Att läsa företags hållbarhetsrapporter är en intressant men mångfacetterad upplevelse. Jag har gått igenom ett antal av Sveriges största företags rapporter på området. De representerar olika branscher, som telekom (Ericsson och Teliasonera), bygg (Skanska), energi (Vattenfall) och detaljhandel (H&M).

En första reflektion är att de har påtagligt olika sätt att angripa hållbarhetsfrågorna. Särskilt om man jämför med de finansiella rapporterna där redovisningslagar och praxis säkrar att det finns en tydlig likhet och därmed jämförbarhet mellan företagens rapporter. Bristen på gemensamma standards för hur samhällsansvar ska mätas och redovisas blir tydlig när man jämför hur företagen väljer att lägga upp sina rapporter.

Vissa är mer konkreta och redovisar mätbara siffror. Volvo inleder till exempel sin hållbarhetsrapport med ett Scorecard som anger ett antal nyckeltal inom ekonomiska- sociala och miljöhållbara aspekter.

Andra företag som TeliaSonera fokuserar mer på mått i form av ambitioner istället för numeriska mått. Företag som Vattenfall, Skanska och Ericsson lyfter till stor del fram hur deras produkter bidrar till att samhällen de verkar i får en bättre miljö genom förnybara energikällor, smarta hus eller utbyggd telekominfrastruktur.

Samtidigt pågår det en diskussion om hur företagens hållbarhetsarbete bör utvecklas framöver. Paul Klein skriver på Forbes CSR-blogg om vikten för företag att ta nästa steg inom sitt hållbarhetsarbete. Mer konkret menar han bland annat att ta socialt ansvar till nästa nivå innebär att sätta hög prioritet på resultat som är kvalitativa och inte lätta att mäta. Värdet på företagens investering i samhället är inte baserat på antalet eller mängden av bidrag de gör. Det är den sociala förändring som sker som en följd av att samarbeta med effektiva samhällsinstitutioner.

Just vikten av effektiva samhällsfunktioner och hur företagen kan bidra till att dessa upprätthålls tänker jag på när jag läser om hur företagen beskriver hur de tar samhällsansvar. Även om alla rapporterna har med ett avsnitt om Samhälle (Society) så väljer de att fokusera på helt olika aspekter.

Volvo belyser till exempel hur de arbetar med trafiksäkerhet medan H&M bland annat lyfter fram hur stora resurser de har investerat i olika samhällsprojekt samt deras samarbete med UNICEF.  Inget företag lyfter dock fram en synnerligen mätbar siffra som på ett tydligt sätt visar vilka resurser de har bidragit med till det samhället där de verkar, nämligen hur mycket pengar de har betalat in i skatter.

Detta redovisas varken under rubriker som ”Samhälle” eller ”Economic responsibiliy”. Mot bakgrund av de senaste månadernas händelser i Grekland har det dock blivit tydligt för hela Europa att en förutsättning för väl fungerande och effektiva samhällsinstitutioner är en miljö där företag och hushåll bidrar med resurser till det offentliga.

Frågan om företagens samhällsansvar i form av att bidra med skatter till de samhällen de verkar i blir än mer påtaglig när man läser riskkapitalbolaget Nordic Capitals ambitioner när det gäller CSR. På deras hemsida kan man bland annat läsa att ”Nordic Capitals fonder, dess rådgivare och portföljbolag strävar efter att bedriva sin verksamhet på ett sätt som är socialt, miljömässigt och etiskt ansvarsfullt”.

Tidigare i år kunde SvD dock berätta hur riskkapitalbolag, som bland annat Nordic Capital, har tjänat miljarder på företag inom vård, skola och omsorg, det vill säga tjänster som till stor del betalas med skattemedel. Samtidigt som de gör allt för att undvika att betala skatt.

I artikeln skriver de bland annat om hur ägarna av företagen i välfärdssektorn, som Capio (som ägs av Nordic Capital och Apax) och Attendo använder sig av lån via utländska ägarbolag för att kostnaden för räntorna kan dras av i Sverige, medan ränteinkomsterna inte beskattas utomlands. Det har inneburit att trots att de båda koncernerna under 2008 och 2009 tillsammans gjorde ett rörelseresultat på 2,4 miljarder redovisar de ändå en samlad skattekostnad som till och med är positiv med 18 miljoner, det vill säga bolagen har fått tillbaka på skatten.

Jag menar inte att ett företag kan säga att det betalar skatt och därför har de gjort ett fullgott CSR-arbete och bidragit till ett hållbart och välfungerande samhälle. Men kan man å andra sidan säga att ett företag som gör allt det kan för att undanhålla resurser till den utbildning som företaget vill att medarbetarna ska ha erhållit innan de börjar hos dem, till den barnomsorg som tar hand om medarbetarnas barn när de är jobbar, till den infrastruktur – legalt och fysisk som företagen är beroende av för att kunna bedriva sin verksamhet på ett lönsamt sätt, är ett företag som har ett bra CSR-arbete för att de istället är noga med att fokusera på medarbetarnas och leverantörernas värdegrund och etik samt sponsrar ett antal lokala samhällsprojekt?

Om man inte anser det, så borde personer som vill göra ansvarsfulla investeringar göra en kombinerad analys av företaget man vill investera i. Först analyserar man CSR-rapporten för att se på vilket sätt företagen tar sitt samhällsansvar i de samhällen där de verkar, till exempel i form av sponsring av organisationer som UNICEF eller andra lokala organisationer.

Sen studerar man årsredovisningen för att se i vilken utsträckning företagen betalar in skatter till det offentliga. Ur ett sådant analysperspektiv verkar det dock mycket enklare om företagen bara gjorde en rapport istället där CSR-frågorna utgjorde en självklar del av årsredovisningen. Men detta är dock en helt annan fråga.