De senaste veckorna har vi kunnat ta del av ett antal exempel på störande stora skillnader mellan hur vi tror att verkligheten är och hur den faktiskt ser ut. Förra veckan inleddes med att Sveriges Radios Eko-redaktion avslöjade att Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI ägnade sig åt att hjälpa Saudiarabien – ett land som pekas ut av människorättsorganisationer som en av världens strängaste diktaturer, som frekvent bryter mot de mänskliga rättigheterna– att bygga en avancerad vapenfabrik. Reaktionerna på det avslöjandet blev kraftiga och många politiker från olika partier förklarade att de inte hade haft någon aning om att detta samarbete. Dessa påståenden blev dock ifrågasatta när Ekot fortsatte att gräva i historien och visade att projektet, kallat Simoom, inte hade varit hemligt för riksdagspartierna.

Enligt den verklighet svenskarna verkar ha trott att vapenexporten existerade i (dvs kartan) så styrs exporten av riktlinjer som betonar att respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd skall beviljas. Verkligheten visade sig dock vara en annan och det är därför inte heller så förvånande att människor reagerade starkt på Ekots avslöjande och att Sveriges Televisions undersökning, som presenterades ett par dagar efter Ekots avslöjande visade att 78 procent tycker att Sverige inte bör exportera vapen till diktaturer.

Två dagar senare på Internationella kvinnodagen var det dags för svenskarna som gärna har uppfattningen att Sverige är ett av världens mest jämställda länder att få sin årliga dos av siffror som på ett övertydligt sätt pekar på att det trots allt är en ganska lång väg kvar innan vi nått fram till ett helt jämställt samhälle.

Enligt färska siffror från SCB arbetar kvinnor och män lika mycket sett över veckans alla dagar. Den stora skillnaden är dock att kvinnor lägger mer tid på obetalt arbete jämfört med män. År 2010 var 76 procent av alla kvinnor och 82 procent av alla män i åldern 20-64 år sysselsatta. Bland kvinnorna arbetade 67 procent heltid medan motsvarande andel bland männen var 90 procent. År 2011 var 3 procent av alla styrelseordföranden i börsföretag kvinnor och 97 procent var män. Samma könsfördelning återfanns bland börsföretagens verkställande direktörer. Könsfördelningen bland chefer skiljer sig även åt mellan olika sektorer.  Inom privat sektor var 28 procent av cheferna kvinnor och 72 procent var män år 2010. Inom offentlig sektor var däremot könsfördelningen samma år, 64 procent kvinnor och 36 procent män.

Ett tredje exempel på skillnader mellan karta och verklighet är bilden av Sverige som en framstående nation inom forskning och innovationer. När AstraZenecas meddelade att de planerar att avveckla all forskning i Södertälje möttes detta beslut följaktligen av chock både i Södertälje och i Sverige generellt sett. Enligt Akademikerförbundet betyder avvecklandet av forskningsverksamheten i Södertälje att det i ett slag försvinner forskning som i kronor räknat motsvarar Sveriges ledande medicinska universitet, Karolinska institutet. De menar också att man inte kan se utvecklingen kring AstraZeneca som en isolerad företeelse. Samma trender som ligger bakom de beslut som nu drabbar Södertälje och Sverige som forskningsnation, likaväl kan slå till i andra forskningsintensiva branscher.

Frågan är dock vad man gör när kartan och verkligheten inte överensstämmer?
I det militära är det som bekant verkligheten som gäller och utifrån den nya information får man försöka skapa sig en ny bild av världen I samband med avslöjandet om vapenfabriken i Saudiarabien verkar det i viss mån som om politikerna under lång tid har fattat beslut utifrån ”praxis” snarare än bokstavstroget följt de fastslagna riktlinjerna, vilket skulle kunna tolkas som att man har accepterat att kartan och verkligheten inte helt stämmer överens.

När det gäller kvinnors deltagande i arbetslivet och möjlighet att även nå de högsta ledningspositionerna samt få plats i styrelserummen så verkar många fortfarande leta efter de bästa sätten att få kartan att passa ihop med verkligheten. EU-kommissionär Vivianne Reding har till exempel sagt att hon inte gillar kvotering, men hon gillar vad kvotering medför. Idag är det enbart 13,7% av styrelsemedlemmarna i de stora företagen i EU som är kvinnor. Den 5 mars i år lanserade hon en tre månader lång offentlig undersökning för att ta reda på vilka medel EU ska ta till för att se till att fler kvinnor kommer in i styrelserummen. Även om inte kvotering nämns i dokumentet kan man läsa in det mellan raderna då man bland annat frågar efter vilket mål (t.ex. 20%, 30%, 40%, 60%) som bör definieras som andel för det underrepresenterade könet.

I Sverige har jämställdhetsministern Nyamko Sabuni sagt sig vara öppen för kvotering inom kommunala bolag medan Näringsministern Annie Lööf uttalat sig emot lagstadgad kvotering generellt sett. Samtidigt uttalade sig nestorn inom Sveriges näringsliv Pehr G Gyllenhammar nyligen positivt om kvotering i Veckans Affärer.

När det gäller sista exemplet är det antagligen mer komplicerat eftersom det inte finns något lagstiftningsvapen att ta till ens om den politiska viljan skulle finnas där. Det går inte att lagstifta att internationella företag ska förlägga sin forskningsverksamhet i Sverige, utan här handlar det nog snarare om att man måste anpassa kartan efter verkligheten, genom att till exempel visa företagen att man har ett bra utbildningssystem som genererar kompetent och kunnig arbetskraft, har en attityd som är öppen för och stöttar forskning och innovationer – även när de första försöken inte lyckas som det varit tänkt – och som kan erbjuda kluster där både finansieringsmöjligheter och kunskaper från olika områden finns samlade.

För till syvende och sist – om inte kartan stämmer med verkligheten, då får man slänga kartan och acceptera verkligheten.