Med mer än tusen kostymer i publiken är risken för att talen blir högtravande och kryddade med uttryck som ska förmedla hur professionell talaren är och nog är det några som går i den fällan. Men inte näringsministern. Hennes jordnära dialekt, som är lika markant på engelska, och hennes konkreta språk gör att allt hon säger låter lika självklart som det är. Hon berättar om bakgrunden till att Sverige, som första land, ställt krav på att de statliga bolagen ska rapportera sina framsteg när det gäller att ta samhällsansvar och förklarar det med det engelska uttrycket ”what’s get measured gets done”. Om nu svenska staten vill att bolag tar ansvar i samhället är det ju bara att ställa krav på att de ska börja mäta det eftersom det då kommer att göras, menar näringsministern och konkluderar att hållbarhetsrapporter tjänar sitt syfte just av den orsaken. Den internationella debatten om huruvida koldioxidskatter hämmar tillväxtmöjligheterna, ett argument som framförallt USA ständigt kommer dragandes med till alla internationella konferenser, avfärdade näringsministern genom att peka på Sverige som införde koldioxidskatter redan 1990 och vars BNP ökat med 44% sedan dess, samtidigt som koldioxidutsläppen sjunkit med 9% tills idag.

Som en klok mamma lyckas näringsminister Olofsson ge oss perspektiven, visa att Sverige faktiskt varit ett föregångsland och att allt inte behöver vara så himla komplicerat, bara för att det handlar om hållbarhet. Att det faktiskt kan handla om ganska mycket sunt förnuft. Näringsministern underströk dock vikten av det personliga ledarskapet. Att man inte bara kan springa på konferenser och prata utan att de som förespråkar en väg framåt också måste vara förebilder och visa på ledarskapet i praktiken genom att handla ekologisk, köpa rättvisemärkt eller välja miljöbilar.

Nog har Sverige varit duktiga men det finns ingen anledning att slå sig för bröstet ännu, poängterade Europaparlamentarikern Anders Wikman. Han menade att det finns en fara i att vi ensidigt fokuserar på att minska koldioxidutsläppen till 2020 eftersom det i många industrier är ett för kort perspektiv. Den riktigt tunga industrin, också kallad den svenska basindustrin, gör investeringar som har betydligt längre horisont. Ett aluminiumverk byggs för att hålla i minst femtio år och vi måste därför fokusera lika mycket på att minska koldioxidutsläppen med 80-90% tills dess, i jämförelse med 1990 års basnivå.

Trots sitt tillrättalagda bohemiska politikeryttre är Wikman fortfarande en aktivist. Han är uppriktigt förbannad när han talar om felaktiga konsumtionsmönster och människans kortsiktighet. Det märker publiken och det gör att budskapet går hem. Precis som näringsministern har han lyckats hålla sitt vardagliga, men välformulerade, språk intakt trots många år i storpolitiken och hans budskap om att företagen har en viktig, och potentiellt lönsam, roll att spela när det gäller att förändra kundernas beteenden går hem.

- V måste gå från att producera saker till att producera tjänster. Företagen måste hitta nya affärsidéer för att vi ska kunna leva hållbart i framtiden. Genom hyra ut, istället för att sälja produkter, förändras företagarnas drivkrafter mot ökad hållbarhet eftersom det är naturligt för en uthyrare att investera i sådant som kommer hålla många uthyrningcykler! argumenterade Wikman.

Lasse Gustafsson, Svenska Världsnaturfondens generalsekreterare, återknöt till detta i ett annat framträdande när han berättade om att WWF börjat se det som sin uppgift att försöka leta upp nystartade cleantech-bolag och knyta ihop dem med några av de globala företag de jobbar med, allt för att bidra till minskade utsläpp. Man anar dock också att WWF inte vill riskera att ses som de som poängterar problem eftersom det då kan innebära att man blir utestängda från vissa sammanhang, utan istället som dem som kommer med lösningar. Ett talande tecken är webbadressen climatesolver.org där WWF presenterar några av de företag man hittat.

Det kan ibland bli lite väl mycket hallelujastämning under hållbarhetskonferenser och det var därför uppfriskande att Globe Forum bjudit in David Tang, grundare av Shanghai Tang – det första kinesiska lifestyle-varumärket med uttalat globala ambitioner (som för övrigt tagit svensk hjälp att inreda flera butiker), som speglade koldioxidutsläppens påverkan på klimatet på ett ifrågasättande vis. Det är historiskt sett inte unikt men under de senaste åren har dessa åsikter inte uttyckts särskilt högt i större sammanhang där fokus är på att identifiera och sänka koldioxidutsläpp i olika sektorer.

Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand motsatte sig naturligtvis ifrågasättandet.
- Även om det finns viss tveksamhet måste vi agera eftersom det vore oansvarsfullt att inte agera, sa Wetterstrand och adderade samtidigt att när koldioxidutsläppen minskar i Sverige har det delvis sin grund i att Kina är världens fabrik och att produktionen ligger förlagd där idag.

Samtidigt höll Wetterstrand med om risken att om man fokuserar för ensidigt på klimatproblemen blir det negativt för hela ekosystemet vilket i förlängningen också blir negativt för klimatet och hållbar utveckling. Men det var nog det enda hon höll med Tang om vilket gav en livlig, ja stundtals hetsig, diskussion vilket gav energi åt hela auditoriet och vi är glada över att Globe Forum insett att för mycket konsensus bara gör det tråkigt och ointressant.

Som vanligt blandas de stora seminarierna med mindre workshops eller breakout-sessions på den här typen av konferenser. Årets upplaga på Globe Forum innehöll många spännande works-shops som handlade om allt från världshälsa, till millenniemålen, till stadsplanering, textilindustrins ansvar i producentländerna, ansvarsfulla investeringar och hur media förändras. Kvaliteten på workshopsen var minst sagt blandad och det blev lite oroligt när deltagare kom och gick i takt med att de insåg att den aktuella sessionen levde upp till eller misslyckades leva upp till förväntningarna. Till nästa år skulle dock alla tjäna på att Globe Forum på ett bättre sätt kvalitetssäkrade talarna på ett bättre sätt än idag. Att dra ner antalet talare på varje session till två skulle också göra att man hinner få igång en djupare och livligare diskussion med publiken än de få, ofta banala, frågor som hanns med i år.

Det är svårt att få överblick över Globe Forum. Förutom den allmänna förvirringen om vad själva Globe Forum är för något (de vägrar kalla sig för konferens utan påminner ständigt besökarna om att de också har ett nätverk på internet, att de kan erbjuda utbildningar och att de är någon slags tankesmedja samtidigt som det också verkar vara en form av löst sammanhållen mässa med utställande företag och regioner i anslutning till konferensen) är det också svårt att förstå vilka som är där. Deltagarna, som dock tyvärr är mest män och kommer från näringslivet, verkar komma från alla delar av klotet och det känns spännande med en så internationell publik. Vi hade gärna sätt att det fanns fler enkla och naturliga sätt att komma i kontakt med andra utöver att gå fram till någon och skaka hand. Kanske är det namnskyltarna som måste göras om eller kanske skulle man märka ut deltagarnas sektortillhörighet med olika färgkoder, rött för näringsliv, orange för politiker och rosa för frivilligorganisationer?

Men kanske är det förvirringen som bidrar till attraktionen? Vi har aldrig tidigare varit på en konferens där så många kulturella delar sprängts in i programmet. Mellan två talarpunkter dyker Ukrainas bidrag i Eurovisionschlagerfestivalen upp och sjunger sitt bidrag, i entrén går två människor utklädda till träd runt och gör någon slags mimteater och dessutom dök en teatergrupp upp, okommenterat, på de mest oväntade ställen i programmet. Apopå oväntat var det också många som höjde på ögonbrynen när konferenciern genomförde ett eget sångnummer men det fick oss å andra sidan att inse att vad som helst kunde hända på Globe Forum och det är ju en poäng i sig, även om vi missade poängen med några av de enskilda framträdandena.

Genomgående lyfte många av talarna på Globe Forum dilemman och pekade ut svårigheter. Som vanligt kom Kina in som en självklar referens i många sammanhang, inte bara som världens fabrik utan också som ett land med innovation och framsteg på många områden (där någon menade att vi har en skev bild av Kina på många områden). Det fanns många som, likt näringsministern, pekade ut vad man kan göra på individnivå och alla var överens om att det görs alldeles för lite i praktiken, att det är för mycket prat om att agera. Därför var det så befriande att på en workshop höra en talare från HP föreläsa via länk från Bryssel med deras egen videokonferensteknik. För även om vi inte minns exakt vad som sades blev budskapet mediet och det kommer vi ihåg, på samma sätt som vi upplevde att näringsministern inledningsvis så starkt utstrålar sunt förnuft att man inte behöver minnas varenda hord av hennes tankar kring hållbarhet.

Svårigheten vi känt på redaktionen att sammanfatta årets upplaga av Globe Forum beror till viss del på att organisationens egna sökande efter en identitet (eller om det är nya affärsmöjligheter) går ut över konferensdeltagarna som alla nog kände sig lite desorienterade mellan varven. Men det beror säkert också på att ämnet är så stort, konferensen så överväldigande och antalet talare nästan känns oändligt. Men även om det finns uppenbara fel som måste fixas till nästa konferens så är det samtidigt svårdefenierbarheten som gör evenemanget intressant. Möjligheten att kunna träffa människor man verkligen aldrig hade träffat annars är attraktiv och det är det som gör att vi redan nu ser fram emot 2009 års Globe Forum