Med dagens tillväxttakt skulle världsekonomin växa sig dubbelt så stor på mindre än 20 år, fyra gånger större år 2050 och så vidare. Detta innebär ökande volymer av allt ifrån bilar och flygplan till datorer, mobiltelefoner, kläder och livsmedel. Var och en förstår att detta är ohållbart eftersom en sådan tillväxt är helt beroende av en ökande omsättning av energi och råvaror – från ändliga resurser men också från ekosystemen. Därför måste vi nu ha en seriös politisk diskussion om tillväxten.

Pressen på ekosystem som tropiska skogar, odlingsmark, färskvatten och fiskebestånd är redan för hög. Forskningsrapporter – som till exempel Millennium Ecosystem Assessment (MEA) – har visat att vi redan överskrider planetens hållbara gränser. Två tredjedelar av de viktigaste ekosystemen utnyttjas över sin långsiktiga förmåga. Detta är ohållbart.

Den amerikanska försvarsledningen säger i en färsk rapport att peak oil – den tidpunkt då upptaget av olja når sin maxnivå – antas inträffa före 2015. Redan då kan vi alltså ha ett stort gap mellan efterfrågan och utbud på olja med dramatiska konsekvenser.

Många har länge trott – eller hoppats – att den ekonomiska tillväxten skulle kunna göras grön eller hållbar. Den senaste forskningen visar hur svårt detta är. De vinster som hittills gjorts av att effektivisera resursanvändningen har till största delen ätits upp genom att ekonomierna fortsatt att växa.

Därför ter sig den rådande ekonomiska tillväxtmodellen allt mer problematisk. Nackdelarna av tillväxten överstiger nu fördelarna i många länder. Tillväxten i de redan rika länderna har blivit oekonomisk – den skadar mer än vad den bygger upp. Tydligast kan vi se det i klimatförändringarna och i de snabbt ökande skadorna på våra viktigaste ekosystem. Men även andra tecken börjar visa sig.

Ökad konsumtion spelade en avgörande roll för den nuvarande ekonomiska krisen genom att tillväxtfrämjande avregleringar av de finansiella systemen och snabbt ökande privat skuldsättning drev på en ohållbar konsumtion. Ändå är målet för den återhämtning som nu sker densamma, att öka den materiella konsumtionen. Men vi måste acceptera faktum. Vi lever över våra tillgångar. Den kortsiktiga notan var finanskrisen. Den långsiktiga notan kan bli katastrofala klimat- och miljökonsekvenser när planeten säger stopp.

En majoritet av världens befolkning lever fortfarande i fattigdom. Om vi menar allvar med alla människors rätt till en acceptabel levnadsstandard måste vi lämna utrymme för en materiell utveckling i dessa regioner. Det går inte ihop med idén att fortsätta att öka den materiella konsumtionen i den redan rika världen. De gemensamma globala utsläppen av växthusgaser måste minska kraftigt och vår konsumtion tar stora landarealer och naturresurser i fattiga länder i anspråk – resurser som de själva behöver för att förbättra sin levnadsstandard.

Vi är givetvis för fortsatt utveckling av mycket i samhället – som utbildning, teknik, kultur, kreativitet och omsorg om barn och gamla – men utveckling innebär inte nödvändigtvis tillväxt. Den rådande ekonomiska tillväxtmodellen måste problematiseras och analyseras. Ett steg i rätt riktning vore att begränsa den ständigt ökande materiella konsumtionen i rika delar av världen.

Vi är medvetna om att detta ställer oss inför problem. Det nuvarande ekonomiska systemet har gjort sig beroende av materiell tillväxt för att skapa jobb och finansiera välfärd. Men vi ser inget annat val än att kavla upp ärmarna och sätta igång en seriös diskussion om hur vi kan lösa dessa problem – några tänkbara lösningar kan skönjas redan på kort sikt.

Avvägningen mellan investeringar och konsumtion är helt central, liksom mellan privata och offentliga investeringar. En hållbar resursanvändning kräver inte bara höjda skatter på resursuttag – och sänkt skatt på arbete – utan också ändrade vanor. Företag måste få incitament att skapa långlivade produkter som går att uppgradera, reparera och återanvända. Med minskad konsumtion av varor kan vi också sänka arbetstiden. Det kan ge ett både rikare och resurssnålare liv. Varför är just 40-timmarsveckan så helig?

Att utmåla Sverige som en ekologisk förebild och ett bevis på att det går att förena konventionell ekonomisk tillväxt med minskad miljöpåverkan är en populär form av kreativ bokföring – Sveriges klimatpåverkan blir minst 25 procent högre om utsläppen av koldioxid bokförs där de konsumeras, i stället för där de produceras.

De politiker som är ovilliga att diskutera tillväxtfrågan frånhänder sig sitt ansvar. De misstror människors förmåga att tänka längre, mer ansvarsfullt och mer hoppfullt. Vi är övertygade om att en debatt om en annan modell för samhällsutvecklingen skulle engagera och gillas av många människor. Det handlar helt enkelt om ett nytt steg i samhällsutvecklingen. Om inte de politiska partierna förmår samtala om detta hamnar de vid sidan av debatten i en för framtiden helt avgörande fråga. I ett sådant läge vore nya partibildningar en logisk konsekvens.

Den brittiska regeringens hållbarhetskommission har vågat ta upp en sådan modell i boken Prosperity without Growth som nu debatteras livligt i flera europeiska länder. Vågar Fredrik Reinfeldt beställa en sådan svensk utredning om tillväxtens gränser?

Johan Olsson, initiativtagare till nätverket Steg 3, Anders Wijkman, fd Europaparlamentariker & rådgivare SEI, Birger Schlaug, samhällsdebattör, Kia Andreasson, kommunalråd, Stefan Edman, författare, Annika Carlsson-Kanyama, forskare, Christer Sanne, forskare och författare, Nina Björk, kulturskribent och författare, David Jonstad, chefredaktör för klimatmagasinet Effekt, Lennart Fernström, vd Fria Tidningar, Katarina Bjärvall, journalist och författare, Per Grankvist, journalist och författare

Steg 3 är ett nybildat nätverk som vill få igång en debatt om tillväxtens gränser och stimulera ett kreativt idéutbyte kring hållbara lösningar för framtiden.