- Det konstiga är att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om i år. Det känns som om om det är många olika ämnen, men ingen tydlig utpekad riktning att hänga upp mitt blogginlägg kring.
Samantha Taylor vrider på munnen i en tveksam min. Hon är bloggaren bakom Concious Commerce och är i New York för att fånga trenderna på den stora BSR-konferensen. Vi äter lunch på Hyatt Grand Central, centrum för konferensen, och utbyter tankar om hur vi ska sammanfatta konferensen. Hon undrar vad jag kommer skriva och jag tittar i mina anteckningar och vet inte vad jag ska svara.
Kanske säger det något om hållbarhetsvärlden just nu? 2009 års konferens hade ett tydligt mål – klimattoppmötet i Köpenhamn – och ett uppenbart tema kunde därför utkristallisera sig – vikten av samarbete. I pausen för nätverkande, under frukosten och på minglet på kvällarna hänger frågan i luften – vilken är den största frågan som präglar hållbarhetsvärlden just nu?
Årets schema är omgjort, ett brett utbud av sessioner har ersatts med färre och några längre. En del är jättebra, andra jättetråkiga, och många åhörare är förvirrade. Men det är inte förrän jag pliktskyldigt sitter med på en session om hur mediaföretag jobbar med att bli miljövänligare som jag tror mig vara något på spåren. BSRs moderator gör en knappordig introduktion, vänder sig till kvinnan från NBC som inleder med att visa en informationsfilm om hur bra de är innan hon övergår till att säga att…
- Nu vet jag! säger jag och reser mig upp. NBC-kvinnan på scenen tittar förvånat men fortsätter prata. Våra ögon möts, jag finner mig och lämnar lokalen, tacksam över att pressbrickan på mitt bröst ursäktar mig en aning.
Det var ett mellanår på årets BSR-konferens. En förklaring kan vara att nivån på talarna och deltagarna var lägre då många valt World Business Councils konferens som olyckligt nog krockade med BSR-konferensen. Men det förklarar ändå inte bristen på energi, bristen på riktning. Det som slog mig under sidosessionen var att det kanske är för lite BSR på BSR-konfererensen 2010.
Det som jag betraktar som en av årets höjdpunkter på på konferenstouren i hållbarhetsbranschen är BSRs VD Aron Cramers inledande tal på BSR-konferensen. Till synes modellerat efter presidentens årliga State-of-the-union-tal brukar Cramer inleda med att under en knapp timme beskriva världen som han, och BSR, ser den i dagsläget, och utifrån detta erbjuder han ett antal slutsatser som legat till grund för ett antal teman på konferensen. Det ger den kontext som den här typen av konferenser behöver för att bli bra.
På årets konferens nöjde sig Cramer med att hälsa välkommen, konstatera att företag måste agera både för vinst men också för omvärlden, för att kunna sälja saker till den. Hållbar konsumtion representerar den största förändringen i näringslivet på många år, tillade Cramer och kort därefter försökte många i the Empire State Ballroom skylla sina gäspningar på tidsomställningen efter att de flugit in från hela världen under eftermiddagen.
Till mångas besvikelse avslutade Cramer sitt korta tal strax därefter och övergick till den första paneldiskussionen och det verkade som om BSR smittats av det virus som orsakar de förutsägbara ospännande konferensformat som präglar svenska hållbarhetskonferenser.
Visst, vi 1100 som samlats i New York är delvis där för att träffa varandra, nätverka och knyta kontakter, men vi är lika mycket där för att vi vet att BSR tillhör de skarpaste organisationerna i hållbarhetsvärden när det gäller analys. Man behöver inte leta i media efter listor över världens bästa företag när det gäller hållbarhet – det räcker med att titta i BSRs medlemslista. Det man erbjuder medlemmarna förutom nätverksmöjligheten och konsulttjänster är också tillgång till en egen R&D och innovationsavdelning, under ledning av skarpa Linda Hwong. Och trots att titeln för årets konferens var innovate, integrate, inspire saknades konstigt nog ett tydligt innovationsspår på konferensen.
Det var som om det var för lite BSR på BSR- konferensen.
Till skillnad från tidigare år inledde inte BSRs skarpaste hjärnor med att sätta den aktuella sessionen i en kontext, eller knyta den till någon av de teman som präglade konferensen. Det må vara ödmjukt av BSR att inte ta plats i strålkastarljuset, men det är fel. Vi är lika mycket där för att få en överblick som en inblick i olika områden och det saknades i år.
Det var för lite BSR på BSR-konferensen.
Förlåt min girighet. Jag vill be om ursäkt för att jag vill ha ännu fler av de där stunderna när det magiska händer, när smart observation från BSR föranleder en presentation av en okänd talare som till synes inte passar in i schemat, men som ofta visar sig vara någon som är precis på väg att kliva in i det globala rampljuset genom expertkunskap som visar sig ha mycket större relevant inom hållbarhet än vad det såg ut på förhand. Förlåt att jag vill ha mer av de där beroendeframkallande stunderna, som en pundare ständigt på jakt efter nästa tripp.
Som förra året, när den gamla damen som var djuphavsdykare i en av de mindre sessionerna gav en fantastiskt gripande presentation av den oroande utvecklingen i världshaven (Sylvia Earle, som hon heter, vann rättvist TED Prize som bästa talare bara några månader senare). Eller som i en annan sidosession när en fryntlig sydafrikan som jobbat med the Reconcilliation Committee samtalade om olika sätt att lyssna på ett sätt som gjorde att kunskapen omedelbart fastnade och varit till hjälp för att förstå intressentdialogens problematik sen dess.
Eller som i år, när virusjägaren Nathan Wolfe försöker förutsäga hur pandemier uppstår genom nydanande forskning i Afrika och kombinerar den kunskapen med trender inom vilka sjukdomssymptom människor googlar på inom olika områden, transaktionsdata från vilka mediciner människor köper, eller och aggregerad information om inom vilka områden jägare hittar flest självdöda djur, vilket kan tyda på sjukdomsutbrott. Tiden i konferensrummen både flyger och står stilla på samma gång och jag inser att jag förmodligen lyssnar på en framtida nobelpristagare i medicin.
Eller som i år, när BSRs europachef Peder-Michael Pruzan-Jørgensen levererade årets smartaste och mest tankvärda introduktion. Naif Al-Mutawa, mannen bakom the 99 av de intressantaste popkulturella fenomenen på senare år – den första gruppen tecknade superhjältar med islamsk värdegrund. Pruzan-Jørgensen tog utgångspunkt i sin egen danska bakgrund och gjorde kopplingen till de våldsamma reaktioner som de danska teckningarna av profeten Muhammed fick när de publicerades och pekade därigenom i vilken kraft som finns i teckningar.
En sekund senare dök Al-Mutawa upp på sen och historien om hur han fick idén och vilka effekter det fått forsade från scen i en hastighet som fick oss att känna det som att han öppnat kranen för fullt. Så fullkomligt översköljda i energi och inspiration stannade tiden återigen upp i salen. Det blir längre mellan twitterinläggen med hastag #bsr10, de runt omkring mig slutar anteckna, lägger ner pennorna och börjar lyssna. Och medan Al-Mutawa berättar sin historia i sin vansinniga hastighet tystnar knapprandet på Blackberrys och jag tänker på den stackars personen som har till uppgift att ta anteckningar.
Och nog visst hände det i paneldiskussionerna också när panelen om hur vi ska få maten att räcka till när vi blir nio miljarder på jorden, där oenigheten mellan representanter för WWF och Slow Food om hur mat ska produceras på ett hållbart sätt gjorde det tydligt hur komplicerad frågan är. Att sessionen berört märktes inte minst i diskussionen under pausen efteråt.
Det var ingen dålig konferens, den håller en helt annan kvalitet än svenska konferenser i allmänhet, men att få en massa presentationer är inte det som brukar göra BSR så bra, men att få sammanhanget som kan låsa upp våra sinnen för helt nya perspektiv. Som ni märker har girigheten färgat min analys.
Jag tror visserligen att 2010 kommer ses som ett mellanår bland BSRs konferenser, men ansvaret för upplevelsen ligger också hos publiken. Om man plikttroget gick på de sessioner där man tror att man kan få ut mest – som när en leverantörskedjeexpert som går på leverantörskedjesessioner – var risken hög att man inte fick ut så mycket extra eftersom BSR i många sessioner inte inledde med att ge en kort överblick och därmed förklara bakgrunden till urvalet av talare och ämne, ange nivån på diskussionen och sedan följa upp presentationen med insiktsfulla frågor.
För det är ju när det händer – som när Aron Cramer den näst sista dagen ledde ett avslappnat samtal med Matt Kistler, mannen som lett Wallmarts ambitiösa hållbarhetssatsning de senaste åren, genom att ställa frågor som hjälpte publiken få nya insikter som BSR är som allra bäst. I fåtöljen på scen utstrålar Cramer samma kvaliteter som brittiska talkshowlegenden Parkinsson, eller norske Fredrik Skavlan; jovialisk, påläst och som vänligt men bestämt för samtalet i riktning mot det intressanta. Utan falsk ödmjukhet vågar Cramer ta plats i diskussionen och ta ansvar för att det faktiskt blir en diskussion.
Även om några av de svenska hållbarhetsproffsen färgats av sin egen redan stora kunskap om Wallmart och därför inte tyckte att det gav så mycket nytt, stod många åhörare kvar länge i rummet för att diskutera nya insikter och de nya perspektiven de fått med hjälp av Aron Cramers frågor, trots att den United-sponsrade drinken väntade nere i lobbyn.
Orsaken? BSR hade äntligen tagit plats, på sin egen konferens.
Inga kommentar
Visa kommentarer och kommentera själv!