I en kritisk analys med titeln ”Google theatre” skriver Rob Hanlon och Stephen Frost att Googles ledning naturligtvis var fullt medveten redan när företaget gick in på den kinesiska marknaden 2006 att lokala regler skulle tvinga dem att medverka till att begränsa yttrandefriheten. Vad är skillnaden nu, när företaget några få år senare tycker att självcensur är ett oacceptabelt villkor, frågar skribenterna.

Hanlon och Frost menar att den grundläggande orsaken till Googles senaste agerande är att ”cyberattackerna” – som inneburit intrång (eller försök därtill) i ett antal människorättsaktivisters e-postkonton – har visat att företaget inte klarar att skydda sina användares personliga information. Detta innebär i sig en stor affärsrisk för ett IT-bolag, vare sig man vurmar för mänskliga rättigheter eller inte. Hanlon och Frost skriver:

“As Google has said, the attack was on ‘corporate infrastructure’ and ‘theft of intellectual property’. We infer that the attack was so severe that it put the company’s business model at risk. Moreover, the company could not protect personal information of individuals. This suggests that Google’s withdrawal has nothing to do with human rights; rather, it has to do with Google’s inability to protect the personal information of its customers.

The helplessness of Google to protect client information would surely have brought catastrophic consequences for its business. This is the reason Google pulled-out. The human rights claims are a public justification from a company that has come under consistent home-based criticism for operating in the Mainland. Positioning the firm as a champion of human rights wins more support than acknowledging the continuous uncertainty of doing business in the Mainland.”

(CSR Asia Weekly, Vol. 6, Week 13, min betoning.)

Författarna pekar på att Google erbjuder sina tjänster i ett flertal andra länder som också kränker mänskliga rättigheter. Varför har inte Google lämnat exempelvis Vietnam, Mexico eller Ryssland?

Samtidigt är det inte bara Google som motiverar affärsbeslut på publikfriande människorättsliga grunder. Hanlon och Frost nämner bl.a. amerikanska Go Daddy som säljer domännamn i Kina. Företagets ledning har i spåren av Googles agerande högtidligt kungjort att man lämnar den kinesiska marknaden för att man är ”concerned for the security of individuals”. Samtidigt har företagets verksamhet i Kina gått dåligt på sistone, och man har en marknadsandel på mindre än en tiondels procent… Ytterligare exempel på företag som agerat på liknande sätt ges i texten, och författarna frågar: ”Are we seeing the development here of a public rhetoric that might one day be known as the ‘Google Defence’? ”

Rob Hanlon och Stephen Frost tar vidare upp frågan om huruvida Human Right Watch, Amnesty International och andra människorättsgruppers berömmande tillrop efter Googles beslut verkligen är till gagn för människorättsfrågan i Kina. Det korta svaret är: nej. Istället för att hylla företag för symboliska handlingar borde organisationerna istället peka på vikten av att företag på ett strategiskt sätt hanterar affärsrisker kopplade till MR, menar författarna.

Jag kan rekommendera den som intresserar sig för problematiken som Google-fallet innebär att läsa hela artikeln. Den kritiska analysen är en uppfriskande motvikt till den glada CSR-kör som sjungit Googles lov på sistone (utan att för den skull göra något utlåtande om huruvida det var en bra idé av Google att lämna Kina).

—

Se även: Utländska företags ansvar för yttrandefriheten på internet i Kina (csriasien.se, november 2009)