Mer ”i praktiken” än så här blir det inte, tänker jag när jeepen fastnar i leran. Vi är på väg ut till ett möte med SEKAB’s fyra Game Scouts (naturvårdare) inom en del av det område som framöver kanske kommer producera sockerrör för att förse Sverige konsumenter med E85. Dessa unga män har till uppgift att registrera allt som rör sig, alla spår och tecken på djurliv i de områden där SEKAB planerar sockerrörsplantage. Vi bestämmer oss snabbt för att ge oss ut i hettan och promenera den sista biten och ta itu med jeepen efter mötet.

Tack vare hårt arbete och GPS växer sakta en bild av de utmaningar som djurlivet i området medför. Elefanter, lejon och andra djurarter vandrar fritt in och ut ur den skyddade nationalparken Saadani intill. Uppfattningen om var de egentligen vistas förändras beroende på årstid. Därför krävs att registreringen sker under en längre tid, berättar Kirsten Roettcher, ansvarig för Land Use & Biodiversity Conservation, och hennes kollegor. ”De gör ett jättejobb”, konstaterar hon kort och sakligt. Till fots och med cyklar bevakar de dagligen delar av ett område som är tio gånger tjugo kilometer stort (20 000 ha).

Vid basen,  som lustigt nog kallas ”kontoret”, finns en mindre plantodling. Illegal avverkning är ett stort problem på många håll i landet, inklusive de områden där SEKAB blivit lovad mark. Plantorna representerar de träd som man tagit reda på avverkas mest och som därmed är mest hotade. Många boende i området har nämligen få eller inga möjligheter till försörjning och att hugga ved för att sälja träkol är för dem en av få sätt att få en inkomst.

Området har ett växt- och djurliv som måste skyddas, men det har hittills inte gjorts i det här området, berättar Roettcher. Men SEKAB har fått en hel del kritik från forskar- och NGO-håll, både i Sverige och internationellt. Kritiken gäller bland annat miljöpåverkan,vattenförbrukning och bristande insyn och delaktighet i planeringen. En del forskare anser planerna vara så kontraproduktiva att de kallat projektet “klimatkolonialism” (se kritik här). Riskerna för förgiftning och övergödning är stora, lokalbefolkningens möjligheter till självförsörjning minskar när stora arealer tas i anspråk och utrotningshotade arter kan komma försvinna helt, menar flera forskare som utvärderat SEKABs planer (se kritik här).
- Området har ett växt- och djurliv som måste skyddas, men det har hittills inte gjorts i det här området, berättar Roettcher.
- Våra planer på att odla sockerrör innebär otvivelaktigt en ekologisk störning, men samtidigt kan vi se till att göra vårt yttersta för att bevara växt- och djurliv, genom att ta reda på hur området ser ut och lämna vissa områden där många arter samlas orörda och genom så kallade ’wildlife corridors’” (viltkorridorer), menar Roettcher. Samtidigt skulle satsningen innebära stora förändringar, på gott och ont, för lokalbefolkningen som är i stort behov av inkomstbringande arbete och en bättre fungerande infrastruktur.

Roettcher och hennes kollega, Lena Oscarsson, Social Coordinator på SEKAB i Dar es Salaam, menar båda att det finns en romantiserad bild av att människor på landsbygden i Tanzania lever ett idylliskt liv och att företag kommer och förstör. Biståndets effekter är däremot inget man pratar om, menar de. De har båda sett att bistånd i Tanzania lett till beroende snarare än utveckling.

Det är inte svårt att förstå vad de menar, men tyvärr är långt ifrån alla investeringar ansvarsfulla och även SEKAB brottas med en rad frågor som är svårlösta utan att förbise någon parts intressen; lokalbefolkningen, ett hundratal ”illegala” invånare samt flora och fauna. Det vore dessutom olyckligt om den eller de investerare som går in i projektet inte till fullo är medvetna om, respekterar och utvecklar det sociala och miljömässiga ansvar SEKAB redan lagt ner mycket arbete i.

SEKAB’s sätt att se på CSR i projekten i Tanzania innebär enligt Oscarsson att man blir en del av samhället i stället för en isolerad ö.
- Staten ska stå för sjukhus, skolor och vägar i samhället, inte företag. Vad vi kan göra är att föra en dialog med myndigheter och lokalbefolkningen, genomföra sociala och miljömässiga studier, ta ansvar för den lokala miljön och arbetsförhållandena samt betala rimliga löner och skatt, argumenterar hon och fortsätter.;
- Traditionellt för sockerplantagen i Tanzania är att de skapar sina egna samhällen, med skolor, sjukhus och vägar och det är klart att det blir mindre tidskrävande, men det vi gör innebär att vi blir en del av lokalsamhället och det är en stor fördel för att kunna arbeta på ett långsiktigt ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart sätt. Därmed blir vi också tvungna att föra dialog, ta reda på de faktiska utmaningar, möjligheter, önskemål och behov som finns och som inte bör ignoreras, menar Oscarsson.

Samtidigt är det manuella arbetet med att skörda sockerrör ett oerhört tungt och slitsamt jobb för arbetarna och SEKAB planerar därför att sockerrören ska skördas med hjälp av maskiner så snart odlingarna blir storskaliga. Lokalbefolkningen är dock av lättbegripliga skäl väldigt positiva till projektet eftersom de längtat efter den här typen av investeringar och utveckling.

Fältbesöket lider mot sitt slut och efter ett par timmars möte och överlämnande av listor på senaste veckans iakttagelser samt underskrifter på nya kontrakt och småprat är det dags att försöka få loss jeepen ur leran, vilket visar sig lättare sagt än gjort. Drygt tre långa timmar senare har vi med många frivilliga krafters hjälp tagit oss ur lergropen och ger oss, hela men inte rena, av tillbaka mot Dar es Salaam i en jeep som nu drar till sig blickar och väcker skratt längs vägen. Jeepen är nämligen kamouflerad i lera och en bit av underredet hänger löst och skramlar när vi skumpar fram på de tidvis mycket gropiga vägarna.

Artikeln uppdaterad: Länkarna till kritikernas argument har gjorts ännu tydligare, även om de varit med i artikeln från början.