Hur kombinerar fondsparare en målsättning om hög avkasting med en vilja att investera ansvarsfullt? Det är temat för en ny doktorsavhandling som lags fram av Jonas Nilsson vid Umeå universitet. Forskningen tar utgångspunkt i teori om hur beslutsprocessen för ett köp typiskt sett ser ut.

Avhandlingen bekräftar vad som redan lyfts fram ett flertal gånger här på sind.nu, nämligen att det är svårt för konsumenter att göra ett informerat val av SRI-fond. Men där Nilsson och jag är överens om lägesbilden så är vi inte helt ense om anledningen därtill – Nilsson lyfter nämligen fram avsaknaden av en SRI-standard som ett problem. Han menar att det faktum att det inte finns en ”SRI-märkning” krånglar till det för spararen som försöker jämföra fonder.

Men jag ifrågasätter om det verkligen är nödvändigt – eller ens en bra idé – att strömlinjeforma SRI på det sättet.

Tvärtom så menar jag att det är fullt rimligt att SRI-produkter har olika form och innehåll, så att den sparare som helst vill undvika vissa sektorer (tex vapen) kan göra det och den investerare som tycker det är viktigt att kapitalet styrs mot miljöprogressiva företag kan göra det, och så vidare. Vi behöver både shariafonder, gröna fonder, fonder som tycker det är ok med oljebolag men som vill påverka dem att bli bättre, och fonder som tar bestämt avstånd från oljebolag och därför aldrig skulle investera en krona där.

Vad vi uppfattar som ”etiskt” och ”ansvarsfullt” förändras ju dessutom över tid, och vi kommer alltid att (pö om pö) omformulera våra förväntningar både på företagsansvar och på utformningen av fonder varigenom vi kan investera i företag.

I nämnda avhandling konstateras dessutom: ”When actually deciding how to invest, different groups of consumers value different aspects of the offering.” (sid 70). Inte så konstigt – det hör väl till vanligheten att konsumenter har olika preferenser, och därmed finns det också en marknad för olika utföranden av samma produktkategori.

Så, en homogenisering av SRI genom en standard är nog ingen bra idé. Vad vi däremot behöver är bättre transparens från de kapitalförvaltande bolagen gentemot spararen. Vi behöver få veta hur man tänkt när man satt samman fonden, och vad vi som sparare kan vänta oss att pengarna gör när vi sover (som det ju heter i reklamen).

När Petra Wahlström här på Sind.nu tidigare i år skrev ett inlägg som ifrågasatte hur KPA (m.fl.) tänkt kring sin investering i oljesand fick hon en utförlig förklaring från KPA:s miljöchef. Den typen av utläggningar skulle spararna behöva få tillgång till på fondbolagens hemsidor och produktbroschyrer, för bara då kan man göra ett informerat val om vad det egentligen är man investerar i. Och då behöver inte konsumenten hamna i en fullt så ”complex decision environment” som Nilssons avhandling beskriver.

(Denna krönika publicerades ursprungligen på Sind.nu)