I artikeln ”The Happiness of Giving: The Time-Ask Effect”, av Wendy Liu och Jennifer Aaker, drar författarna slutsatsen att man genom att be folk om pengar direkt snarare kan irritera människor vilket därmed gör att sannolikheten för att de engagerar sig i organisationen och så småningom också donerar pengar minskar. Att be människor att volontera först har däremot positiv inverkan på deras vilja att både ge tid och pengar. 

Orsaken, enligt författarna är att frågorna om tid och pengar stimulerar olika känslomässiga reaktioner. När folk frågas om tid kommer de automatiskt att tänka i känslomässiga banor: kommer jag bli lyckligare av att volontera för den här frivilligorganisationen? När folk frågas om pengar börjar de tänka i mer rationella banor och frågan riskerar att reduceras till hur donationen påverkar givaren ekonomiskt: har jag råd att donera? En summering av artikeln finns på Stanfords webbplats.

Det är lätt att dra paralleller till Barack Obamas framgångsrika presidentvalskampanj där man just bad folk engagera sig först och donera sen, vilket också kan uttryckas i termer av ”relation går före donation” som CSR i Praktiken.se rapporterade om. Ur det perspektivet skulle man därmed kunna argumentera för att de organisationer som inte är oerhört tydliga (som Obama i artikeln) med hur man också kan donera sin tid, eller använder tjänster som Volontärbyrån för att rekrytera volontärer, kommer att få arbeta mycket hårdare med att övertyga människor att ge dem pengar, än de som ber folk donera sin tid först.