I slutet av sextiotalet ritade arkitekt Anders Tengbom konferensanläggningen Wijk på Lidingö med målet att skapa den bästa platsen för sammankomster av olika slag. De utvändigt så strama tegelfasaderna kontrasterar mot den oväntat ljusa insidan där breda trappor och stora glaspartier lockar besökarna åt olika håll i byggnaderna på det sätt som är typiskt för den nordiska 60-tals modernismen. Sett från utsidan leker Tengbom med perspektiven på samma sätt som han gjort när han ritade intilliggande konferensanläggningen Skogshem ett decennium tidigare. På väg in till entén på Skogshem sluter sig fasaderna och man ser inga andra öppningar än den tydligt markerade huvudingången som agerar fyr i tegellandskapet. Men vänder man sig om vid dörren och tittar tillbaka ser man alla de inbjudande glasfönster som placerats i en vinkel så att de inte var synliga från andra hållet.

Att närma sig entrén på Wijk är en liknande upplevelse och man blir överraskad över den mängd människor som minglar i lobbyn med tanke på hur livslöst hela bygget verkat utifrån, där blott en blek banderoll mellan två flaggstänger skvallrat om att det innanför väggarna pågår InsamlingsForum 2009.

Det är både befriande och frustrerande att arrangören Frivilligorganisationernas Insamlingråd, FRII,  inte satt något tydligt tema för tvådagarskonferensen. Det befriande är att olika seminarier tillåts kontrastera och tala emot varandra men också frustrerande att en del talare verkar köra sin presentation för tjugonde gången, lättade över att de inte behövt göra sig omaket att anpassa den efter publiken. Konferensbesökarna är strax över 200 representanter från alla de stora insamlingsorganisationerna i den ideella sektorn, kompletterat med en stor delegation från FRIIs norska motsvarighet Soria Moria. Som deltagare kunde man välja på en rad intressanta seminarier, från hur man optimerar sin webbplats, till hur man skriver nyhetsbrev, jobbar med mobil marknadsföring eller och hur viktigt omvärldsbevakning är för att sätta rätt strategi.

Precis som arkitekt Tengbom lyckades några av föreläsarna extra bra med att få deltagarna att byta perspektiv och upptäcka nya vyer. Maria Ros Jernberg, pr-chef på The Body Shop och tidigare på Amnesty och Kooperation utan Gränser, höll en engagerande föreläsning om hur man skapar en effektiv strategi och med sin oväntade koppling till militär strategi och många konkreta exempel gjorde att många deltagare kände att de fick med sig hem något mer än bara inspiration; verktyg att finslipa sin egen organisations insamlingsstrategi. Samtidigt var hon också tydlig med att man inte bara kan sitta och fila på strategin – ibland är det lika viktigt att bara göra saker och våga prova nya grejer för att utvärdera vid ett senare tillfälle.

Många deltagare upplevde viss förvirring gällande sociala mediers roll i insamlingsstrategierna framöver. På ett seminariet skrämde talaren upp publiken genom att hävda att all insamling kommer ske via sociala medier i framtiden. Men på nästa seminariet nämndes samtidigt inte sociala medier över huvud taget när den talaren beskrev hur pengar kommer samlas in i framtiden. En sak som stod klart är i alla fall att organisationer som vill söka pengar utanför den traditionella givargruppen (kvinnor över 40 utanför storstadsregionerna) måste fundera på hur de kan blir mer relevanta i sin kommunikation. Och det gäller ju faktiskt också den traditionella givargruppen.

Mot den bakgrunden är det inte konstigt att många uppskattade Fredrik Pallin från pr-byrån Mahir PR som pratade om vad sociala medier är, hur de fungerar och hur de kan användas av olika typer av organisationer för att lyssna på sina potentiella givare för att sedan övergå till att aktivera relationen till dem och kanske även bygga egna möjligheter att interagera med dem. Pallin gjorde samtidigt sitt bästa för att avdramatisera begreppet sociala medier genom att uppmana publiken att försöka använda det de redan har istället för att försöka skapa helt nytt. Om man har en bildbank kan man också publicera den på Flickr, förutom på den egna webbplatsen. Har man skapat en bra presentation behöver man inte försöka göra om den till webbformat – det räcker att publicera den via Slideshare. Och har man ägnat tid åt att skriva en debattartikel kan man både försöka publicera den både på breda opinionssidor (som DN Debatt eller Newsmill) och samtidigt i branschspecifika forum (som CSR i Praktiken.se Opinion). När artikeln väl är publicerad kan man tipsa andra om den via exempelvis nyhetsbrev, länk från egna hemsidan eller en kortlänk i ett Twitterfeed – allt för att få så många som möjligt att komma i kontakt med texten och budskapet. Det handlar alltså inte alltid om att skapa nytt innehåll för webben, snarare att använda det man har och publicera det i flera kanaler, argumenterade Pallin och använde Obamas kampanj som exempel på när man möter sina mottagare där de är, snarare att tro att de ska söka sig till den egna kampanjsajten. (Klicka här för att se Pallins presentation på Slideshare.)

En annan omtalad presentation gjordes av Kajsa Claude från Westanders PR, tidigare Action Aid, om vilken roll pr kan spela när det gäller att skapa uppmärksamhet hos potentiella givare om att organisationen existerar och gör nytta. Även om alla var överrens om att Action Aid varit mycket framgångsrika när det gäller att paketera givandet på ett enkelt och begripligt sätt i givarnas ögon var det många som ifrågasatte det etiska i att skapa fiktiva gåvor. Bakgrunden är avslöjandet om att Action Aids pengarna som samlades in i deras framgångsrika Ge en get-kampanj i själva verket inte gick till att ge getter utan till samma pott som övriga insamlade medel. Även om Action Aid informerade om detta i kampanjen framgick det knappast tydligt och kom därför aldrig med i majoriteten av de artiklar som skrevs i media (som här, i Aftonbladet). När CSR i Praktiken.ses utsända pejlade intrycken hos deltagarna under kvällen blev det tydligt att många var uppretade över de fiktiva getterna och ville prata om att deras organisation minsann ger riktiga gåvor.

Med tanke på att Unicef, som fick utmärkelsen Årets Insamlare (se separat intervju), bestämt hävdar att en av framgångarna bakom deras framgångsrika jul- och Alla hjärtans dag-kampanjer (där man också kan köpa konkreta saker att ge bord) var det faktum att annonserna visade de saker som faktiskt ligger lagrade i Unicefs jättelager i Köpenhamn. Frågan om hur mycket paketering man kan tillåta för att förenkla kommunikationen med givarna är långt ifrån besvarad och vi hoppas att FRII lyfter upp frågan i ett av sina uppskattade frukostseminarie framöver.

Så vad saknades på konferensen? Några deltagare upplevde att de saknade råd riktade till de lite mindre organisationerna, de som inte har månghövdade insamlingsorganisationer eller generösa budgetar. Andra tyckte att flera av föreläsarna saknade förståelse för frivilligsektorn utan mest verkade intresserade av att sälja sig själv eller sina tjänster. Men mest av all saknades en motpart i form av representanter från de enskilda aktörer som ger mest – företagen. Det är anmärkningsvärt att det inte fanns några deltagare från de företag som ger mest. Nog hade det varit naturligt att Ikea, som nyligen förband sig att skänka 1,6 miljarder kronor till Unicef under femton år, deltagit med en delegation på konferensen? Konferensen har mycket att ge företag som är intresserade av att förstå insamlingsvärlden från ett annat perspektiv. För även om InsamlingsForum från utsidan kan te sig som en sluten kropp med få öppningar för företagen är det luftigt och öppet från insidan. Och när man byter perspektiv och tittar på den ideella världen från ett annat håll, ser man alla de inbjudande öppningar som inte var synliga från andra hållet.