Många av de turister som passerade genom Tällberg veckan efter midsommaroch såg det stora, runda, rödvita tältet som rests på Majstångsplatsen mitt i byn drog säkert den förhastade slutsatsen att det var någon slags cirkus som var på besök i byn vid Siljans strand.

Och helt fel är inte slutsatsen. Tällberg Foundation, som ordnat symposium om läget i världen här i Tällberg sedan 1981, ser sig gärna som en manege där olika aktörer från samhället kan träffas under avslappnade former och diskutera såväl problem som lösningar på många av de utmaningar som världen står inför idag. Grundaren Bo Ekman är också den självklara cirkusdirektören som dyker upp på scen för att presentera nästa akt, reflektera över den föregående munakrobatens nummer eller introducera någon av bygdens musiker för korta musikaliska inbrott när han inte överser förberedelserna av kommande programpunkter, ständigt klädd i sin panamahatt som skydd för solen. Solen, ja. Under hela veckan lyste den klar, omgiven av perfekt blå himmel och förvandlade därmed Tällberg och dess omgivningar till ett osannolikt vackert vykort från det svenskaste av Sverige.

Med sitt, ur ett internationellt perspektiv, exotiska läge och med sin, ur allas perspektiv, exotiska miljö har Tällberg en positiv inverkan på deltagarna som är avslappnade på ett sätt som man sällan ser på andra internationella konferenser. På konferenser i internationella metropoler finns ju alltid lockelsen att boka in något annat på stan samtidigt som konferensen pågår, eller att helt bara besöka konferensen med ambitionen att plocka russinen ur kakan. Men har man väl tagit sig till Tällberg finns det inget annat att göra än att bara vara, att lyssna och, om man känner att man har något att bidra med, prata.

Samtalen är många och pågår överallt, men till skillnad från konferenser i en mer traditionell konferensmiljö eller i stora städer färgas även de av den avslappnade stämningen. Efter öppningssessionen i tältet promenerade alla deltagare, med traktens spelemän i täten, till Ekmans egen gård Martinagården för välkomstdrink för att sedan tåga vidare någon halvkilometer uppför berget till Hotel Långbers där det traditionella gästabudet hölls. Och medan man serveras eleganta rätter av uniformerade servitörer vid stora runda bord i stora balsalar på andra konferenser är det självservering, grillmat, tundbrödrullar och vingliga långbänkar vid långbord som gäller här. En effekt av den avspända stämningen är också att folk lättade tar kontakt med varandra. Första frågan blir inte ett formellt ”vad jobbar du med” utan snarare ”vilken tur vi har med vädret, heller hur?” och så leder det ena till det andra och så visar det sig att kvinnan som sitter intill på bänken arbetar är amerikanska men arbetar för Ashoka i Egypten med att stötta samhällsentreprenörer i Egypten. Och missar man ett seminarium kan man bara fråga någon annan och höra deras intryck och så visar det sig att mannen vi möter presscentret bloggar om klimatfrågan för Huffington Post och att mannen vi slår följe med på väg till Åkerblads efter en session i det stora tältet är chef för Asia Business Council och som berättar att hållbarhetsintresset är på uppgående bland många av de stora asiatiska bolagen.

Att hamna på Tällbergs inbjudningslista är enda sättet att få komma hit och det är av naturliga skäl många som vill få en plats. Att listan inte utökas till en följd av Tällbergs internationella rykte som en mysigare version av Davos beror till stor del på att det inte finns fler hotellrum i byn, trots att det redan lär vara är en av världens hotelltätaste orter med sina nio stora hotell i en by med en befolkning på några tusen. En annan anledning är att Ekman vill hålla formatet litet, att han inte vill göra en konferens på samma sätt som de stora.

- Nej, Tällberg startades som en motreaktion mot alla de stora internationella konferenserna. De saknar pedagogik och verkliga möjligheter att lära sig saker! fnyser Ekman när vi får följa med honom i bilen på väg till att förbereda söndagmorgonens soluppgångskonsert. Han betonar att det luftiga schemat i Tällberg är gjort för att deltagarna också ska få tid möjlighet att reflektera över vad de lärt sig.

Och visst skiljer sig Tällberg även på den här punkten. Medan man i Davos sitter inomhus och tittar ut på naturen under tiden möten, sessioner och arbetsluncher avlöser varandra sitter man snarare mitt i naturen under en stor del av Tällbergkonferensen. Som deltagare kan man följa med på naturvandringar för att få uppleva hur det är att stå med fötterna i Siljan och med stängda ögon lyssna på vattnet, eller få hjälp av guider för att se ut en stubbe i skogen bakom hotellen där man kan reflektera. Stubbarna går även igen i scenografin och utanför tältet står ett tjugotal stubbar i en ring för spontana workshops, som deltagarna själva organiserar om de känner att något saknas på agendan.

Blandningen av människor är också viktig, berättar Ekman stolt och poängterar på det faktum att hälften av alla besökare varje år besöker symposiet för första gången. På frågan om det då inte är synd att det inte är fler än en femtedel av deltagarna som kommer från näringslivet svarar Ekman att de aldrig haft så få företagare i Tällberg som i år medan Priusen kränger mellan gärdsgårdarna på väg upp till Holens Gammelgård, där soluppgångskonserten ska äga rum nästa morgon.Det går inte att ta miste på hans förakt för de företagare som uteblivit och skyller på att de skurit ner på utbildningsinsatserna.
- Nu är ju deras behov av att lära sig och förstå världen bättre större än någonsin! utbrister Ekman samtidigt som han kliver ur bilen och försvinner in bland de som övar inför morgonkonserten.

Tällberg Forum har kritiserats för att vara mycket snack men lite verkstad men å andra sidan är det värt att reflektera över vilka krav man ska ställa på en cirkus.

Är inte dess funktion just att visa upp artister som får oss att förstå att det som verkar omöjligt ändå är möjligt? Som Robert Corell från the Sustainability Institute som med sina assistenter genomförde en illustration av klimatförhandlingarna i Köpenhamn och det halsbrytande balanstrick som handlar om att bidra till att de europeiska medlemsländerna enas om klimatmål som vetenskapligt nödvändiga, snarare än bara politiskt realistiska.

Eller origamiexperten Jaqueline McGlade, chef för European Environmental Agency, som tar upp ett blankt papper och med en enkel liknelse poängterar att resultatet i Köpenhamn på samma sätt som i Origami står i direkt proportion till hur mycket energi man lägger ner. Om man anstränger sig för att klara det dubbla, fyrdubbla eller åttadubbla viket blir alstret också därefter. Ju mer energi vi lägger in, ju finare blir resultatet; en pappersgroda, en tulpan eller kanske en svan.

Och räcker det inte med att cirkusdirektören plockat in en clown som energigurun Amory Lovins för att med skrattet som redskap får oss att förstå allvarliga saker? Lovins lite dåliga hållning gör att många först lätt underskattar hans roliga, nördiga yttre men i nästa sekund har han trollbundit publiken med sitt sätt att stillastående i stålkastarens mitt jonglera siffror med en rasande hastighet. Alla i tältet sitter på absolut helspänn för att inte missa en enda stavelse när han ger exempel på hur världen, med befintlig teknik, kan ställa om och frigöra sig från höga elräkningar och oljeberoende.

Det har säkert funnits fog för en del av kritiken kring att Tällberg släppt fram väl många ordkonstnärer och lite för få praktiker. Men flera deltagare vi pratar med vittnar om att Tällberg blivit mycket bättre på att sätta fokus på lösningar, snarare än teorier de senaste åren. Ett exempel på det faktum att fredagen bara handlar om att beskriva de problem och utmaningar som världen står inför medan lördagens och söndagens sessioner fokuserar på lösningarna. Det är ett grepp som fungerar väldigt bra och som gör att alla får ordentligt med tid att grotta ner sig i problemformuleringar på fredagen men att man under lördagen och söndagen kan ägna tid åt att se framåt.

Tällberg är ingen konferens med hållbarhetsförtecken men ett symposium som vill bidra till att ge en massa svar på frågan hur i all världen vi ska kunna leva tillsammans på den här planeten, med sina begränsningar. Av naturliga själv handlar det därmed en hel del om hur vi kan bygga ett hållbart samhälle, då hållbarhetsfrågan är på många sätt är mycket mera av en fråga om nationell säkerhet än blott en fråga om miljö eller socialt ansvar. Dels handlar det om att ge länder möjlighet att frigöra sig från sitt energiberoende av andra nationer, som USAs ohälsosamma beroende av Saudiarabiens svarta guld, men också om inrikespolitisk stabilitet. Om inte Kina lyckas tillfredsställa sitt folks behov av ökad välfärd riskerar man inget mindre än en revolution. Kina, liksom alla andra länder i världen måste därför frigöra sig från tanken på att ökad tillväxt är kopplad till ökade koldioxidutsläpp.

Ett sätt att nå dit är en förändrad syn på konsumtionsbegreppet som idag till stor del handlar om att köpa saker förklarar Christine Loh, chef för tankesmedjan Civic Exchange i Hong Kong för oss över en kopp te under ett parasoll med utsikt över Siljan.

- Vi har reducerat framgångsbegreppet och lyckobegreppet i dagens samhälle till att handlar om hur många saker vi äger, menar Loh. Hon beskriver hur hon ser att världen måste ställa om till att konsumera upplevelser. Samtidigt menar Loh att vi måste ha en mera holistisk syn på företagande där alla kostnader är inräknade.

- Idag är det lönsamt att vara miljöovänlig, säger Loh och gör en paus för att det hon sagt ska få sjunka in. Hon förklarar att vi idag inte räknar in de verkliga kostnaderna som våra miljöfarliga verksamheter orsakar. I en paneldebatt i tältet är ekonomen och författaren Klas Eklund inne på samma linje när han sammanfattar det som; ”vi hade en bra tillväxt de senaste åren, men enligt ett ekonomiskt system som inte tar hänsyn till de verkliga kostnaderna”.

Det tär på krafterna att diskutera och formulera problem som 470 deltagarna gjorde under en hel dag och när hoppet bland publiken nått ett lågvattenmärke i slutet av fredagen lät cirkusdirektör Ekman paradnumret äntra manegen. Med samma blandning av rutin och pondus som en klok cirkuselefant berättade Gro Harlem Brundland om arbetet för två decennier sedan med att på FNs uppdrag ena världen om den hållbarhetsdefinition som blivit den accepterade och som idag används av alla.

Så övergick hon till att berätta om hur WHO, där man hennes tid som generalsekreterare ställdes inför hotet av SARS våren 2003. Inför ett så stort, konkret och överskuggande hot fick WHO vetenskapsmän över hela världen att börja samarbeta för första gången för att identifiera hur viruset såg ut. Genom att dela information varje dag kunde man identifiera viruset på nolltid och börja bekämpa sjukdomen, berättar Brundland och glider över till att prata om dagens hotbild. Nio av tio naturkatastrofer som drabbat världen under de senaste åren är klimatrelaterade. Ska vi försöka det problemet, och alla andra problem som är kopplade till detta, så måste vi samarbeta och det har vi ju alltså gjort förut, avslutade Brundland och fick symposiets varmaste och längsta applåd.

Som deltagare kan man välja mellan mängder av workshops som verkligen är workshops i ordets rätta bemärkelse. Ämnet är satt och den första talaren presenterar en idé i tio minuter men sedan avlöser de olika inläggen varandra. Publiken sitter ofta i ring och diskussionen böljar fram och tillbaka och gör deltagarna klokare för varje nytt perspektiv de exponeras för - eftersom många stora frågor ju kräver att man först förstår deras komplexitet innan man kan börja lösa dem. Det är också befriande att se att Tällberg Forum inte bara låter deltagarna forma debatterna själva utan att försöka styra dem, man tillåter också att deltagarna tar initiativ till egna workshops och seminarier om det finns ett tryck på detta inom ett område som arrangörerna missat att täcka i programmet.

Sent på lördagkvällen ordnades så några deltagare ett fullsatt och uppskattat extraseminarium om vilken roll sociala medier kan spela när det gäller att sprida en tanke, engagera människor och åstadkomma förändring. Paradoxalt nog är det också ett område där Tällberg Forum obegripligt nog själva har mycket kvar att lära. Även om man numera har ett Twitterflöde och hela konferensen sänds via webben så hanteras nya media och sociala media med en vad som verkar vara en aktivt passiv strategi. I presscentrat förklarar en dam att bilder från konferensen kommer finnas tillgängliga ”om några dagar”, man vägrar lägga ut tal och sammanfattningar på en välbesökt mötesplats som YouTube utan verkar på fullt allvar förvänta sig att folk letar sig till Tällbergs sajt. Det är som om Tällberg Forum försöker kontrollera och begränsa den information som sprids om vad som händer under sommarveckan i Tällberg och det är märkligt med tanke på Tällbergs ambitioner att diskutera de mest aktuella frågorna i världen och exponera olika grupper av människor för varandras åsikter och erfarenheter.

Det är tydligt att någon borde upplysa cirkusdirektör Ekman att information är som en utbrytarkung. Trots att man försöker sätta utbrytarkungen i handbojor, stoppar honom i en låda och slår kedjor runt så kommer han på något sätt alltid ut. Under årets konferens använder deltagarna ideligen sina telefoner för att fotografera, filma, twittra och blogga direkt från konferensen så varför inte försöka hjälpa dem sprida de idéer de inspirerats av? Genom att bjuda in omvärlden att lämna kommentarer och ställa frågor till de på scen i realtid, eller i alla fall ge dem chansen att uppleva allt de tankeväckande och intressant i efterhand, via video, bilder eller text kommer Tällbergs exklusivitet öka, inte minska som Tällberg Forum själva verkar tro. Genom att använda sociala media för att nominera nästa års gäster eller be om förslag på nya talare skulle Tällberg kunna samla en i Ekmans ögon ännu lite intressantare blandning människor, och nå ännu längre ut i världen kommande år. När man varit med om flera fantasiska ögonblick vill man som deltagare dela det med hela världen och då blir man bara frustrerad över att inte Tällberg Forum hjälper oss göra det lätt och enkelt.

Eftersom Ekman klokt nog bestämt att antalet deltagare ska vara konstant blir en inbjudan än mer attraktiv ju fler som känner till hur spännande det är att delta på Tällberg Forum och hur inspirerande det är att man ständigt kommer i kontakt med nya människor. Det är precis samma logik som gör att cirkusar som upplever att intresset för dem ökar när tv sänt någon av deras föreställningar, trots att de flesta i publiken rimligen borde ju sett de flesta av numren redan innan de kommer till cirkusen. Men precis som i Tällberg är det något annat som lockar – det är helt enkelt något magiskt över att få vara på plats och uppleva när munakrobaterna, balanskonstnärerna, sifferjonglörerna och någon av de stora elefanterna äntrar manegen.