För alla verksamma inom området mikrofinans kan det vara nog så intressant läsning. Sedan nittiotalet har branschen kännetecknats av en kraftig och obruten tillväxt vad avser både förvaltat kapital, kunder och lönsamhet. Tidigare kriser i det övriga ekonomiska klimatet har lämnat mikrofinansbankerna näst intill opåverkade, och bidragit till att påvisa deras styrkor, och relativt skyddade läge gentemot finansmarknaden i övrigt.

Styrkorna har i synnerhet visat sig bestå i kvalitén på låneportföljen och dess underliggande kundbas. Samtidigt som västvärldens banker använt sig av affärsmetoder som alltmer betecknas som vårdslösa har mikrofinansbranschen fostrat en tradition av att på alla möjliga sätt säkra sina lån, genom att noga granska och följa upp sina kunder och deras projekt. Kunderna själva har samtidigt uppvisat stor aktning gentemot sina åtaganden och närmast uteslutande lånat till nödvändiga och långsiktiga investeringar.

Två decennier av stabilitet och utmärkt kredithantering har bidragit till att ge gräsrotsfinans ett gott anseende och många hoppas nu att de finansiella orkaner som blåst ner de finansiella jättarna inte kommer att nå ner till småbankerna. Huruvida mikrofinansbranschen skonas denna gång är dock fortfarande en öppen fråga. Oavbruten tillväxt under två decennier skapar naturligtvis en viss fallhöjd. Samtidigt har tillväxten skett på en marknad som fortfarande kännetecknas av en substantiell obalans mellan tillgång och efterfrågan.

Utvecklingen av mikrofinansmarknaden och deras ekonomiska villkor har skett snabbt. De senaste årens globalisering har sett många tidigare stängda marknader integreras i världsekonomin. En rad små och mellanstora mikrofinansinstitutioner har utvecklats till regelrätta småbanker med många internationella förbindelser. Finansieringskällorna har breddats och utökats. Den löpande verksamheten har i allt större utsträckning automatiserats och nya teknologiska lösningar har introducerats.

Den ekonomiska krisen mest kännbara effekter kretsar sannolikt kring upplånings- och finansieringsfrågorna. Snabbväxande institutioner har stora krav på sig vad gäller både nyinvesteringar och likviditet. För många expanderande småbanker i låginkomstländer har finansieringen då lösts genom en varierande mix av gåvor, externa investeringar och lån, samt egna intäkter och tillgångar. När nu finanskrisen slår hårt mot västvärlden, minskas bistånds och gåvoflödena, samtidigt som vissa investerare tvingas agera mer försiktigt. Även makroekonomiska faktorer som sviktande valutor och sjunkande räntesatser påverkar balansen – om än i olika riktningar.

En skiljelinje kommer sannolikt inom kort att märkas mellan de institutioner som prioriterat den egna verksamheten som intäktskälla för löpande utgifter och som därmed sitter relativt tryggt, mot de som i hög grad gjort sig beroende av gåvor. Mest dramatiskt blir finansieringsproblematiken för de institutioner som endimensionellt satsat på en eller ett fåtal oetablerade givare; tidigare erfarenheter visar att sådana flöden snabbt kan sina när det ekonomiska klimatet hårdnar.

Låneportföljen borde även fortsättningsvis vara ett mindre akut problemområde. Fattiga i låginkomstländer är oftast verksamma i marknadsskikt som sällan påverkas av konjunkturcyklerna (det som kallas ”subsistence economies”). Generella och långtgående sviktningar i det ekonomiska klimatet når endast i extrema fall ner till deras verksamhet. Senast 2007, föll till exempel världens fattiga offer för en bred uppgång i mat och råvarupriser.

Småföretagare i låginkomstländer har dock alltid strävat efter att tillförsäkra sig en grundläggande försörjning, och deras livshistoria vittnar just om en färdighet att lyckas hitta kreativa lösningar på svåra förhållanden. Erfarenheten visar överlag att räntor och amortering av lån står högst på listan över prioriteringar, även i sämre tider. Överhuvudtaget har mikrofinansbranschen aldrig bevittnat bestående försämringar i återbetalningsflöden på grund av konjunkturcykler.

En bred undersökning kallad Microfinance Banana Skins 2009 – Confronting Crisis and change, som nyligen publicerats har genom enkäter undersökt hur den nuvarande ekonomiska krisen påverkar mikrofinansinstitutioner och dess investerares prioriterade områden. Undersökningen, som tittar på flera hundra olika aktörer som sammanlagt agerar åt nästan 100 miljoner kunder, är en uppföljning av en analys som gjordes under 2007. Resultatet av undersökningen visar att mikrofinansbankerna agerar fullt medvetna om det ekonomiska klimatet och därtill fullständigt kastat om sina prioriteringar. Från att tidigare ha sörjt främst för att trygga sin expansion genom anställning av erfaren och utbildad personal, kvalitén på styrning och ledning är det nu framför allt uppföljning av finansieringsfrågor, låneportföljen samt makroekonomiska trender som är prioriterade områden. Investerare som tidigare prioriterat analys av lokala regelverk och byråkrati samt konkurrensläge, prioriterar nu kreditrisk, makroekonomiska trender och lönsamhetsfrågor. Undersökningen visar alltså att frågor som främst kretsade kring expansion för närvarande lämnat tillträde till frågor som rör finansiell fortlevnad. För den expansiva sektor som mikrofinansbranschen representerar är denna prioritetsrockad säkert tillfälligt önskvärd; på sikt kan dock branschens tillväxttakt ta skada om personal och styrningsfrågor förblir vilande alltför länge.

En intressant aspekt av undersökningen är ett relativt nytt orosmoln som rör mikrofinansbranschens allmänna rykte. Flera undersökningar tar upp denna farhåga, det vill säga vilka negativa effekter som kommer att aktualiseras den dag branschen drabbas av en förlust i prestige eller anseende. Mikrofinans har hyllats för dess framgångar att nå fattigdomsbekämpning medelst lönsamma investeringar, och det har också verifierats på många håll i världen. Men uppmärksamheten i media och forskning har stundtals bidragit till sprida bilden av mikrofinans som den okontroversiella och absoluta metoden för att nå ett slut på världsfattigdomen. Faran är naturligtvis att detta bidrar till att skapa orealistiska förväntningar. Mikrofinans är en outvecklad bransch, och dess fortsatta tillväxt kommer också att kantas av tillfälliga nederlag. Det viktiga då är att investerare och media förstår en sådan händelse som en oundviklig del i en växande och framgångsrik historia.

Man kan säga vad man vill om konjunktursvängningar, men onekligen bidrar dessa till att sålla mellan god och dålig affärsstyrning, premiera de goda och långsiktiga idéerna mot kortsiktiga och innehållslösa strategier. I takt med att kunskaperna kring mikrofinans blir större och mer allmänna har branschen fått ett allt större (berättigat) erkännande. Detta samtidigt som vissa satsningar som efter decennier fortfarande inte kan påvisa några positiva resultat ifrågasätts i allt större utsträckning. Mikrofinansernas goda rykte bekräftades nyligen även på regeringsnivå genom att bistånds- och utvecklingsminister Gunilla Carlssons delgav i en debattartikel i DN tillkännagav att regeringen skulle satsa på att utveckla investeringar i låginkomstländer och satsningar på mikrofinans i synnerhet; alltså ökade satsningar i ett klimat där biståndsbudgeten i övrigt genomlever kraftiga nedskärningar.

I krisens spår, intygar alltfler banker och fondbolag att de nu prioriterar företag och värdepapper som kan uppvisa reella värden; näst intill lite dråpligt att höra för aktiva inom mikrofinansbranschen, eftersom det just är fokus på reella värden som alltid varit fattiga entreprenörer och i förlängning deras småbankers framgångsrecept.

Här är några av rapporterna vi läst:
Consultative Group to assist the poor (CGAP): ”The Impact of the Financial Crisis on Microfinance Institutions and Their Clients – Results from CGAP’s 2009 Opinion Survey”, the World Bank – ”Crisis Talk Emerging markets and the financial crisis: Microfinance and the financial crisis” Merinews: ”Microfinance insights survey”  och Bo Jerlström på SvD Opinion: ”Svik inte u-länderna i finanskrisen”