Den var nära nog fullsatt i handelshögskolans aula i torsdags kväll när Harvardprofessorn John G. Ruggie diskuterade mänskliga rättigheter ur ett företagsperspektiv med Filippa Bergin från Amnesty Business Group inför en brokig publik. I bänkarna satt allt från csr-konsulter och småföretagare till revisorer, representanter för pensionsfonder, kyrkans fonder, UDs avdelning för globalt ansvar och naturligtvis en rad studenter och forskare verksamma vid Handels egna forskningsgrupp inom hållbarhet, SuRE.

Diskussionen inleddes med Bergins redogörelse för Amnesty Business Groups arbete att i samråd med företag skapa en ökad förståelse för ämnet mänskliga rättigheter samt vilka konsekvenser ett företags verksamhet kan ha på området. Varje år samlar organisationen in en rad uppgifter från företagen för att sedan sammanställa dessa i rapporter som används för att ge en feedback på vad Bergin kallade ”en kartläggning av ett företags verksamhetsrisk” avseende respekten för de mänskliga rättigheterna. Samarbetet är mycket omtyckt och har lett till att många företag genom en fri och öppen dialog uppmärksammat sina verksamhetsrisker och vidtagit åtgärder därefter.

Amnesty Business Group sammanställer även sina resultat i statistik. Ur dessa kan till exempel utrönas att skillnaden mellan större och mindre företags ”verksamhetsrisker” generellt sett är mycket stor och att det därför är meningsfullt att i första hand inrikta sitt arbete mot de största aktörerna. Därutöver visar statistiken på att medvetenheten om relationen mellan ett företags verksamhet och dess påverkan på respekten för de mänskliga rättigheterna varierar starkt mellan branscherna. Den är störst inom branschen ”konsumtionsvaror” och helt ickeexisterande inom branschen ”råvaror”, förklarade Bergin.

Professor Ruggie intog i sin redogörelse en förvånansvärt offensiv attityd i ämnet. Enligt honom står vi inför en kris vad gäller relationen mellan företag och deras verksamheters effekter på omvärlden. Företag har tillskansat sig en enorm makt på bekostnad av världens stater. Som exempel pekade han på att det idag finns drygt tvåtusen bilaterala avtal enligt vilka företag kan stämma stater men knappt några där motsatsen gäller. De få möjligheter som existerar att hålla ett företag ansvarigt inskränker sig dessutom till den enskilda juridiska personen i det land som det är registrerat i.

Ruggie byggde i sin tes vidare på Bergins redogörelse om råvarubranschen. Enligt en egen analys är företag verksamma i råvarubranschen just de som presterar allra sämst med avseende på mänskliga rättigheter. Den branschen återfinns också oftast i fattiga länder, med svaga institutionella strukturer och/eller ett politiskt oroligt läge; alltså länder där företag har en stor frihet att agera fria från legala restriktioner. Exemplen på företag som drar fördel och upprätthåller sådana situationer är många, motsatta exempel få. Den rådande makt(o)balansen mellan stater och företag har alltså lett till ett ansvarsvakuum vad gäller vem som ska sörja för att respekten för de mänskliga rättigheterna upprätthålls. Företagen har tagit alltmer makt från staterna utan att för den delen öka sitt ansvartagande.

Vilka lösningar finns då på detta problem, frågade professor Ruggie retoriskt och det är också hans spännande uppgift att i vår publicera sitt svar inför FN-sekretariatet. Det finns enligt honom två vägar att gå: den första är att lösa ansvarsfrågan genom internationellt bindande avtal och traktat som ger stater och företag en skyldighet att sörja för att respekten för de mänskliga rättigheterna upprätthålls. Ruggie höll sig dock skeptisk till processen att förhandla fram sådana avtal och pekade bland annat på exemplet med generalförsamlingens upprättande av ett icke-bindande uttalande rörande infödingars rätt att bevara sin egen kultur, vilket tagit 22 år att förhandla fram. Istället ansåg han att vi måste skapa ett legalt bindande ramverk med effektiva verktyg för en tydlig ansvarsfördelning.

Denna skulle vila på tre principer: En extra-territoriell skyldighet för länder att hålla ordning på deras företags verksamheter. Ett genuint ansvar för företagen att sörja för att deras verksamheter inte står i konflikt med respekten för de mänskliga rättigheterna. Slutligen ett effektivt åtalssystem där aktörer som bryter mot ovanstående principer verkligen åtalas och ges kännbara straff.

Harvardprofessorn var naturligtvis en briljant retoriker och förde fram sitt budskap på ett övertygande och medryckande sätt. Många i publiken förvånades över hans starka övertygelse att företag inom en snar framtid kan förvänta sig att genom institutionella krafter tilldelas ett reellt ansvar för sin påverkan på omvärlden med avseende på respekten för de mänskliga rättigheterna. Stämningen i salen var hoppfull och under efterminglet kändes det för en stund som att den akademiska världen, stat, företag och ideella organisationer pratade samma språk och hade förenats i en gemensam strävan att finna allmängiltiga lösningar. Låt oss hoppas att den känslan bekräftas även framöver.

Andra intressanta blogginlägg