När dörrarna stängs till ett av föreläsningssalarna på Hyatt Embarcadero och introduktionen av nästa talare är gjort ser jag hur en liten tant tar sig fram till scenens mitt.

Sylvia Earl är en av världens främsta djupvattensforskare och en levande legend. Knuten till National Geographic Society och ett rad andra prestigefulla institutioner utsågs hon till Time magazines första ”Hero for the Planet”, har kallats ”Her Deepness” av the New Yorker Magazine och fick häromåret TEDs pris (se hennes tal nedan). Ändå har jag lyckats undgå att höras talas om henne och det enda jag tänker är om denna lite, lätt kutryggiga 74-årig kvinna verkligen kan dyka? Hon verkar ha läst mina tankar.
-Det första folk brukar tänka när de ser mig är om någon som är född 1935 fortfarande kan dyka, börjar hon. Men så länge jag kan andas syre, så länge kan och kommer jag också dyka.

Hennes ögon glittrar till och i nästa ögonblick vänder hon åldern till sin fördel:
- Jag är gammal nog för att veta att världen fungerar även innan plast.

Det är inledningen på en föreläsning om tillstånden i havet idag, om det rovfiske vi människor bedriver. Med lugn röst berättar Earl om hur vi dumpar skräp i vattnet och vad det gör med havets varelser. Om döende rev, alger som växer hämningslöst och om hur vår aptit på sushi utarmar tonfiskbestånden i världen. Hon pratar om det som är den andra obekväma sanningen och som hänger samman med den första obekväma sanningen om atmosfären eftersom havet kan absorbera co2.

En timme senare applåderar vi våldsamt när hon slutat. Vi står upp och applåderna fortsätter i en evighet innan vi under tystnad, som deprimerade av det allvarliga läget, lämnar salen. Med mig har jag också insikten om att det var en av de mest gripande och omskakande föreläsningar jag bevittnat. Och att jag aldrig mer vill äta fisk som inte är märkt med symbolen för hållbart fiske.

Fotnot: Talet från Ted (nedan)  är förkortat i jämförelse med det hon höll på BSR. Men precis lika gripande.