”Jag var bara 18 och hade redan jobbat inom sexindustrin i fyra år. Mina dagliga möten med hundratals män under min tonårstid blev till slut för mycket för mig. Jag ville verkligen inte se dem, prata med dem, eller ha sex med dem, jag ville inte prata med någon för den delen. Jag var utmattad; jag avskydde livet, och ännu värre jag hatade mig själv… I fyra år hade jag levt i en mörk skugga av mental sjukdom. Jag var desperat att rymma från verkligheten, och jag såg bara en väg…”

Thailändska Lon är ett av de barn som varje år utnyttjas i den globala kommersiella sexhandeln ett av en miljon barn som säljs. Den här så kallade turismen är ett skamligt angrepp på barns värdighet och barndom. Det har förödande konsekvenser for barnen: långvariga fysiska och psykiska trauma, sjukdom, hiv/aids, drogmissbruk, oönskade graviditet, undernäring, social utfrysning och eventuellt döden. Thailand, Kambodja, Indien, Brasilien, Colombia och Mexiko har identifierats som stater där sexuellt utnyttjande av barn är utbrett. I Thailand har man beräknat att barn utgör mer än 40 procent (!) av prostituerade i landet. I Kambodja har man beräknat att ungefär en tredjedel av alla prostituerade är under 18. I Indien säger den federala polisen att omkring 1,2 miljoner barn tros vara inblandade i prostitution. Brasilien anses ha de värsta sexhandelssiffrorna näst efter Thailand.

Trots dessa förödande fakta är inte kampen mot barnsexturism en prioriterad fråga för den svenska staten. Istället kämpar de icke-statliga organisationerna med att sprida kunskap och kampanj i frågan. Trettiofyra ideella barnrättsorganisationer underkände i början av 2011 den svenska statens första rapport om åtgärder mot nutida slaveri som barnsexhandel. ECPAT påpekar att, ”Regeringen ignorerar de facto barnsexturismen. Hundratusentals om inte miljoner övergreppsbilder på barn undersöks inte av svensk polis. Sverige bekämpar inte efterfrågan på barn i sexuella syften.

“Varken regeringen eller oppositionen har tagit frågan på allvar i något skede. Ett tydligt exempel på hur brottsområdet försummats var då näringsdepartementet redan under den förra regeringen 2006 redogjorde för Sveriges åtgärder mot barnsexturism i en rapport till EU. Anledningen var ett regeringsinitiativ från Frankrike för att lyfta frågan om barnsexturism bland EU-länderna. Den svenska officiella rapporten summerades i två meningar med att ECPAT och resenäringen sedan flera år bedrivit arbete mot barnsexturism. I övrigt fanns inget mer att berätta. Beror detta på ointresse, okunskap eller att utmaningen inte är tillräckligt trendig för att lyfta Sveriges ”brand image”?

”Han sa att jag skulle bli skjuten om jag vägrade. Han beställde in en grupp av män som bar på elektriska kablar. Jag grät och skrek på hjälp men ingen kom. De svälte mig tills jag gick med på att gå med kunder. Jag var inlåst i en bur med andra under bordellen i flera dagar… En del kunder var omtänksamma. Andra var det inte. Om jag vägrade att utföra särskilda sexuella handlingar, slog kunderna mig och rapporterade detta till bordellägaren.”

Enligt en undersökning från Stockholms universitet kan svenska barnsexturister utan risk för straff resa utomlands och där utan risk exploatera utländska barns kroppar. Det är påtagligt att barns rättigheter överlag hamnat på hyllan i den svenska CSR-debatten och annars i politiken. Man talar om hållbarhet men inkluderar inte de som faktiskt ska leva för att se resultatet av vårt CSR-arbete. Ganska resursfattiga organisationer som exempelvis ECPAT drar nu lasset mer eller mindre ensamma . Jag instämmer med professorn i barn-och ungdomspsykiatri Carl-Göran Svedin när han påpekar att det finns en anledning till varför Sveriges första barnminister faktiskt representerar ett relativt litet parti. Frågan om barnens rättigheter är väldigt liten och oprioriterad i svensk politik.

Detta är ytterst tragiskt då samma regering (genom svenska biståndsorganet SIDA) i princip agerar PR-konsult åt svenska storbolag i frågor som rör CSR, med att med jämna mellanrum påpeka och understryka att svenska bolag är så framstående i CSR-”frågan”. Det verkar som kampen mot barnsexturism inte är en del av agendan för CSR och att hela syftet bakom den svenska statens CSR-strategi är att stärka Sveriges varumärke genom så kallade samarbeten med näringslivet som exempelvis Business for Development. Miljö, klimat, energi, infrastruktur etc. nämns av vår regering som trendord som ska locka alla, helst företag, som nu ”brinner” för CSR- ”frågan” utan någon som helst insikt omf att de nationer som inte lyckas beskydda sina barn kommer heller inte lyckas beskydda sin miljö. Min kritik är på något sätt inte riktad mot de fattigdomsbekämpande resultat som eventuellt uppnås, nej, min kritik handlar om bortprioriteringen av barnrättsfrågan i valet av trendiga inriktningar. Jag tvekar inte en sekund på att näringslivet kan bidra i kampen mot fattigdomsbekämpning, men det är inte detta denna krönika handlar om. Den handlar om ”varför barnens rättigheter hamnat i efterkälken”.

Men tänk vad som skulle kunna göras om barnens rättigheter, exempelvis kampen mot barnsexturism, skulle infogas i den svenska statens CSR-agenda? UNEP (United Nations Environment Programme) påpekar ofta i sina dokument:” children are also dynamic and powerful forces for environmental protection. They show a natural interest in nature and are often passionate about the preservation of their planet. With proper support, children can acquire useful knowledge from participating in environmental activities and can contribute in a unique manner, with energy and vision, to finding solutions”.  Kopplingen mellan barn och miljö har erkänts i ett stort antal internationella deklarationer under det senaste decenniet, men detta verkar inte ha gått hem på regeringskansliet. Det viktigaste av allt verkar vara att ”massera axlarna” på svenskt näringsliv och bygga Sveriges varumärke. All politik bör präglas av ett rättighetsperspektiv där barn, inte minst enligt FN:s barnkonvention, har rätt till skydd mot exploatering. På samma vis bör all CSR också, i min mening, präglas av barnens rättigheter.

Fotnot: Citaten är hämtade ur boken Only 13, The true Story of Lon. av Manzanares Julia och Kent Derek. (Bamboo Sinfonia Publications) 2006. Rapporten som omnämns är Om barnsexturism/svenskars sexuella exploatering av barn i andra länder, em forskningsrapport på initiativ av ECPAT Sverige, utförd av Christian Diesen och Eva Diesen, Juridiska Institutionen, Stockholms Universitet, 2008.

Replik: Sida har barnens bästa för ögonen
Replik: Både staten och företagen måste göra mer

Klicka här för att läsa mer om Parul Sharma och läsa tidigare krönikor.