Vi har semester, men min vän kollar ändå sin Blackberry flera gånger om dagen. Han ursäktar sig med att han i alla fall är bättre än för ett år sedan, innan kollegerna på kontoret i Moskva hade förtjänat hans förtroende. Just då ringer min telefon och det är dags för telefonmöte med Stockholm.

Sverige stänger inte längre i juli – även på semester får man respons på mejl och det svaras i telefon. Vi må vara i takt med samtiden men kontrakten är från dåtiden: fyrtiotimmarsvecka, arbetsdag åtta till fem och fem veckor ledigt. Hur många jobbar så i dag?

Vi månar om arbetarna i fabrikerna i Kina men verkar ha glömt bort arbetarna på kontoret i Sverige. Vännen berättade hur en av Acnes inköpare mejlade en leverantör om att deras anställda inte får jobba långa dagar, enligt Acnes uppförandekod. Svaret kom snabbt: ”Om uppförandekoden är så viktig – hur kommer det sig att ditt mejl skickades 22.15 svensk tid, långt efter det att ni själva borde ha gått hem?”

Vi checkar in på jobbet via Facebook, kör Skypemöten med New York och delar dokument i molnet men vi har slutat checka ut. Sättet som vi arbetar på känns 2011 men kompensationsmodellen känns 1991 med ensidigt fokus på fast månadslön. Hos smarta företag är lönen bara en del av kompensationspaketet för att attrahera anställda. Andra valutor är flextid och möjlighet att jobba hemma. Ett hållbart företag är ett företag som erbjuder de anställa en hållbar balans mellan jobb och fritid och undviker att anställda bränner ut sig. Fit må vara the new rich, men time is the new money.

Den heliga graalen är komptid, timme för timme, när ett svarat mejl på bussen är lika med en glasspaus på eftermiddagen. (När en tidigare arbetsgivare av misstänksamhet införde timredovisningskrav, men komptid, på marknadsavdelningen accepterade jag därför översitteriet då det efter bara någon vecka gav flera dagar ledigt.) Det näst bästa är flexibilitet under ansvar.

Visst, jag accepterar telefonmöten på semestern och att jag jobbar kvällar ibland, men det innebär också att jag tränar på ordinarie arbetstid eller ibland drar klockan två för att ta dottern till gymnastiken, helt utan dåligt samvete.

Det är ännu en valuta som är mer värd än pengar, för att inte tala om den utdelning jag får av att investera tid i att hänga med henne. Så lika snabbt som jag går från ledig till jobb när jag skriver krönikan en regnig dag på semestern på landet, går jag nu från jobb till ledig när hon ber mig spela Toca Boca Doctor för tusende gången på Ipaden. Och så sätter jag telefonen på ”tyst”.