Det är mycket snack om hållbarhetsredovisningar dessa dagar. Näringsdepartementets krav på att de statliga bolagen skulle producera en årlig hållbarhetsredovisning utöver årsredovisningen skapade i ett trollslag en industri som omsätter mångmiljonbelopp. (Våra källor berättar att statliga bolag lägger mellan 200 000 och en miljon kronor per hållbarhetsredovisning.) Olika aktörer slåss om pengarna; hållbarhetskonsulter, kommunikationsbyråer och revisorer driver alla relativt oblygt sin agenda som naturligtvis handlar om att företagen måste spendera mest tid (läs mest pengar) gällande de tjänster just de kan erbjuda.

Situationen påminner om den där reklamfilmen alla verkar minnas, från slutet av 1990-talet när IBM lanserade ”e-business”. En man summerar en rapport för en kollega. (Se tyska versionen här – engelska finns inte på YouTube):

- It says here we have to be on the Internet
- But why?
- Ehh… it doesn´t say

Många av de konsulter som driver frågan om att göra hållbarhetsredovisningar är överens om måste göra en hållbarhetsredovisning och denna partiska inställning har nästan helt kvävt debatten om varför. Javisst – det handlar om transparens, trovärdighet och det slitna uttrycket om att det bara är det som mäts som blir gjort används av de flesta. Det verkar inte bättre än att de flesta förespråkarna drabbats av kunskapens förbannelse och därmed glömt hur det är att inte besitta den kunskap man själv anskaffat.

Det är lite som när ska klä sig i enlighet med modet. Bara för att man vet att transparenta blusar är på modet är det inte nödvändigtvis skäl nog för att själv börja bära en sådan blus.

Lyssnar man för mycket på förespråkarna utan att reflektera själv finns en överhängande risk att man låter som om man parafraser IBM-filmen när man ska argumentera konkret internt.

- Det står här i rapporten att vi måste ha en hållbarhetsredovisning?
- Men hur hjälper det oss tjäna mer pengar?
- Ehh… det står inte.

Det är synd att inte författarna Mia Barklund och Magnus Ljungberg ägnat lite mer utrymme åt frågan i deras nya bok Konsten att hållbarhetsredovisa (SIS Förlag). Mindre än två procent av sidorna i boken ägnas åt något försök till problematisering av frågan och det förtar en del av intrycket. För att förtydliga: vi på CSR i Praktiken.se är inte motståndare till hållbarhetsredovisningar, men vi är passionerade förespråkare till att analys föregår handling.

Om frågan om man ska hållbarhetsredovisa är en ickefråga (exempelvis på grund av ett ägardirektiv som kräver det) är dock boken intressant och konkret läsning. Trots att boken utgiven på ett förlag vars huvudman (SIS) vräker in pengar i olika aktiviter som syftar till att övertyga hållbarhetssverige om att ISO26000 är det bästa som hänt sedan skivat bröd, och skriven av två konsulter (på Goodpoint), är det en beundransvärt neutral bok.

Den är dessutom så bra att den kan bespara läsarna en hel massa konsulttimmar, vilket gör den prisvärd trots det relativt höga priset. Tack vare att författarna haft klokheten att spränga in korta intervjuer med personer på företag som redan hållbarhetsredovisat blir boken också tillräckligt  konkret för att man ska känna att man får med en massa tips. Kapitlet om rapporteringstandarden GRI och även dess brister är mycket läsvärt och en av få exempel vi känner till på hur man resonerar kring valet av standard i svensk litteratur.

I kommande utgåvor önskar vi att författarna i uppdrag att ytterligare elaborera i ämnet om hur man bäst ska kunna kommunicera det man redovisar på ett sätt som når utanför den lilla grupp av oss nördar som faktiskt förstår vad boken handlar om genom att bara läsa titeln.

En vink om hur detta kan göras, och som samtidigt sätter redovisningen i en kontext, ger Peter Bodor, kommunikations- och hållbarhetschef på Coca-Cola Sverige. ”Det är viktigt att se hållbarhetsredovisningen som just en redovisning och inte ett marknadsföringsmaterial, även om den så klart ska vara så lättillgänglig och aptitlig som möjligt för att bli läst. (…) Vi har lärt oss använda hållbarhetsredovisningen som basmaterial utifrån vilket vi kan ta fram andra mer kommunikativa aktiviteter.”

Paradoxalt nog är det samtidigt också en beskrivning av hur den här boken ska ses – som ett basmaterial. Visst, boken är torr – men så är även ämnet och intrycket är ändå att att Konsten att hållbarhetsredovisa är väl förtjänst att få rollen som ett referensverk på området för alla som vill hållbarhetsredovisa och i bildlig mening gå från avvisande ytterrock till en transparent topp. I alla fall så länge man inte frågar sig frågan ”varför?”.