När man ska plantera fröet till ett bonsaiträd väljer man noga ut det bästa fröet från ett stort träd i skogen och sätter det i en liten kruka och ser sedan till att ständigt klippa ner trädet så att det blir vad som kan beskriva som en miniatyr av sig själv. Att trädet inte blir större beror alltså inte på fröet, utan på det begränsade utrymmet i krukan och att det ständigt blir tuktat. Detsamma gäller fattiga – det är inte deras fel att de är fattiga utan beror också på att de inte fått möjligheter att utvecklas och att de ständigt blivit tuktade med slutsatser om att det inte kan göra så mycket åt sin situation.

Dr Yunus är ingen imponerande figur. Han står nästan stilla i strålkastarljuset på den stora scenen, har brun-beiga kläder av traditionellt bangladeshiskt snitt och pratar med en mjuk, mild indisk engelska. Han berättar stillsamt om hur han började med att hjälpa 42 människor i närheten av de universitet där han arbetade som professor i ekonomi genom att låna ut de 27 dollar de tillsammans var skyldiga lånehajarna i kvarteret och hur det fick honom att fundera på om han inte kunde hjälpa ännu fler. Kanske är det just spänningen mellan hans timida yttre och kraften i hans historia och i hans budskap om behovet av en kompletterande form av företag som gör det så fängslande att lyssna på Dr Yunus.

-Jag brukar inte berätta att jag är bankir, säger Dr Yunus plirigt. Det är en titel förknippad med så mycket värderingar att folk slutar lyssna om jag säger det. Och så är jag ju ingen vanlig bankir heller. När jag startade Grameen gjorde jag det med syftet att vända upp och ner på allt vad vanliga banker gjorde – det blev nästan ett självändamål att alltid göra tvärtom. Istället för att låna till de rika ska vi låna ut till de fattiga, istället för att låna ut till mest män ska vi låna ut till mest kvinnor och tvärtemot vanliga banker ska vi prioritera de som har de sämst. Ju mindre du har, ju villigare är vi att lyssna på dig eftersom det också är då vi kan göra som mest nytta!

Han får skratt och applåder från publiken. Så fortsätter han berätta om hur de mikrolån som Grameen Bank ger gör det möjligt för fattiga kvinnor att bygga upp små lönsamma rörelser. En kvinna lånar till att köpa en höna, som ger ägg som hon kan sälja och för de pengarna kan hon försörja sin familj och så småningom kanske köpa ännu en höna, eller en get och så småningom en ko. Med samma logik skapade man en mobiloperatör, Grameen Phone, där det blir telefonen som genererar pengar eftersom kvinnan kan låna ut telefonen till andra bybor mot betalning. Att ha tillgång till telefon ger naturligtvis också en massa andra effekter som att bybor kan ringa för att kolla om en vara finns inne i en butik i nästa by istället för att behöva gå flera timmar och vända tomhänt hem. Det frigör tid och bidrar därmed till högre produktivitet.

I efterhand känns det naturligtvis lika logiskt att låna pengar till en mobiltelefon som till en anka men Dr Yunus var från början mycket skeptisk till om mobiltelefoner hade en roll att spela i den affärsmodell han byggt upp. Detta berättade Iqbal Z. Quadir på den stora Corporate Citizenship-konferensen i Boston häromveckan. Det var Quadir som först insåg kopplingen mellan bra kommunikationer och ökad produktivitet och välstånd när han tvingades sitta utan internet i några dagar efter en datakrasch på den investmentbank i New York där han tidigare var anställd. Quadir insåg också att Grameen Bank i hans hemland Bangladesh vore en ideal partner men lyckades inte få Dr Yunus att inse potentialen i idén förrän han lyckades övertyga dem om att kärnan i deras affärsidé faktiskt inte hade något att göra med vad de lånade ut pengar till, så länge det var något som kunde skapa en stadig intäktskälla för de enskilda kvinnorna på landsbygden. För det är den stadiga intäktskällan, om aldrig så liten, som är grunden för att kunna eliminera fattigdom och öka kvinnornas självkänsla, menar Dr Yunus.

Grameen Phone blev förlösande på många sätt och dess framgångar har gjort att Grameen givit sig in på fler områden med syftet att åstadkomma en förändring. Dr Yunus återkommer gång på gång till sin kärnfråga; det behövs ännu en typ av företag där målet inte är att dela ut vinsten till aktieägarna men att återinvestera den för att få ännu större resurser att tackla de samhällsproblem som är syftet med företaget. För att visa att denna företagsform ligger någonstans mitt emellan på skalan mellan vinstdrivande företag (”for-profit” på engelska) och frivilligorganisationer, (”non-profit” på engelska) kallar Dr Yunus företagsformen för ”non-loss company”, eller ”social business”, socialt företag. Ett av företagen Grameen startat är Grameen Danone, ett samarbete med den franska mejerijätten som tillverkar yoghurt för barn som också innehåller extra näring och de vitaminer de behöver. Som ett non-loss-company mäter man inte resultatet i pengar, även om det naturligtvis måste ge vinst som sedan återinvesteras, utan i hur många barn som inte längre är undernärda till följd av bolagets yoghurt.

En lång applåd fyller Södra Teatern.

Dr Yunus avslutar med att argumentera för att non-loss companies är bättre än stiftelser att tackla samhällsproblem eftersom pengar som ges som välgörenhet bara har ett liv medan man i det här fallet har en affärsmodell som gör att pengarna går runt, runt, runt. Eftersom dessa bolag också måste ha en tydlig affärsmodell mer än att bara samla in och ge bort pengar, som välgörenhetsorganisationer så blir de automatiskt attraktivare för entreprenörer som därmed får en möjlighet att skapa, vända och vrida på affärsmodellen över tiden för att nå bolagets mål, oavsett om det är att minska antalet hemlösa eller få färre bidragsberoende. Att investera i non-loss companies och låta dem använda pengarna för att åstadkomma förändring i samhället är mycket bättre än att starta en stiftelse och bara ge bort pengarna. I ett non-loss company finns alltid möjligheten att få tillbaka sin investering, även om många naturligtvis väljer att låta sin investering bli grunden till något stort.

I den paneldiskussion som följde var just detta något som riskapitalisten Jan Carlzon hängde upp sig på. Nog borde dessa non-loss companies kunna attrahera ännu mer kapital om man gav de som investerar betalning för att de levererar en av företagets råvaror, pengar, på samma sätt som man ju betalar de som bidrar med andra råvaror till företaget, oavsett om det är höns eller mobiltelefoner? argumenterade Carlzon. Säkert, svarade Dr Yunus men menade samtidigt att de kapital som idag avsätts för stiftelser eller skänks till välgörenhetsorganisationer inte är förknippad med några monetära avkastningskrav så varför skulle man kräva det i ett non-loss company?

- Fortsätt gärna med den typ av företag som du driver och som visat sig vara framgångsrikt, sa Dr Yunus till Carlzon, men det jag argumenterar för är att det behövs ytterligare en företagsform i världen, en typ av företag som inte endast fokuserar på avkastning till ägarna utan som försöker lösa världens problem. Otillfredsställd med svaret gjorde Carlzon ytterligare några försök att formulera om sig och återvända till sin fråga om man inte skulle kunna ge någon slags avkastning till de som lånat kapital, om än mindre än i ”normala” företag men tvingades ge upp för att inte framstå som en kallhjärtad kapitalist.

-Men nog måste man först tjäna pengar för att kunna låna ut dem till dig? undrade Röda Korsets ordförande Bengt Westerberg.
-Ja. svarade Yunus överraskande kort och fick därför publiken att skratta innan han fortsatte; Det enda syftet med företag idag är att tjäna pengar åt sina ägare och jag proklamerar ett alternativ. För vad är egentligen syftet med företaget mer att tjäna pengar och är inte pengar egentligen ett medel, snarare än ett mål. Non-loss companies är ett komplement som löser samhällsproblemen direkt istället för att låta ägarna först tjäna pengar och sedan hoppas att de ger pengarna till behövande.

- Den svenska biståndspolitikens syfte är ju att hjälpa folk till självhjälp. Men istället för att ge bistånd skulle Sida kunna bli en investerare i olika non-loss companies vars syften är att åstadkomma samma sak som man hoppas göra med sina bidrag. Min övertygelse är att de skulle kunna ge bättre effekt!
Han tittar på Mia Horn af Rantzien, stf Generaldirektör Sida, i panelen som nickar eftertänksamt till svar.

Panelen på scen ser lite obekväma ut. För även om det är hedrande att ha valts ut för att ställa intressanta frågor till en nobelpristagare så är det svårt att framstå som lika klok som Dr Yunus och framför allt Carlzon såg ut att vara ovan med att inte vara auktoriteten i rummet. Alan Webber, grundare av tidningen Fast Company ledde diskussionen med van hand, sammanfattade och bjöd in så att alla i panelen kunde bidra med sina reflektioner. Malin Speace, som själv grundat en mikrolånbank i Thailand, såg att det fanns en grundläggande skillnad mellan non-loss companies och välgörenhetsorganisationer;
- En välgörenhetsorganisation gör en bedömning att du inte klarar dig själv och därför är i behov av bidrag medan non-loss companies har inställningen att du klarar dig själv och vill ge dig pengar för att komma igång.

Det kanske är den nästan förädiskt sympatiska dialekten vi känner som indisk engelska eller så är det kanske att Dr Yunus ser fullständigt harmonisk ut i sin stol som gör att allt han säger känns klokt och okontroversiellt.. Någon frågar om hans svar till dem som hävdar att Grameen Bank blir utnyttjade av Danonse och att allt bara är en manöver för att få publicitet.
- Jag trodde det var jag som utnyttjade Danone, inte tvärtom! Dr Yunus svar ger associationer till Apu i Simpsons vars korta, drastiska repliker ofta används för att få tittarna att inse att det finns andra perspektiv i världen än den vite mannens. Och precis som Apu har Dr Yunus en känsla för humor och timing – tidigare i år sedan medverkade han till mångas förtjusning i The Colbert Report på tv-kanalen Comedy Central i USA, vilket också är ett tecken på hur kommersiellt han säljer sitt budskap om att utrota fattigdom.

Dr Yunus fortsätter med ännu en avväpnande Apu-replik, men som samtidigt berör en av de viktiga frågorna när det gäller hållbarhetskommunikation;
- Det Danone gör med Grameen i Bangladesh är en bra sak och om man gör bra saker – förtjänar man då inte att få publicitet för det?

Dr Yunus medicin mot fattigdom är i grunden kapitalism. Klassisk hederlig kapitalism där efterfrågan mättas med tillgång men fokus är betydligt mera småskaligt än vad vi är vana vid att höra från kapitalister. Precis som alla företag i snabb tillväxt vill han att återinvestera vinsten i bolaget för att föda fortsatt tillväxt. Det som skiljer är egentligen inte företagsformen så mycket som syftet med företaget i sig. Genom att låta företagets raison d’être vara att lösa ett samhällsproblem utan att gå omvägen via vinster som ska bli välgörande medel som ska doneras så har han skapat en, ur ett samhällsperspektiv, effektivare form av företagande. Även om Nobelkommittén motiverade sitt beslut att ge Dr Yunus fredspriset för att skapa ekonomisk och social utveckling underifrån i samhället och det kan leda till större välstånd vilket är en förutsättning för fred har vi alltid känt att motiveringen och utnämningen känts lite krystad, som för att med skohorn få in Dr Yunus och Grameen Bank på pristagarlistan. När vi lämnar föreläsningen på Södra Teatern och kommer ut i vårsolen är vi övertygade om att kommittén gjort fel.
Dr Yunus borde fått ekonomipriset istället.