet av 13 månader, publicerade dessa organ sina uppdaterade ramverk i nämnd ordning: ISO 26000 i december 2010, OECD:s riktlinjer för multinationella företag i maj 2011, FN:s ”Skydda respektera åtgärda” i juni 2011, EU-kommissionens nya policy för företagsansvar i november 2011 samt Världsbankens/IFC:s Performance Standards on Environmental and Social Sustainability, effektuerad den 1:a januari 2012.

Alla har samma patos; företagen inte bara kan utan ska bidra till en bättre värld. Respekt för mänskliga rättigheter och miljö ska byggas in i företagens processer. EU-kommissionen omdefinierade företagens ansvar från frivillig riskminimering till ”the responsibility of enterprises for their impacts on society”.

Kronan på verket är den 94-sidiga rapport som högtidligt presenterades i Addis Abeba den 30 januari i år: ”Resilient People, Resilient Planet: A Future Worth Choosing”. Rapporten är skriven av FN:s Högnivåpanel för Global Hållbarhet där biståndsminister Gunilla Carlsson ingår, och värmer upp inför Rio+20 med 56 rekommendationer till stater, företag och investerare för en hållbar framtid. Syftet är hållbar utveckling som, menar panelen, ska omvandlas “into economic policy as quickly as possible”.

Det är minst sagt spännande att det nu verkar råda globalt samförstånd när det gäller företags förmåga och skyldighet att bidra till en hållbar utveckling. Denna konsensus är än så länge inte juridiskt bindande, men den överväldigande enigheten i ansvarsfrågan är en maktfaktor som inte ska underskattas. Företag är känsliga för normer.

Som Kersti Strandqvist påpekade i en krönika i CSR i Praktiken nyligen är det dock ännu ganska tyst från företagen. Många verkar avvakta, kanske både kunskap och andras erfarenheter. Det är upp till bevis som gäller.

Swedwatch gör fallstudier just i detta syfte; att föra i bevis att företagen tar sitt ansvar, eller inte tar sitt ansvar. I maj publicerar Swedwatch en rapport om klädindustrin i Bangladesh, där intervjuer med arbetarna själva ligger till grund för studien, snarare än granskningar av företagen. Vi ville undersöka effekterna på marken, inte företagens uppförandekoder. Vi vet att många internationella klädföretag bedriver ett spjutspetsarbete inom CSR. Så, utifrån normen som säger att staters och företags ansvar är att skydda och respektera mänskliga rättigheter, och allas skyldighet är att verka för åtgärder när skada skett – följs den i praktiken?

Har ditt företag hängt med? Har ni ställt om strategierna med hänsyn till att de flesta riktlinjer nu tydlig understryker att företagens ansvar faktiskt är att bidra till en hållbar framtid? Nu är det upp till bevis.

Viveka Risberg, kanslichef Swedwatch