Ett av de mest grundläggande förutsättningar i dagens samhälle är ägande. För att få tillgång till något måste man äga det. Detta trots att det kan vara en sak man endast behöver använda ett fåtal gånger. Om vi inte ägde och konsumerade alla dessa varor skulle vi, enligt ekonomerna, inte på långa vägar ha det så bra som vi har det idag.

Samtidigt pratar ekonomer gärna om effektivitet. Kan man göra fler ting med färre resurser blir den lokala eller globala ekonomin alltmer effektiv. Dessa två koncept tycks inte alltid passa som pusselbitar.

Varuhuset är fullt  med mängder med saker som vi behöver för att klara våra liv. När jag går runt och tittar på detta överflöd tänker jag: visst, har vi blivit effektivare och kan producera fler ting med färre resurser.

Samtidigt, när jag ställer mig i kassan och betalar för min sak finns det en förväntan och en förhoppning om att jag ska komma tillbaka till just dem. Allra helst för att ersätta min tingest mot en nyare och modernare.

När jag går ut ur butiken är det med mitt ägande, som kund, jag får det slutgiltiga ansvaret. Det ligger på mitt ansvar att veta hur jag på bästa sätt ska slänga, återvinna, laga eller sköta produkten.

Vanligtvis sitter det några etiketter på hur jag ska återvinna det jag precis köpt. Tillsammans följer en manual med som beskriver hur jag sköter produkten. Men den kunskap som jag lämnar efter mig i butiken kan inte på långa vägar ersättas av den kunskap en manual och etiketter förmedlar.

I och med att kommunikation och information på ett radikalt sätt demokratiserats kan de mest hängivna och ståndaktiga finna svar på de gåtor en vara lämnar efter sig. En dator kan överleva något år till för den händiga fixaren med hjälp av ifixit eller så får en glömd pryl ett nytt hem via freecycle.

Detta är hemsidor som på många sätt effektiviserar ekonomin i bemärkelsen att färre resurser kommer fler till del. De mest innovativa och modiga företagen börjar också se möjligheten i en ekonomi där man delar med sig av resurserna snarare än säljer dem.

En av de första saker som folk normalt äger där man gemensamt började använda resurserna är bilen. Mest kända här i Sverige är Sunfleet, internationellt är det Zipcar.

Det är givetvis naturligt att börja sälja kapitalintensiva produkter. Men även produkter som inte tillnärmelsevis är så dyra kan vara attraktivt. Adidas testade. Deras koncept Runbase där man får all utrustning som behövs för att springa och samtidigt får man ta del av den kunskap som personalen har. En win-win situation skapas där kunden ständigt återkommer till samma företag på grund av den kunskap som finns där.

I en ekonomi som blir allt mer kunskapsbaserad och kräver ett kunnande även för vardagliga produkter öppnar sig möjligheter för att i allt större utsträckning sälja sin kunskap eller sin överlägsna service. Förutom att en sådan ekonomi tillåter att företagen tar sitt fulla ansvar under hela livscykeln skapar man också på ett helt annat sätt en relation till kunden. En relation som både kund, företag och samhälle tjänar på.

/Jonathan Sundqvist, som även bloggar på Eccho.