Medan man i både Sverige och Europa talar om CSR, eller företagens samhällsansvar, använder man i USA oftare begreppet corporate citizenship för att beskriva ett företags samhällsansvar. Genom att tala om ett företags medborgarskap signalerar man att den uppförandekod som råder i det amerikanska samhället är att företag ska ta en aktiv del i samhället, precis som fysiska medborgare förväntas göra.

- Företag består av en samling individer, en grupp människor. Och vi tar naturligtvis med oss våra värderingar hemifrån till arbetsplatsen. Det går inte att lämna sina värderingar hemma, gå till jobbet och bete sig som en tjuv!
Fadi Gandours viftar med ett pekfinger i luften som en varning. Han är grundare och VD för logistikjätten Aramax International som sedan starten 1982 har expanderat snabbt och idag blivit ett av världens största logistikföretag med över 300 kontor i mer än 200 städer över hela världen. Bolaget är listat på Dubaibörsen och kallas inte sällan för ”the FedEx of the Middle East” eftersom bolagets dominans i mellanöstern liknar det FedEx har i USA.

Men det är inte bara den snabba expansionen som gjort företaget känt utan också det på vilket man tar ansvar i samhället och det är också därför han är inbjuden som en av huvudtalarna på 2009 års BSR-konferens i San Francisco. För Gandour är en välartikulerad förespråkare för att kombinera ekonomiskt, miljömässigt och social hållbarhetsarbete och menar att en del av hemligheten bakom företagets snabba tillväxt ligger i hur man valt att organisera sig. Istället för att fokusera på storskalfördelar har man valt ett för branschen otypiskt fokus på att vara relevant på en lokal nivå.

- Vi har dragit slutsatsen att vi bara kan bli ett globalt företag om vi delar upp bolaget i små, små enheter. Varje säljenhet i företaget består av maximalt fem personer som känner och jobbar med sin lokala marknad och ser till att vi är relevanta där. Det är enda sättet för att göra ett bolag mänskligt, menar Gandour som inte delar bilden den gängse bilden av företag som organisatoriska kroppar, bitvis separerade från samhället och dess medborgare på grund av företagandets fokus på lönsamhet. Tvärtom menar han att företag inte bara har ett ansvar som vilken annan medborgare som helst, företag kan också ha känslor.

- Företag består av en samling människor och ett företag har känslor helt enkelt eftersom människorna i bolaget har känslor, argumenterar Gandour som menar att den tid när företag kunde gömma sig bakom sitt vinstintresse är över, inte bara för att det är ett otidsenligt smalt fokus men också för att det helt enkelt är lönsammare att bli sedd som en aktiv ansvarstagande medborgare av sina kunder, än att bli sedd som motsatsen. Såväl i västvärlden som i mellanöstern och i Asien ser Gandour hur det sociala kontraktet mellan privat, ideell och offentlig sektor håller på att förhandlas om. Alla aktörer måste ta sitt ansvar oavsett om det finns en gemensam överenskommen lägstanivå av hur vi ska bete oss mot varandra, eller inte.

- Den privata sektorn måste kliva in där den offentliga sektorn misslyckats. Och i frånvaron av regler måste man tillämpa självreglering, menar Gandour och ger ett exempel:
- Man kan inte släppa ut gifter nära ett samhälle vara för att det inte finns några lagar som förbjuder det. Det kanske inte är ett brott mot lagen men det är ett brott mot det lokala samhället!

Gandour menar att man inte kan prata om hållbarhet och företagens samhällsansvar utan att prata om värderingar, eller med andra ord, vilka värderingar som driver det egna arbetet mot ett hållbarare samhälle. Ett av de värden som enligt Gandour är ständigt närvarande i Aramax är ”empowerment”, som på svenska kan översättas både som självbestämmande och som att göra det möjligt för någon att uträtta något av egen kraft. Frågan är vad det innebär i praktiken?
- Det handlar om att ge människor möjligheten att bestämma över sin egen framtid, menar Gandour och fortsätter: Det handlar om känslan av delaktighet, att få forma det företag eller det samhälle man är en del av!

Att känna sig som en del av något större och med möjlighet att påverka detta större är alltså en viktig del av identiteten hos människor menar Gandour och hänvisar till att den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren Joseph Stiglitz konstaterat att det är viktigare för en person att ha ett jobb än att ha en inkomst.

I en kolumn i brittiska dagstidningen the Guardian förklarar Stiglitz hur han nått slutsatsen. ”Utvecklingen av nya undersökningsmetoder gör att vi både kan göra en bättre bedömning av vad som bidrar till en medborgares känsla av välfärd/välbefinnande och samtidigt samla in de data som behövs för att göra den typen av bedömningar med regelbundenhet. Dessa studier verifierar och kvantifierar bland annat det som borde vara uppenbart; att effekten av att förlora ett jobb är större än det som har att göra med att enbart förlora inkomsten. Studierna visar också vikten av sociala nätverk (för att bidra till välbefinnandet hos en individ. Red. Amn.)”.

En av de största utmaningar Fadi Gandour ser i samhället är arbetslösheten bland unga.
- Idag är hälften av befolkningen i den muslimska världen under 25 år. Det är en stor tillgång och man måste se på dem som en möjlighet, inte ett problem. Samtidigt är arbetslösheten 15% i den muslimska världen, något som ofta hindrar unga från att komma in från arbetslösheten, förklarar Gandour.

Varje år delar Aramax ut hundratals stipendier till unga för att de ska kunna studera vidare men det är ett stipendium med en hållhake. Alla som får bidraget måste, som Gandour uttrycker det, betala tillbaka, genom fyra timmars volontärarbete i veckan genom att hjälpa till i sitt lokalsamhälle. Invändningen att det därmed inte är frivilligt arbete ger inte Gandour mycket för – han menar att det är en del av en uppfostran som alla unga måste få. Dessutom finns det en tydlig koppling till islam som Gandour menar är en av de mest generösa kulturerna i världen.

I islam anses det nämligen att vara ett personligt ansvar för alla muslimer att utjämna orättvisor och hjälpa dem som har det svårast. En av Islams fem grundpelare är Zakah, som innebär att man ska ge 2,5% av sina tillgångar till förmån för fattiga och behövande. En av principerna för hur Zakah ska ges handlar dessutom om att Zakah ska ges i de lokala samhällen där välståndet skapades.

Principen gäller alla goda människor och eftersom företag består av människor gäller principen därmed också företag, menar Gandour. Slutsatsen enligt honom är därför att man förutom att man kan visa på att det är lönsamt för företag att vara ansvarsfulla medborgare också kan visa att det är moraliskt riktigt för företag att vara ansvarsfulla medborgare.