I onsdags var jag i Visby under Almedalsveckan och närvarade på CSR Swedens seminarium ”Företagens roll i samhället – vem driver utvecklingen framåt”. Frågor som skulle betas av under eftermiddagen var exempelvis Vad tycker politikerna om företagens hållbarhetsarbete? och Vad förväntar sig företagen att politikerna ska göra för att underlätta för de företag som är villiga att ta ett ansvar utöver vad lagen kräver?

Ämnet är intressant, paneldeltagarna var intressanta (däribland Raymond Markowitz från McDonald’s och Karin Pilsäter, ordf. näringsutskottet), men återigen stod jag framför en panel som i stort tyckte likadant och en moderator som inte högg på ett enda intressant resonemang. Exempelvis fick Markowitz ostört stå och uttala sig om McDonald’s förträfflighet under knappt fem minuter. Detta följdes upp av att Luciano Astudillo (s) berömde Markowitz och McDonald’s.

Den enda intressanta frågan som ställdes till panelen kom från publiken och berörde skillnaden mellan ansvarstagande och välgörenhet. Olle Wästberg, moderator, tappade bort frågan och ordet gick tillbaka till panelen som efter två halvdana svar gick tillbaka till att tala i egen sak.

Frågan om CSR vs. välgörenhet är viktig. Eftersom CSR är, och under en längre tid har varit, ett ”flufford” försöker många företag rida på vågen av goodwill som begreppet CSR ger. Att ha en uttänkt policy för CSR är idag snarare en regel än undantag, men är det verkligen CSR ett företag bedriver om de skänker pengar till Rosa Bandet eller Rädda Barnen? Detta kallades förr i tiden för välgörenhet och var något företag kunde göra för att få goodwill och därigenom slippa ta tag i saker som företagets egen kultur, arbetsvillkor och påverkan på närmiljö eller klimat. Men jag kallar det inte socialt ansvarstagande för samhälle och miljö.

De tre frågorna som seminariet enligt organisatörerna skulle kretsa kring tappades bort helt. Vems ansvar är det att ta ansvar för miljön, klimatet och vår omvärld? Företagens eller statens?

Om staten lagstiftar, och företagen därmed tvingas till ansvar är det inte längre CSR utan en lagstadgad nödvändighet. Om staten å andra sidan lägger över allt ansvar i händerna på företagen befinner vi oss i en långt mer liberal och icke-välfärdsaktig stat än vad vi har för tillfället. Inte heller dessa frågor togs upp. Diskussionen stannade vid vem av företagen som gör vad, och vad politikerna tyckte om att företagen gör som de gör.

Jag gillar CSR Sweden. Det är en trovärdig organisation med flera bra företag som medlemmar. Men, det kan inte vara så enkelt som att alla tycker att CSR är bra och att alla företag bör arbeta med det? Det måste finnas oliktänkare som ser på frågan ur en annan synvinkel. För att skapa debatt krävs det per definition att det finns parter som debatterar. Bjud in dem! Det är tråkigt att frågan som organisationen vill driva uppenbarligen är för viktig för att de ska våga föra en intressant debatt.

Hannes Hultcrantz
PR-konsult, Prat PR