Det är samtidigt välkänt att framförallt för ideella organisationer som arbetar inom det sociala fältet så är begreppet välgörenhet illa sett. Det finns alltför många kopplingar mellan välgörenhet och allmosa, för många bilder av den rike som med en klapp på huvudet ger lite pengar till den fattige. I välgörenhets-begreppet framtonar en mycket ojämlik och ibland kränkande relation, mellan givare och mottagare. Det är en roll, en samhällsbild, som ideella organisationer inom den sociala sfären inte känner igen sig i. Vi anser inte att vi är välgörenhet, eller arbetar med det. Och att i insamlingssammanhang bli beskrivna som välgörenhet strider mot grunden av det som vi vill förknippas med.

Samtidigt är det lätt att förstå varför externa aktörer vill använda välgörenhetsbegreppet. Om man bortser från de negativa kopplingarna, så är välgörenhet ett ord som de flesta förstår, ett kort och enkelt ord, en ”märkning” som inte behöver förklaras.

Diskussionen är gammal, och har för många organisationer varit het länge. Och hela situationen har mest präglats av besvärade ögonkast och folk som skruvar på sig. Ingen har egentligen kunnat hitta en bra lösning på problemet. Ett ord som funkar för båda sidor.

I samband med valet till EU-parlamentet så dök ett nytt begrepp upp. Eller egentligen ett gammalt begrepp som fick ny aktualitet. Frågan som introducerade begreppet var EU-parlamentarikernas löner, och att ett flertal av dem har sagt att de tänker donera delar av sin lön. Men parlamentarikerna skulle inte ge pengar till välgörenhet – istället skulle de skänka pengar till oegennyttiga ändamål.

Oegennytta är något man gör för andra människor. En beskrivning av begreppet är ”att behandla andra väl utan avsikt att därigenom gagna sitt eget intresse”. Det är en beskrivning som jag tror att många av de socialt inriktade ideella organisationerna känner sig hemma med.

Naturligtvis kan det finnas problem med det här begreppet också – som till exempel den filosofiska frågan om man någonsin gör något utan att man på något sätt ska gagna sig själv?

Men jag tycker att oegennytta är ett intressant begrepp, som kanske kan lösa en del knutar för både oss i organisationsvärlden och för de externa aktörer vi samverkar med. Oegennytta är kort, det är enkelt att förstå och det kräver inga förklaringar. Samtidigt har det inte de negativa kopplingar som följer med välgörenhetsbegreppet, och som både vi organisationer inom den sociala sfären, liksom handikapprörelsen och brukarorganisationerna har så svårt för. Kan oegennytta bli ett begrepp som fler aktörer kan ställa sig bakom, och känna sig hemma med?

Kan vi använda oegennytta istället för välgörenhet?