Bloomberg News rapporterar att begreppet ”lo spread”, det vill säga det italienska räntegapet mellan italienska 10-åriga statsobligationer och tyska har blivit en nationell besatthet.

Och när det stod klart att Mario Monti nog skulle ta över efter Silvio Berlusconi, krympte denna lo spread och börserna blev på bra humör. Detta kan ses som ett tecken på att marknaden tyckte att Silvio Berlusconi som italienarna röstat fram var fel person att styra landet. Marknaden föredrog att han ersattes med Mario Monti, en teknokrat med goda kunskaper inom ekonomi.

I New York Times intervjuades ekonomen Paul De Grauwe vid universitetet i Leuven. Han ansåg att den nya italienska regeringen definitivt var en förbättring jämfört med den föregående, men tillade sen att: ”Problemet är att detta kanske inte tillfredsställer marknaden.”  Vad italienska folket hade för åsikt om den nya regeringen verkade vara mindre relevant.

Även i Grekland tycker marknaden att grekiska folket har röstat fram fel personer att regera över dem. Den folkvalda premiärministern Gerogous Papandreou har förlorat makten till Lucas Papademos som tidigare var vice ordförande i Europeiska centralbanken. Även i detta fall var det ett val som marknaden verkade föredra eftersom man kunde notera att Atens generalindex steg 1,6 procent efter bytet av premiärminister.

Mario Monti kommer att ha sina arbetsuppgifter utstakade för sig.  Han väntas försöka minska offentliga utgifter och öka intäkterna, ändra pensionssystemet, återinföra en fastighetsskatt för det första hemmet och göra det lättare för företag att anställa och avskeda arbetstagare, för att bidra till att stärka Italiens svaga ekonomi. Papademos åtstramningspaket innehåller ett liknande recept i form av en rad skattehöjningar, nedskärningar i statens utgifter och privatiseringar.

Samtidigt som marknaden aktivt hejar på när folkvalda regeringar ersätts av teknokratiska ministerier i Italien och Grekland så har en stor allmänhet upprörts av videos som visar hur polisen brutalt går fram med pepparspray mot demonstranter i Occupy-läger runt om i USA.

Den statistik som Occupy-rörelsen i USA satt strålkastarljuset på är svår att ta in: 1 procent av amerikanerna har idag en större nettoförmögenhet än de 90 procent med lägst förmögenhet. Nettoförmögenheten för den rikaste 1 procent av de amerikanska hushållen var 225 gånger högre än det amerikanska median-hushållets nettoförmögenhet år 2009. Detta är den högsta differens som någonsin uppmätts.

Michael Spence, en Nobelprisbelönad ekonom, menar att han ser en oroväckande utveckling av demokratin i USA och noterar “an evolution from one propertied man, one vote; to one man, one vote; to one person, one vote; trending to one dollar, one vote.”
James M. Stone, tidigare ordförande i Commodity Futures Trading kommissionen, belyste denna problematik nyligen i ett tal då han påpekade att många medlemmar av kongressen visste att bankerna behövde regleras hårdare, kanske också brytas upp i mindre delar.
”Så varför har det inte gjorts?” frågade han.  Och besvarade sin fråga med att ”en självklar del av svaret är att båda de politiska partierna är starkt beroende av kampanjbidrag från den finansiella sektorn.”

Förutom att ha åsikter om vilka personer som ska regera över folken i ett antal länder i södra Europa har marknaden också åsikter om hur skattepengar bör allokeras. Medan medborgarna ofta brukar ange vård, utbildning, omsorg samt infrastruktur – både legal och fysisk som angelägna områden att satsa skattepengar på, verkar marknaden anse att Europeiska centralbanken (ECB) samt EMU:s räddningsfond (EFSF) ska ha hög prioritet.

Genom min uppväxt i det exportberoende landet Sverige har min utgångspunkt varit att en fri marknad, där en sund konkurrens upprätthålls av ett nät av regler, är den bästa lösningen för en välfungerande samhällsekonomi. Och jag ifrågasätter inte att länder måste ha ordning på sina statsfinanser. Men när marknaden börjar avsätta och tillsätta regeringsledare, ställer krav på hur medborgarnas skattemedel ska allokeras och ställer sig likgiltig inför att medborgarnas förmögenhet fördelas extremt olika så har ett antal frågor om ansvarsförhållanden pockat på min uppmärksamhet.  Politiker svarar inför medborgarna och de ska ha möjlighet att avsätta sina politiska företrädare i regelbundet återkommande val om de inte tycker att deras företrädare har levt upp till sitt ansvar.  Företagsledningar svarar inför aktieägarna, men också inför kunderna och medarbetare.

Vem är marknaden? Vem svarar den inför? Och än mer intressant – vart går gränsen för marknadens befogenheter?