Den senaste tidens debatt om AMFs förre VD Christer Elmhagens generösa pensionsvillkor har lett till avslöjandet att många av organisationens styrelsemedlemmar sitter i väldigt många styrelser. En kartläggning som Dagens Industri gjort visar att de elva medlemmarna tillsammans har 119 olika styrelseuppdrag. Flest uppdrag har styrelsens ordförande Göran Tunhammar och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, med 22 respektive 25 uppdrag. De är inte på något sett ensamma i Sverige om att ha många uppdrag – bläddra igenom årsredovisningarna hos de största bolagen i Sverige och man finner att flera av namnen återkommer gång på gång.

Det finns all anledning att fundera över innebörden av detta i ett lite större perspektiv. Är det så att det bara finns en begränsad klick människor som är kompetenta nog att sitta i styrelser för stora företag eller handlar det helt enkelt så att de valt in för den roll de har eller för vad de symboliserar, snarare än den kompetens de har? I så fall – håller våra styrelser på att bli trofésamlingar?

Trofé, segertecken, från fienden erövrat vapen, fana e.d. En avbildad trofé kan förekomma som arkitekturdekoration, särskilt på militära byggnader och monument. Inom konsthantverket användes trofén som dekorativt motiv redan under antiken. Senare blev även arrangerade trofégrupper med vetenskapliga attribut, verktyg etc. en vanlig dekor på bl.a. skulpterade möbler och inom det keramiska måleriet. (Ur Nationalencyklopedin)

En av de finaste troféerna i svenskt jaktliv är ett tolvtaggat älghorn att hänga i hallen. En av de finaste troféerna i svenskt näringsliv är att ha Michael Treschow i styrelsen, något som både Ericsson, ABB och Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin kan skryta med. Det som gör hans namn extra statusfyllt är också att han inte sitter i 25 styrelser, utan insiktsfullt valt att koncentrera sig till några få. Detta gör att han kan ägna uppdragen den tid de kräver för att han ska kunna tillföra något och samtidigt vara det bollplank till VD och ledning som är en av styrelsens viktiga funktioner.

När man tillsätter en styrelse, oavsett om det är i ett bolag eller en frivilligorganisation, är det klokt att fundera på dess sammansättning så att medlemmarna kan bidra med olika perspektiv; ägarnas, de anställdas, kundernas och kanske även ett bredare branschperspektiv. Oavsett vilka man plockar in i en styrelse är det rimligt att ställa krav på att de också har tillräckligt med tid för att hinna sätta sig in i organisationens utmaningar och vara pålästa i de ärenden som ska hanteras på styrelsemötena. Det säger sig själv att det inte är något man hinner om man sitter i tio, femton, tjugo eller tjugofem styrelser. Om man dessutom har ett jobb vid sidan om styrelseuppdragen blir tidsekvationen än mer omöjlig. Det gör samtidigt att bilden av styrelser som trofésamlingar blir ännu tydligare. Sammansättningen av styrelsen i AMF, som speglar ägarförhållanden snarare än kompetens relaterat till bolagets verksamhet, leder onekligen tankarna till en ”arrangerad trofégrupp med vetenskapliga attribut”.

Oavsett om man sitter i valberedningen för ett stort företag eller för en liten frivilligorganisation är det viktigt att reflektera över om styrelsen verkligen representerar tillräckligt många perspektiv för att kunna staka ut en framtida riktning för organisationen eller om det blivit en trofésamling oförmögen att erbjuda ledningsgruppen lite hälsosamt meningsmotstånd? Blev Christer Elmhagen vald till ordförande i internetannonseringsföretaget TradeDoubler för att han har djupkunskap om branschen eller hur man bygger tillväxtbolag eller helt enkelt för att han sågs som ett ”bra” namn, en slags arkitekturdekoration på bolagets huvudkontor? (Han har numera lämnat sitt uppdrag till följd av den senaste tidens uppmärksamhet, uppger DN.) Och har Vattenfalls VD Lars G. Josefsson expertkunskaper som gör honom speciellt lämpad att vara en del av organisationen Childhoods styrelse eller hans ansikte mest ett dekorativt motiv i årsredovisningen? I det senare fallet är det viktigt att poängtera att skuggan inte faller på Josefsson, utan valberedningen, som misslyckats med att skilja på personer som kan bidra med kunskap och bidra med pengar.

Det finns också anledning att fundera på en annan nackdel med att en och samma person har många styrelseuppdrag, förutom det faktum att hon inte hinner sätta sig in i allt och därmed kanske missar att reflektera och ifrågasätta de beslut som tas. Enligt Styrelseakademien Sverige bör man normalt ha upp till sju, eller max tio, styrelseuppdrag som heltidssysselsättning. De styrelseproffs som har fler uppdrag än så blockerar därmed möjligheten för nya förmågor att ta klivet in i styrelserummen.

Om vi utgår från att ungefär sju styrelseposter är lagom som heltidssysselsättning i en alltmer komplex värld hindrar därmed Wanja Lundby-Wedin med sina 25 engagemang lite mer än två andra kompetenta personer att bidra till en organisations framväxt. Om vi utgår från att hon nog inte borde sitta i mer än fyra styrelser med tanke på sitt jobb som chef både över svenska och europeiska facket hindrar hon tre personer. Göran Tunhammar hindrar två personer och ledamot Urban Bäckström hindrar med sina åtta uppdrag i alla fall en person då han ju också har sitt jobb som chef för Svenskt Näringsliv att sköta. Andra styrelsemedlemmar i AMF som blockerar nya perspektiv är Lennart Nilsson, chef för Craafordska stiftelsen som har 14 uppdrag, pensionsexperten Hans Gidhagen som har 11 uppdrag och LOs vice ordförande Per Barth som har 10 uppdrag. De hindrar därmed en person vardera från att ta plats i de styrelser där de sitter. Om man vill förbättra könsfördelningen i styrelserummen innebär det att AMFs styrelse tillsammans står ivägen för nio duktiga kvinnor och man kan fråga sig om man inte borde börja kvotera bort styrelseproffs?

Att vara styrelseproffs innebär faktiskt inte automatiskt att man har några andra expertkunskaper än att just vara proffs på att sitta i en styrelse. Om man plockar in en mängd styrelseproffs som ledamöter i en styrelse utan att fundera på om de har tid att utföra uppdraget väl eller om de kan bidra med relevanta perspektiv i sitt uppdrag är risken stor att det blir med dem som med trofédekorerna man kan se inom de keramiska måleriet. Det ser väldigt bra ut, men det hindrar inte vasen från att gå i tusen bitar.