Bolaget var coolt, hade rätt värderingar och styrdes av en entreprenör som syntes en del i media. En vän föreslog att jag borde vara lämplig för att sitta i deras styrelse, kontakt etablerades och vi enades om att ta ett förutsättningslöst möte.

Så kommer plötsligt ett mejl där entreprenören, en driftig kvinna, berättar att hon håller på och läser min bok och utifrån den tycker att jag verkar ha bra värderingar. Så långt allt väl. Men så kommer det ett ”men”. Hon skriver att hon plötsligt råkat se en bild av mig och baserat på vad hon sett där tycker hon att jag verkar så ung och vill därför flagga för att de som de vill ska sitta i deras styrelse nog ska vara både äldre och erfarnare.

I efterhand förstår jag att hon bara formulerade sig slarvigt och att hennes syfte bara var att ge sig själv lite manöverutrymme för att kunna tacka nej till mig om de hittade bättre kandidater. Kanske formuleringarna också grundade sig i en omtanke – hon ville kanske bara sänka mina förväntningar för att jag inte skulle bli sårad om det visade sig att de behövde någon annan kompetens i styrelsen än den jag kan erbjuda.

Men när jag läser mejlet tar känslan inte omvägen via analysavdelningen i huvudet utan går direkt till magen och jag blir först förbannad, sen frustrerad. Skrivborden runt mitt är tomma och min fru svarar inte på mobilen så jag har ingen jag kan lufta min irritation med. En tur till kaffeautomaten och sedan ett onödigt varv till postfacket på våningen ovanför mig lugnar ner mig så pass att jag kan läsa mejlet igen.

Nu har analysavdelningen kopplats in och jag inser att entreprenören inte medvetet försöker förnedra mig utan att det är mitt val om jag vill tolka situationen på ett sätt som gör mig till offer eller inte. Men plötsligt förstår jag med magen, inte bara med hjärnan, hur frustrerande det måste kännas att ha rätt kompetens och veta att man kan tillföra något, och sedan falla på ytliga kriterier som gör att man faller utanför normen. Och så förstår jag samtidigt hur lätt det är att man diskriminerar någon utan att alls det varit intentionen.

Erfarenheten var nyttig eftersom den fått mig att inse att det är sådana som jag, medelålders, medelbegåvade män, som måste vara de som tar ansvar för mångfaldsfrågan i styrelser och ledningsgrupper. Det är tyvärr fortfarande är så att det är sådana som oss nomineringskommittéerna och valberedningarna lärt känna på Handels och i arbetslivet. Det är vi som är normen som måste agera för att definitionen av norm blir bredare. Normen kan aldrig förändras av de som ses som om de faller utanför normen, lika lite som ickemedlemmar har rösträtt på medlemsmöten. Hur moderna och positiva till mångfald vi än tycker oss vara händer det inget om vi medelålders, medelbegåvade män inte agerar.

Sedan en tid tillbaka frågar jag alltid hur sammansättningen av deltagarna gjorts de gånger jag får frågan om att sitta med i paneler på olika seminarier. Och jag argumenterar alltid för att ersätta mig själv eller flera andra av de medelålders, medelbegåvade män arrangören tänkt ha med i panelen med personer som representerar andra perspektiv, oavsett om de är kvinnor, äldre, funktionshindrade eller bara har en intressantare bakgrund som ett konkret sätt att öka mångfalden.

Efter upplevelsen med det slarvigt formulerade mejlet kommer jag göra det ännu mer, nu när jag också kan argumentera utifrån mina egna erfarenheter. Styrelseposten gick förresten till någon annan – låt oss hoppas att hon är min raka motsats.