Blå Hallen i Stockholms stadshus var släckt och buketterna av strålkastare riktade mot scenen. Ändå var de ingenting mot det ljus Wangari Maathai riktade mot oss i publiken. Med hjälp av Bill Clinton, Tony Blair och statsminister Fredrik Reinfeldt drog Postkodlotteriet över tusen personer till ett klimatseminarium våren 2009 men det var Wangari Maathais budskap alla som alla tog med sig hem.

Hon stod där, omgiven av en aura av beslutsamhet, engagemang och… jo, kärlek, så lysande att man nästan kunde röra vi den, och därigenom berörde hon oss alla. Hon stod i Blå Hallen och talade på det där självklart kloka sätt vi förknippar med många afrikanska folkrörelsehjältar före henne. Likt en karaktär ur Damernas Detektivbyrå använde gärna gärna folksagor för att göra liknelser, som den om kolibrin som försöker släcka skogsbranden med en näbb vatten i taget. Det må inte vara mycket, men hon gör det bästa hon kan.

Maathai var en föregångare i att koppla ihop miljö och utvecklingsfrågor på det sätt som vi tar för självklart inom hållbarhetsrörelsen idag. I mitten av 1970-talet grundade hon Green Belt Movement i Kenya, med målet att plantera träd som ett sätt att både återställa miljön och främja utveckling för kvinnor i byar på landsbygden. För detta fick hon välförtjänt Nobels Fredspris 2004, även om det orsakade en del debatt eftersom hon inte ägnat sig åt den typen av fredsbevarande arbete man dittills förknippat med pristagarna. Två år senare skulle den norska nobelpriskommittén överraska ännu en gång med valet av Muhammad Yunus.

Stående på scen i Blå Hallen tycktes de mest slitna ord och råd få en ny klangbotten i Maathais mun. ”Vi är miljön.” sa hon och pausade för jag vet inte i vilken gång i ordningen. ”Vi kan inte separera oss från miljön genom att prata i abstrakta termer! Vi måste lära oss att reducera vår konsumtion, att återanvända det vi har och återvinna det vi inte längre har.”

Maathai förblev en föregångare livet igenom. Hon var en av de första kvinnor i Kenya att nå doktorsgrad, första kvinnan i regionen att bli chef över en institution vid ett universitet, första kvinna från Afrika att få fredspriset. Framträdandet i Stockholm var på sätt och vis signifikant för hela hennes livsgärning. Männen som talade efter henne sa alla saker till oss som förväntades, några grejer som förvånade och nån sak som lät förnyande. Men det var Wangari Maathai som berörde oss alla.