Den femtonde september skulle varit hans första dag på jobbet. Men när Edouard d’Archimbaud kom till jobbet på Lehman Brothers Londonkontor möttes han av en rubrik på Financial Times som meddelade att investmentbanken gått i konkurs och därmed insikten om att han fått sparken på första dagen på jobbet. Ett år senare har han startat eget och säljer ironiskt nog mjukvara för riskanalys i finansbranschen, något han själv hade behövt för ett år sedan.

Så vad har vi lärt oss av finanskrisen? På dagen ett år efter krashen höll president Barack Obama tal på Wall Street och det gick inte att ta miste på presidentens missnöje med att så många inte verkar ha lärt sig sin läxa. ”Det finns vissa i den finansiella industrin som misstolkar detta ögonblick. Istället för att lära av misstagen från Lehman och krisen som vi nu återhämtar oss från, väljer de att ignorera dem”, sade presidenten och varnade för strängare regler och övervakning.  Och det är lätt att förstå hans oro. Efter bolånen har bankerna börjat handla med så kallade ”dödsobligationer” – en spekulation om att livförsäkringstagare dör för tidigt och därmed inte kan ta ut hela sin livförsäkring, rapporterade Dagens Industri häromveckan och bankernas etik ifråga sätts därmed än en gång.

När man pratar om etik i finanssektorn handlar det ofta om etiska investeringar och förvaltning vilket enkelt skulle kunna sammanfattas som att förvalta pengar på ett sådant sätt som stödjer den utveckling vi vill ha, snarare än den utveckling vi inte vill ha.

Det skapar ett behov av en slags konsumentmärkning för att märka ut bolag som är särskilt duktiga på att bidra till hållbar utveckling. Ett sådant initiativ är att skapa goda börsindex som exempelvis Dow Jones Sustainability Index som bara innehåller bolag som uppfyller visa kriterier. För att underlätta ytterligare för kunderna har ”etiska fonder” skapats, fonder där alla innehav uppfyller särskilda kriterier för samhällsansvar och utesluter företag som jobbar i kontroversiella branscher som vapen, spel och tobak.  Mycket av diskussionen kring etiska investeringar och etisk förvaltning har därmed handlat om att se hur pengarna förvaltas och vilka krav man ska kunna ställa på bankerna (något som skapat en kraftig tillväxt för etiska fonder ibland annat Nederländerna).

Men med Lehmans Brothers ohälsosamma spekulationer i bolån fortfarande färskt i minnet – är det inte dags att samtidigt börja ställa högre krav på bankerna? Att välja etiska investeringar reflekterar ju egentligen bara den moraliska kompass pengarnas ägare har, inte vilken moralisk kompass hennes bank har. Lika viktigt som att kolla vilken förvaltningspolicy banken har är det att fråga sig vilken utlåningspolicy banken följer. Vad är det som avgör vem de lånar ut pengar till?

Precis som många av sina kollegor skriver SEB högtravande, intetsägande text om bankens ansvar som långivare på sin egen webbplats men precis som många av sina kollegor står inte ett ord om hur detta omsatts i verkligheten. Som bekant är ju policies inte värda pappret de är skrivna på om man inte följer upp och redovisar öppet exempel på när man har följt policyn. Naturligtvis behöver SEB inte redovisa alla lån de gett under året men några få exempel på lån till saker som bidrar till en bättre värld och också några få exempel på när man stoppat lån (av hänsyn till banksekretessen skulle naturligtvis företagsnamnen vara borttagna). Nordea är om möjligt ännu luddigare än SEB men man har i alla fall en lista på bolag man inte investerar i - Men ingenting om lån man stoppat. Det har visserligen inte Ekobanken heller men i övrigt är de en föregångare med sin totala transparens om vilka de lånar ut pengar till (en redovisning finns på webben). Om redovisningen av vilka som lånat pengar av Lehman Brothers varit känd, om inte på en enskild lånenivå så i alla fall uppdelad efter bransch, hade det kanske varit lättare för utomstående att bedöma vilken risk banken tar?

Det är alltså relevant att fråga din bank hur deras utlåningspolicy ser ut (men vänta inga tydliga svar – i alla fall inte om din bank heter SEB eller Nordea). Frågan är nämligen större än bara om vilken värld du vill ha och på vilket sätt din bank stödjer detta – till syvene och sist handlar det om förtroendet för banksystemet. Det säger sig själv att spekulationer i dödsobligationer inte är något som är en del av vardagen på en bank utan något som en mycket begränsad skara människor ägnar sig åt – banktjänstemännen på Nordea- och SEB-kontoren i Kalmar har snarare fokus på de levande kunder som besöker deras kontor.

Vi har gått från att köpa saker till att vi köper saker med värderingar. Produktmärkningar som Rättvisemärkt och Krav-märkt ökar allt mer och märker ut vilka produkter som har rätt värderingar. Bolag som kan visa att man lever efter sina värderingar får automatiskt större förtroende än ett bolag som har otydliga värderingar och därför också har svårare att visa som man lär. Vi har lärt oss att vi kan köpa vad vi vill med våra pengar, men vad vill vi med våra pengar? Och i hur hög utsträckning kan bankerna hjälpa oss med det?

Vill vi investera i cleantech för att motverka klimateffekten? Eller är det kanske så att vi vill att våra pengar ska bidra till att värna svenska äppelsorter? Matlådeföretaget Ekolådan erbjuder sina kunder att sätta in sina pengar på ett ekofruktskonto och få avkastning i form av en låda äpplen varje år, bokstavligen?

Tidningen Camino ber i sin tur sina prenumeranter att sätta in pengar på ett dedikerat sparkonto hos Ekobanken så att Camino kan använda pengarna för att bygga upp sin verksamhet, en modell som alltså både är ett slags lån och en sorts riskkapital. Och i Uppsala söker Mikrofinanshuset människor som vill investera i mikrokreditbanker som samtidigt bidrar till uppbyggnad av samhällen i utvecklingsländerna – ett sätt att få pengarna att växa som de gör gott. Vad vill vi med våra pengar, egentligen?

Vårt förtroende för banker i Sverige är lågt, både för de enskilda anonymiserade storföretagen och för branschen som helhet. Vårt val av bank handlar snarare om att vi gör vårt val i en förhoppning om att hitta en som är mindre dålig än vår förra bank eller för att vi hittat en enskild tjänsteman som utstrålar förtroende och att vi till henne kopplar en naiv förhoppning om att alla hennes kollegor skulle vara lika bra. Eller med andra ord – vi kan tycka att SEB verkar otäckt kapitalistiska som helhet men samtidigt ha stort förtroende för kontorschefen på SEBs kontor på Storgatan 17 i Kalmar och därför välja att göra våra affärer där.

För att bankerna ska återfå spararnas, politikernas och president Obamas förtroende är det dags att också banker på allvar börjar berätta vad de vill med sina investeringar och med sina lån. Vilken syn har egentligen SEB på vad som ska vara bankernas roll i samhället? Och vilket ansvar anser Nordea att bankerna har?

Om SEBs VD Annika Falkengren eller dess ordförande Marcus Wallenberg kunde uttrycka det på vanlig svenska skulle samtidigt de kunna bygga upp sitt förtroende till samma nivå som vi har för kontorschefen i Kalmar. För om vi ska ge dem förtroendet att förvalta våra pengar på ett sätt som bidrar till den utveckling vi vill ha i världen behöver vi veta vilken värld de vill ha.

I en tid med krav på ökad transparens, både från kunder och kontrollinstanser, är det personliga ordet värt mycket mer än det av kommunikationsavdelningen polerade ordet. En förklaring från Falkengren eller Wallenberg hade blivit en motvikt till det opersonliga ägandet som är ett problem för många företag (och som exempelvis är ett problem för Nordea som förutom Svenska staten ägs av… ja, vemdå egentligen? Nog är det allt lite skrämmande att vi inte vet mer om vilket samhälle ägarna eller bankerna själva vill i dessa institutioner som är så viktiga för samhället?

En tanke om vilken roll och vilket ansvar bankerna ska ta i samhället hade inte bara lugnat medborgarna men också också fungerat som en riktlinje för de anställda i de stora bankerna och därmed bidra till att sätta fokus på hur man agerar när det gäller utlåningen och hur man investerar på ett hållbart sätt.

Som kund och dessutom aktieägare i SEB undrar jag därför vilken roll banken eller dess ägare ser att bankerna har i samhället? Och vilket ansvar anser man att bankerna har? Det är något som hade varit roligt att diskutera med såväl Falkengren som Wallenberg över en kaffe, både i min roll som kund, aktieägare och journalist.

Det finns ingen anledning till att vårt personliga finansiella engagemang ska skilja sig från det engagemang vi kan ha privat eller professionellt när det gäller att bidra till en bättre värld. Vårt finansiella engagemang är bara en förlängning av vårt vanliga engagemang, kanaliserat genom finansiella kanaler. Och nog vill man hellre göra affärer med någon som delar ens värderingar, engagemang och syn på världen än någon som inte vill det, oavsett om det gäller den lokala banktjänstemannen i Kalmar eller den stora banken vid Kungsträdgården?

Fotnot. CSR i Praktiken.se har kontaktat både Annika Falkengren och Marcus Wallenberg för att ge dem möjlighet att ge sin syn på bankernas roll i samhället i vårt radioprogram CSR i Praktiken Live. Vi hoppas återkomma i frågan.