Målet med The Point är att bidra till att förändra det sätt individer och organisationer interagerar för att åstadkomma förändring. Tjänsten utgår från att människor vill göra skillnad men ofta känner att det är svårt att göra skillnad själv. Man försöker därför sänka tröskeln att engagera sig och starta ett upprop, eller hitta redan befintliga upprop.

Det som gör the Point intressant är att när man startat ett upprop också har möjligheten att definiera vad man tror är tipping point, eller vad som krävs för att det ska bli den tändande gnistan, exempelvis att ett visst antal personer ställer sig bakom uppropet. Så snart den kritiska massan ställt sig bakom idéer genomför man en förutbestämd idé som exempelvis att skicka ett brev om dagen till Starbucks kundservicecenter med budskapet att byta till mer miljövänliga pappersmuggar, eller att köpa två ex av den första modetidningen som att slutar retuschera omslagsmodellerna. En del kampanjer går naturligtvis bättre än andra – exempelvis har uppmaningen att Pepsi ska börja sälja sitt buteljerade vatten Aquafina bara fått 350 efterföljare på tre år – målet var 50 000. Man kan också starta kulturella upprop – som Chicago-baserade musiken Jenny Gillespie som på så sätt lyckades samla in pengar för att spela in ett nytt album. The Point kan därför liknas vid en idéburen motsvarighet till Letsbuyit.com i början av 00-talet eller Groupon.com som samlar kollektiv köpkraft.

The Point är dock ett tecken på att det aldrig varit lättare för konsumenter att organisera sig. Tidigare krävdes det att man stod på gågator och torg för att samla in namnunderskrifter – idag går det snabbt att samla en skara sympatisörer via ett upprop på Facebook eller via tjänster som The Point (som naturligtvis är full av kopplingar till sociala tjänster för att underlätta för aktivisterna att aktiviera ännu fler).

Den ökade cynismen kring företagens motiv gör att många av dessa aktivister startar utan att först ha kontaktat företaget för att få svar på sina frågor eller sin oro eftersom de är övertygade av att de kommer mötas av en ”inga kommentarer” eller få ett kort statement som mest verkar hämtat ur ett pressmeddelande. Så de startar ett upprop istället. När det framkom att Nestlé köpt mjölk på den öppna marknaden i Zimbabwe som kom från Robert Mugabes frus gård startades sydafrikanen Stuart Steedman i Johannesburg ett upprop på Facebook som samlade 1400 efterföljare på bara några dagar. (I sammanhanget ska det naturligtvis påpekas att Nestlé fortfarande lider svårt av den mjölkpulverskandal man var involverad i för över 30 år sedan – en historia som fått eget liv trots att Nestlé både bett om ursäkt och ändrat sina rutiner för marknadsföring för mer än 25 år sedan. Det bidrar naturligtvis till att många människor är extra snabba att engagera sig när det gäller att hacka på Nestlé.)

Det har aldrig varit viktigare för företag att följa vad som skrivs om dem, på The Point, via Facebook eller i andra medier. Kanske är det dags att tillsätta kundombudsmän, som Göteborgs Energi, SJ och Nordea, men att definiera deras roll mera proaktivt så att de också går ut och fiskar negativ kritik. Kanske är det dags att göra som Starbucks som har en egen sida på sin webbplats där de publicerar sina svar på de aktuella rykten som omger företaget och så fort ett nytt svar publiceras använder företaget självfallet alla kanaler man kan för att snabbt få ut sin version; Facebook, Twitter osv. Men så har man också insett den gamla kommunikationssanningen you can not not communicate – även om man inte kommunicerar något, så är det också en form av ställningstagande och kommunikation.