En normal andningsrytm vid vila är mellan tio och tolv andetag per minut. Det innebär att vi andas in ca 5,5 liter syre och andas ut lika mycket varje minut. På en timme fyller utandningsluften en ballong med en diameter på 8 meter eller 330 liter. På ett dygn har din ballong svällt till 25,6 meters diameter vilket ungefär motsvarar höjden på ett sjuvåningshus.

Någonstans läser jag att det är nästan 16 000 personer som de senaste tolv dagarna befunnit sig i Durban för att förhandla fram ett nytt bindande internationellt klimatavtal och jag börjar fundera på hur mycket luft alla dessa människor gemensamt andats ut. Det är ju trots allt det mest konkreta de producerat under konferensen.

Trots alla forskningsrapporter som visar att den globala uppvärmningen går snabbare än tidigare väntat, trots att vi passerat säkra gränser för koncentration av koldioxid i atmosfären, trots att vi är på väg att utlösa irreversibla effekter på planetens ekosystem så lyckas delegaterna i Durban inte att generera mer än utandningsluft. Trots att nobelpristagare och andra högdjur samlats i högnivåpaneler som resulterat i rapporter som lämnats över till högfärdiga personer vid högtidliga ceremonier förmår delegaterna inte att generera annat än utandningsluft. Trots alla gräsrotskampanjer, alla kampanjer i sociala media, alla reklamkampanjer – effekten blir ändå bara utandingsluft.

Över en lunch liknar Gustav Fridolin klimatförhandlingar vid projektgruppsmöte på en fredagseftermiddag. Alla är positiva, alla säger sig tycka projektet är viktigt och alla är eniga om att saker måste hända men ingen vill ta ansvar. För oss som följer förhandlingarna på avstånd är både fenomenet och processerna som förknippas med klimatkonferenserna lika obegripliga som det faktum att de inte resulterar i något konkret. Hur är det möjligt att alla förmöten aldrig verkar resultera i ökad enighet under mötena på konferensen, att det aldrig händer något förrän de allra sista dygnen och att förhandlingsfiaskon beskrivs som lovande framgångar?

Man är överens om att det behövs ett nytt klimatavtal efter 2013 när det nuvarande Kyotoavtalet går ut, men är inte överens om när ett nytt avtal borde starta. Man verkar nå enighet bakom skapandet av en klimatfond för att stimulera övergång till förnyelsebara energislag – så länge man inte talar om hur fonden ska finansieras. I skrivande stund är USA redo att ställa sig bakom EUs roadmap för att minska utsläppen – så länge EU inte kallar det roadmap eftersom ordet signalerar att man är eniga om ett mål och en väg dit.

Arenan Ericsson Globe i Stockholm rymmer just 16 000 personer och har en volym på ca 600 000 000 liter. Det innebär att publiken kan fylla byggnaden med koldioxid på bara en halv dag oavsett om de lyssnar eller om de pratar i munnen på varandra.

Deltagarna i Durban indelas lättast i tre kategorier: politiker, miljörörelsen och media.
Men företagen är inte där, med några få undantag. Jag ser två skäl till det. Dels handlar det om en skillnad i syn på leverans. Inom politiken, miljörörelsen och i media räknas en yttrad åsikt, önskad eller ej, som en leverabel, en färdig produkt som kan fylla ett utrymme. I näringslivet är det effekten som räknas, en produkt eller tjänst som någon annan ville ha och som faktiskt levererats. Men som någon så träffande uttryckte saken: En vision utan en plan att uppnå den är faktiskt inget annat än en hallucination.

Dels handlar det om en insikt om att det är bättre att adressera orsaken – vilka råmaterial man väljer – än att prata om hur man borde kompensera symptomen – växthusgaserna. För en utpräglat politiskt orienterad organisation som Svenskt Näringsliv är det viktigt att vara på plats för att ”visa hur viktigt vi tycker att den här processen är”. För det svenska näringslivet är det viktigare att stanna hemma och göra något åt det. För företagen förstår att ett klimatsmartare samhälle är just smartare. De inser logiken att förnyelsebara råvaror på sikt kommer att vara billigare att använda än icke-förnyelsebara råvaror, just beroende på att tillgången är begränsad.

På samma sätt som träd och växter absorberar den koldioxid som vi andas ut, har företag börjat absorbera miljöfrågan och gjort den till en del av verksamheten. Det politiker inte förstått i Durban har gått hem hos företagare i Delsbo. De företag som är globala har en räckvidd och en beslutsförmåga som saknar motstycke i den politiska världen. Medan USAs lika obegåvade som konservativa hållning i klimatfrågan aldrig upphör att förvåna överraskar amerikanska företag genom att övergå till förnyelsebara bränslen. De presidentkandidater som i bokform argumenterar för att klimatuppvärmningarna inte orsakats av människan skulle bara veta att Walmart arbetar hårt och målmedvetet för att böckerna ska komma till butikerna så klimatsmart som möjligt. Bakgrunden är vetenskapliga fakta om att det bland annat deras kunder som orsakat den här klimatkrisen.

Vid flera tillfällen under konferensens sista dagar underströk Christina Figueres, chef för FN-organet UNFCCC som arrangerar konferensen  företagens viktiga roll i att inte bara följa politiska beslut men att också agera föregångare för en klimatsmartare värld. Ett kraftigare underbetyg av konferensen får man leta efter, samtidigt som det också inger hopp för framtiden. För, som vi konstaterar i Näringslivets Miljörapport 2011, även om klimatfrågan verkar död hos företagen arbetar företagen intensivare än någonsin för att rädda miljön och för att producera något mera konkret än bara 5,5 liter utandningsluft i minuten.

Följ Per Grankvists på hans blogg http://blogg.va.se/pergrankvist/ och via Twitter. http://www.twitter.com/pergrankvist