Det är något med ljuset och rummets storlek som får Bill Drayton att se blekare och mera obetydlig ut än vad han egentligen är. Han ska tala på the Commonwealth Club i San Francisco, som trots vad namnet antyder inte är inrymt i någon ombonad historisk byggnad, men på andra våningen i en ful skyskrapa från sent 1970-tal. Det är säkert tio meter högt i tak och Drayton står vid en lite för hög talarstol framför en gardin av kungsblå sammet som går från tak till golv och ska skydda mot både ljus och ljud från Market Street. Hans tal ska spelas in för tv och man har därför riggat strålkastare som får hans ansikte att skifta i blekgult.

Bill Drayton grundade Ashoka i början av 1980-talet med målet att hjälpa entreprenörer med tankar om hur man kan förbättra samhället att sprida sina idéer och duplicera förändring på fler platser. För att bli utvald, och utnämnd till fellow, krävs både att man har en unik, replikerbar idé och att man kan visa att idén redan haft framgång på det lokala planet.

Sedan starten har man utsett nära 3 000 fellows i hela världen (de enda svenskarna är Anders Wilhelmsson, uppfinnare av PeePoople-påsen, och Karl-Henrik Robert, den som initierade arbetet med att definiera de fyra systemkraven för hållbarhet genom sin stiftelse Det Naturliga Steget) och den effekt de åstadkommit är imponerande. Hälften av alla Ashokas fellows har förändrat landets policy inom sitt område, tre fjärdedelar kan sägas ha förändrat synen på problemlösning bland kollegor inom det aktuella området. I samma takt som han berättar om studien om viken effekt entreprenörerna haft, i samma takt verkar Bill Drayton fylla ut rummet mer och mer.

Han berättar om en av de egenskaper som vad som krävs bli Ashoka fellow.
- Entreprenörer frågar alltid efter de mest oresonliga saker, men det är också deras roll. Det förtroendekapital de byggt upp blir då extra viktigt, eftersom du ofta inte vet om deras idé kommer att kunna funka. Lika viktigt som pengar är därför det förtroendekapital som de tillför sina idéer när de ska övertyga andra om att det kommer att funka.

Drayton anses allmänt vara den som myntat själva begreppet ”samhällsentreprenör” [eng. social entrepreneurs. Notera att detta tyvärr ofta felaktigt översätts till svenska som ”sociala entreprenörer”, vilket är en språklig falsk vän eftersom ”social” med sitt ursprung i amerikansk engelska och i denna kontext avser ”samhälle”, som i entreprenörer med fokus på samhällsfrågor. Red. Anm.] Han kisar lite i strålkastarljuset medan han förklarar vad som skiljer dem från vanliga entreprenörer.

- Vanliga entreprenörer kämpar om marknadsandelar för sin idé och det är också därför de sällan samarbetar med andra entreprenörer med likartade eller relaterade idéer. Samhällsentreprenörer samarbetar däremot mycket enklare och oftare, eftersom deras mål inte är marknadsandelar, men att förändra systemet till det bättre, förklarar Drayton och menar att det ger en extra dimension när man ska förstå denna sortens entreprenörskap.

Finns det några drag som skiljer olika samhällsentreprenörer i olika länder?
- Nej. Samhällsentreprenörer runt om hela världen verkar tänka och agera på ungefär samma sätt, oavsett var de befinner sig, konstaterar Drayton och pekar på en avgörande likhet:
- Samhällsentreprenörerna gav sig själva tillåtelse att ändra systemet.

Han tar en av sina samhällsentreprenörer som exempel. I sin strävan efter att förstå varför så många barn mobbade fick mellanstadieläraren Mary Gordon idén att det kanske handlar om brist på empati. Hon gav sig själv tillåtelse att försöka göra något åt detta och startade ett klassrumsbaserat program. Genom att studera en bebis som besöker klassen med sin förälder får eleverna diskutera vad de tror att bebisen vill ha och vad den säger. Programmet finns idag i tusentals skolor över hela Kanada och sprider sig snabbt eftersom det visat sig vara väldigt effektivt, nu också till andra länder.

Förutom att vara ett gott exempel, säger det också något om en kunskap som Bill Drayton håller som extra viktig.
- Ett barn som inte har lär sig empati kommer att bli marginaliserad! Man måste bemästra empati för att bli framgångsrik eftersom det är en kunskap som krävs om man ska kunna jobba i grupper. Och vem vill anställa någon som inte kan jobba i grupp? frågar Draytron retoriskt.

Framtidens företag handlar om att jobba tillsammans, lösa problem i grupp, förklarar Drayton och menar att det finns en organisation inom varje område som består av mindre grupper som jobbar tillsammans med andra grupper och ”det är den typ av företag som kommer krossa konkurrensen”. Han pekar på det faktum att vi befinner oss i en tid när gamla strukturer kollapsar och ersätts av nya sätt att arbeta och kommunicera.
- Hierarkier funkar inte längre! Man måste kunna ta beslut på en lokal nivå idag. Det är inte så konstigt som man förlorar kunder till konkurrenterna om man måste vänta på tillstånd från högre ort innan man kan göra något extra för att tillfredsställa kunderna, ler Drayton.

Han gör en tankepaus och jag tänker att även hans uppenbarelse gör honom en otjänst i främlingars ögon. Han ser akademisk ut på det lite gammeldags dammiga sättet, kanske ett resultat av många timmar spenderade i biblioteken under studietiden och akademisk karriär fördelad mellan Yale, Harvard och Oxford. Rösten är mjuk och mild, orden verkar väl valda.

- Vi måste inse att på samma sätt som vi idag inser att det som vi lärde ungdomarna i skolor och universitet på 1960-talet inte är applicerbart idag, kommer inte heller det vi idag lär ut att kunna appliceras om femtio år!

Sett i det perspektivet blir det plötsligt mer logiskt att ersätta traditionell faktainlärning, plugga-för-provet-inte-livet-tekniken, med att lära ut förhållningssätt, eller rudimentära kunskaper för att kunna inhämta kunskap, snarare än kunskapen sett som något man lagrar. Bill Drayton gör en referens till den aktuella och omtalade dokumentärfilmen om det amerikanska skolsystemet, Waiting for Superman.
- Filmen handlar om att laga ett system som inte fungerar. Vad vi behöver är dock ett helt nytt system!

Drayton berättar att en teknik för att ändra ett system är att byta de ord man använder för att beskriva det nuvarande problemet då även de innehåller laddningar och associationer som kan bidra till att vidmakthålla status quo. När Ashoka talar om utbildning väljer man därför ett annat sätt att beskriva processen, man talar om att ”växa upp”.

- Nästan alla kända entreprenörer startade något i sina tonår och att fostra en entreprenöriell ådra i den åldern är därför extra viktigt. De unga måste lära sig att organisera sig för att åstadkomma förändring och att genomdriva förändringar i skolan är ett första steg, konstaterar Drayton och vänder sig i nästa stund till alla föräldrar i publiken;
- Ni måste uppmundra era tonåringar att göra något åt problemen så snart de upptäcker något de tycker är dumt eller orättvist. Det är det bästa sättet att skapa en ny generation samhällsenteprenörer.

Hur ser han på slitningarna mellan privat och offentlig sektor, mellan traditionella entreprenörer och samhällsentreprenörer?

- Först och främst, börjar Bill Drayton och sträcker på sig så att mer av honom bakom den höga talarstolen blir synlig för oss i publiken. Först och främst måste jag säga att den rådande uppfattningen om att företag från den privata sektorn skulle göra någonting bättre än företag med samhällsinriktning är felaktig. Många bolag är orimligt kortsiktiga, pressade av kvartalsrapportering, på ett sätt som många statliga bolag helt slipper och därför kan fokusera på långsiktiga beslut istället.

- Uppdelningen i privat och offentlig sektor är passé och destruktiv. Sedan tidigt 1980-tal är den offentliga sektorn lika bra, lika produktiv och lika konkurrensutsatt som den privata sektorn. Barriären mellan sektorerna är ett hinder, som en otidsenlig mur som måste rivas för allas bästa.

Han talar om ämnen han brinner för och med tiden ser han allt mindre blek och blodfattig ut, där i strålkastarljuset, tänker jag. Sista frågan för kvällen handlar om framtiden – hur ser han på den?
- Jag är optimistisk. Det blir allt fler samhällsentreprenörer och, om jag får använda en liknelse, tror jag att de har samma effekt som vita blodkroppar i blodet. Ju fler blodkroppar som finns där för att angripa felaktigheter och sjukdomsvirus, ju bättre kommer samhällskroppen att må.