Under våren släpptes boken Tjäna pengar och rädda världen av Erika Augustinsson och Maja Brisvall som profilerar de entreprenörer som har samhällsnytta i fokus samtidigt som man i många fall också har fokus på att tjäna pengar. Här har man tittat lite bredare och inkluderar bland andra medelstora bolag som elbolaget O2, som Johan Ihrfelt och Thomas von Otter startat, och GodEl, som Stefan Krook startat. Men var är de stora företagen? Varför är det ingen som i dessa sammanhang nämner företag som exempelvis Samhall, som varje år försöker slussa ut 5% av sina anställda (som alla har någon typ av funktionshinder) till andra jobb eller Postkodlotteriet?

Sedan starten för bara tre år sedan har Postkodlotteriet skänkt hundratals miljoner till svenska frivilligorganisationer. Nog borde det vara tillräckligt för att kvalificera företagets VD Niclas Kjellström-Matseke som samhällsentreprenör då det är han som startat och drivit bolaget från start? Eller diskvalificeras Kjellström-Matseke för att det är en holländsk idé och att de varit med och finansierat bolaget här? Nej, det har ju Krook också gjort – det finns liknande affärskoncept som liknar GodEl i andra branscher i det att ägarna låter avkastningen gå till välgörande ändamål, som exempelvis Newman’s Own.

Oavsett om man föredrar Stefan Krook eller Niclas Kjellström-Matseke personligen så står det klart att den förre oftare förekommer i sammanhang där man pratar om samhällsentreprenörer än den senare och det finns är därför relevant att fråga sig hur det kan vara fallet? Vore det inte mest logiskt att lyfta fram de entreprenörer som lyckats bäst med sitt mål, som bidragit mest till samhället? Sedan starten har GodEl skänkt sammanlagt 6,2 miljoner kronor till välgörande ändamål. Postkodlotteriet har å sin sida skänkt in exakt hundra gånger så mycket – 620 miljoner kronor till välgörande ändamål. I båda fallen är dessutom pengarna inte kopplade till någon specifik motprestation utan får användas av mottagarorganisationerna där de behövs mest i verksamheten. Med tanke på den stora roll den ideella sektorn spelar i samhället har pengarna en viktig roll för att organisationerna ska kunna fortsätta uppehålla och utveckla samhällsnyttiga funktioner.

Eller är det kanske just det som är problemet? Att uppfattningen om samhällsentreprenörer är att de ska vara lite gulliga, gärna nystartade och inte fokusera så mycket på, eller i alla fall inte prata så mycket om, pengar? Det skulle i så fall förklara varför exempelvis gulliga klädmärket Dem Collective de senaste två åren ständigt lyfts fram i alla sammanhang när det gäller “goda” företag. Och detta trots att de förra året gick med förlust, bara omsatte två miljoner och deras kläder fortfarande har  liten spridning utanför Göteborg? Men gulliga är de ju. Inget ont om Dem Collective, men GodEl är ett bättre exempel på samhällsentreprenörskap – de gör vinst och omsatte nästan 300 miljoner under 2008 men är relativt sätt ändå en liten aktör i den svenska elbranschen.

Postkodlotteriet är ju, för att använda en aglicism, samhällsentreprenörernas egen 800-punds gorilla. De basunerar ut sitt budskap om “marknadsdriven välgörenhet” i helsidesannonser i Dagens Industri, tar plats i såväl Tällberg, i Almedalen som under tennisveckan i Båstad och delar ut stora checkar till organisationer som räddar världen. Lägg sedan till att Postkodlotteriet köper reklamtid i TV4 i bulk och visar filmer där Kjellstöm-Matseke knappast profileras som gullig samhällsentreprenör. Sittande i Gunilla Allards Cinemafåtölj syns han i reklamfilmen när han lyssnar på Tony Blair som i reklamfilmen beskriver hur imponerad han är av Postkodlotteriets affärsmodell och därmed indirekt av Kjellström-Matseke  som affärsman. Det är lätt att förstå att det här tillvägagångsättet blir lite överväldigade för en del som tycker saker om hur man borde och inte borde bete sig när gorillan rumsterar runt i den emotionella porslinsbutiken.

- En förklaring till skepticismen är att våra reaktioner det bottnar i våra egna föreställningar om entreprenörer, och det går igen när man pratar om samhällsentreprenörer, förklarar Erika Augustinsson, en av författarna till boken Tjäna Pengar och Rädda Världen, när jag når henne på telefon och frågar om vårt kluvna förhållande till framgångsrika samhällsentreprenörer.
- Entreprenörer är gulliga så länge man är uppstickare men när de lyckats blir de samtidigt en del av etablissemanget och därmed slutar de vara entreprenörer i folks ögon. Idag ser vi många entreprenörer som på olika sätt utmanar samhället och de befintliga strukturerna, men i samma stund som de lyckas blir de en del av det förbättrade samhället och ses inte längre på samma sätt, sammanfattar Augustinsson.

Det är klart att skillnaden i hur Stefan Krook och Niclas Kjellström-Matseke valt att framställa sig själva i media (se bara på skillnaden i pressbilderna från deras respektive organisationer till höger) också spelar in. Men något säger mig att avigheten mot att profilera framgångsrika entreprenörer som samhällsentreprenörer kanske också är en effekt av att många i själ och hjärta inte riktigt tror på att det verkligen går att förena lönsamhet med hållbarhet.  Att det helt enkelt måste vara något slags trolleritrick de inte riktigt lyckats lista ut när ett lotteri kan komma från ingenstans och bli mera framgångsrikt än Bingolotto på bara några år och dessutom dela ut hundratals miljoner till välgörande ändamål! Det är därför relevant att fråga sig hur mycket rädslan bland oss journalister och skribenter spelar in, rädslan för att våra kollegor ska tycka att vi allt för okritiskt hyllar vad som nästan verkar för bra för att vara sant?

Framgång måste mätas på samma sätt oavsett om man är samhällsentreprenör eller “traditionell” entreprenör – genom att titta på vad man har åstadkommit. Och det kan mätas antingen i reda pengar eller i social effekt (som ibland kan översättas i pengar). Om vi börjar blanda in andra, mer subjektiva parametrar i vår bedömning av vilka som är samhällsentreprenörer eller inte, riskerar vi att samhällsentreprenörbegreppet dräneras på sin inneboende affärsmässighet. Naturligtvis är det viktigt att kunna lyfta fram personer som vågar satsa på sin idé, även om omsättningen är blygsam, och självklart måste man ha respekt för att inte alla kan uppvisa en dubbelsiffrig tillväxttakt. Men om vi framgångsfaktorn, att de faktiskt lyckats ovanligt bra, ses som något som förtar känslan av samhällsentreprenörskap är vi ute på hal is. Om de samhällsentreprenörer som lyckats lite för bra slutar lyftas fram som förebilder inte får synas går vi paradoxalt nog miste om alla de exempel som skulle kunna tjäna som inspiration för andra. Andra som skulle kunna följa i deras fotspår eller våga satsa på sina egna idéer, tjäna pengar och samtidigt kan bidra till att göra samhället bättre. Och det alldeles oavsett om de är gulliga eller inte.