Det är svårt att skriva en bok om något som nästan inte finns. Eller snarare, det är svårt att skriva en bok om något som nästan inte går att definiera, som bara är ett uttryck folk plötsligt slänger sig med utan att själva riktigt veta vad det handlar om. Men ”samhällsentreprenör” är ett uttryck som plötsligt smugit sig in i den nyekonomiska vokabulären. Det är samhällsentreprenörer som ska återupprätta förtroendet för kapitalismen genom sin vilja att samtidigt göra gott. Det är samhällsentreprenörer som ska definiera kapitalismen 2.0 och det är samhällsentreprenörer som ska göra näringslivet humanare, den offentliga sektorn smartare och den ideella sektorn mer kommersiell. Men vad kännetecknar egentligen en samhällsentreprenör?

I boken Tjäna pengar och rädda världen - den hållbara ekonomins entreprenörer ägnar Erika Augustinsson och Maja Brisvall en del energi åt att försöka definiera begreppet. Med tanke på alla samhällsentreprenörer som låter sig intervjuas själva värjer sig mot varje form av kategorisering måste försöken att definiera vad som kännetecknar en samhällsentreprenör känt som att försöka krama en ål. Kanske är det också det som gjort att boken tagit mer än två år att skriva.

Samhällsentreprenörsbegreppet började användas flitigt för ungefär ett år sedan, när Muhammed Yunus besökte Stockholm för att prata om sin bok som gavs ut av samma förlag som nu ger ut ”Tjäna pengar och rädda världen”. Innan mötet arrangerade organisationen Ashoka, vars grundare Bill Drayton myntade termen social entreprenör, ett informellt möte med ett fyrtiotal inbjudna med syfte att sondera terrängen för att etablera Ashoka i Skandinavien. Ashoka arbetar för att ge ett litet antal utvalda sociala entreprenörer vars idéer har potential att förändra samhället i många länder finansiellt stöd och stukturstöd i form av kontakter (de känner alla), och probonotjänster från exempelvis McKinsey&Co.

Efter ett misslyckat försök att rekrytera en av de sociala entreprenörer som nu är porträtterade i Augustinssons och Brisvalls bok valde Ashoka att starta här genom ett partnerskap med Social Initiative. Ashokas strategi är nämligen att först samla in pengar (främst från entreprenörer som lyckats – man har träffat de flesta familjestiftelser i Stockholm) och sedan hitta samhällsentreprenörer av världsklass – en strategi som kanske inte funkar om man som entreprenör varken är bekant med Ashoka eller får träffa ett exempel på en social entreprenör eller ens kan få en definition av vad en social entreprenör är och det är därför också letar efter entreprenörer som uppfyller deras krav på den svenska marknaden.

I bokens slutord är Augustinsson och Brisvall efterkloka och skriver att de kanske ägnat för mycket kraft åt att jaga en definition istället för att skriva mer om vad dessa entreprenörer gör och vilka effekter de har. Det är både fel och rätt slutsatser.

Nej, man behöver den inledande historiska beskrivningen av hur begreppet vuxit fram och författarna lyckas utmärkt med att sätta det i sitt rätta sammanhang. Samhällsentreprenörer är en ny typ av entreprenörer, kanske de mest sansade och eftertänksamma hittills då det väger in fler aspekter än vinstmaximering i sitt begrepp. De är en ny generation ledare som söker lönsningar på sociala, ekologiska och ekonomiska problem. Författarna slår fast att 70- och 80-talisterna inte är några naiva idealister utan kyligt kalkylerande personer som försöker lösa riktigt komplexa samhällsekvationer. I boken görs också en intressant koppling till ”it-bubblans” positiva effekter på entreprenörskapet i Sverige tio år senare och många av it-entreprenörerna är numera samhällsentreprenörer. Det enda med it-bubblan som var en bubbla var ju värderingsmodellerna, i övrigt har nästan alla profetior slagit in och vårt sätt att arbeta idag föddes praktiskt taget för ett decennium. Den delande ekonomin ”the sharing economy” bygger ju på att det aldrig varit enklare att dela med sig och sprida information, ett faktum som både är grunden för denna tidnings existens och syfte.

Ja, det blir lite mycket tal om ”begreppet” i boken men indelningen av entreprenörerna i fyra kategorier behövs för att man ska ta till sig alla exempel som dyker upp senare i boken. Kategorin ”det nya näringslivet” består av entreprenörer som använder sig av företagandet för att förändra världen, ”den nya offentligheten” som försöker lösa problem inom det sociala området i den offentliga sektorn och ”de nya NGO:erna” är förnyarna inom den idella sektorn som använder sig av företagens metoder och logiker för att öka sin effektivitet och samhällsnytta. Den fjärde kategorin, ”hybriderna” är de som mixar och matchar logik och metoder från alla tre sektorer. Att samhällsentreprenörer av någon anledning själva alltid anser sig tillhöra någon annan kategori får stå för dem, men ingen skugga faller på författarna.

Kanske är vi den sista generationen som gör dessa uppdelningar mellan olika sektorer? Spelar det egentligen någon roll om grejerna vi köper kommer från ett non-profit som har ett aktiebolag som tillverkar saker eller om det är en for-profit som genom sin tillverkning vill förändra levnadsförhållanden för fattiga, i samarbete med en lokal non-profit. Problemet att definiera samhällsentreprenör som begrepp kanske har att göra med att de olika sektorerna konvergerar och ”samhällsentreprenörerna” själva hellre vill vara ”entreprenörer” och slippa det lite huvudet-på-sned-och-sakta-nickandes-gud-vad-bra-mottagande de får om de säger att de försöker rädda världen. Samhällsentreprenörsbegreppet, hur rätt det än här, kanske upplevs som om man försöker bortförklara att man inte tjänar pengar ännu? Om Augustinsson och Brisvall sagt att de skrev en bok om en ny typ av entreprenörskap som tar hänsyn till många olika aspekter, inte bara vinstmaximering, men vinstoptimering för allas bästa, och kallade boken The 360 degree entrepreneur kanske den hade låtit sig skrivas fortare? För det är ju det boken handlar om – om en ny sorts företagande.

Man får inte låta sig luras av det töntiga omslaget med vajande palmer och grafittistil (som författarna för övrigt inte alls varit inblandade i) – det här är ingen opportunistisk bok av två kvinnor som vill kapitalisera på ett modeord som just nu är hippt. Det är en bra orientering när det gäller socialt entreprenörskap i ett svenskt kontext och till vår glädje är den också fylld med många bra exempel på svenska sociala entreprenörer. Det finns böcker som beskriver hur det är att vara social entreprenör. ex Björn Söderbergs Entreprenör utan gränser eller Muhammad Yunus De fattigas bankir och det finns amerikanska böcker som försöker beskriva det sociala entreprenörsskapets natur, som David Bornsteins How To Change the World som beskriver många av de sociala entreprenörer Ashoka stöttat eller John Elkingtons The Power of Unreasonable People: How Social Entrepreneurs Create Markets That Change the World. Alla är de läsvärda men ingen ger den överblick av och inblick i det sociala entreprenörsskapets natur som Augustinsson och Brisvalls bok ger.

För alla de som längtar efter att säga upp sig från ett trist jobb på Cap Gemini och drömmer om att göra något meningsfullt i sitt liv eller för alla andra som vill förstå vad socialt entreprenörsskap är för något är det Tjäna pengar och rädda världen den enda boken man behöver läsa i år. Boken handlar exakt om det omslaget lovar, om att  tjäna pengar och rädda världen samtidigt, och det är just det som är kärnan i denna nya typ av entreprenörsskap.

Artikeln uppdaterad för att korrigera felaktigheter kring Ashokas etablering i Sverige.