Det står plötsligt en timid man i strålkastarljuset på den svarta scenen på Chinateatern. På modeveckans seminarie om hållbart mode ser han ut som en udda fågel med sina runda glasögon, dubbelknäppta ordentliga kostym och med en babyblå tröja knuten över kostymaxlarna. Eller snarare en alldaglig mes i en flock av udda fåglar i publiken som alla otvivelaktigt jobbar i modebranschen. Eller som han själv träffsäkert beskriver sig själv – en Karl Bertil Johnsson-figur.

Marcus Bergman, lärare vid Textilhögskolan i Borås och doktorand vid Arkitektursektionen på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg, står helt stilla på scen och levererar vad som närmast kan beskrivas som en krönika över modets etik och estetik och vi ska säga det direkt – det är helt förtrollande bra.

Med ett absolut gehör för dramaturgi växlar Bergman mellan allvarliga resonemang och humoristiska reflektioner. Han beskriver hur kläder gått från att vara nödvändigheter till uttryck för vår identitet men samtidigt förlorat sin själ för att i nästa sekund beskriva vilka förhoppningar han hoppades att hans kostym skulle hjälpa honom infria i baren på Berns kvällen innan. För att i nästa stund säga att han skäms över att svenskt mode är så fullt av uttryck men saknar åsikt. För hur kan man annars förklara att så få modeskapare tar ställning, på allvar?

Han inleder ett intressant resonemang om hållbart företagande genom att argumentera att handel varit hållbart sedan sidenvägens uppkomst. Bergmans perspektiv är att den fria handeln inte är av ondo för hållbara produkter och hållbara material – tvärtom. Det är de hinder som sätts upp av våra politiker och av lobbister som hindrar den fria marknaden från att vara så fri som den skulle kunna vara. Det är importtullarna som hindrar, inte produkterna själva. Låt marknaden vara fri, låt bästa produkt vinna! sammanfattar Bergman och låter det vara tyst i några sekunder för att orden ska få landa i våra huvuden.

Ensam på scen använder han sin nedtonade men eleganta humor för att få oss att fnissa åt honom, åt oss själva men också för att få oss att slappna av så pass att vi i nästa stund inte kan värja oss mot fakta om de 40 000 människor som dör varje år till följd av kemikalieanvändningen i bomullsindustrin. Bergman står helt stilla, gestikulerar inte alls och han är så fantastiskt närvarande att i princip alla i publiken slutat messa lite diskret på sina mobiltelefoner utan bara har blickarna riktade på Bergman när han låter tystnaden breda ut sig i salongen för att vända på den lilla fusklapp där hans stödord nog finns nedklottrade men som han inte tittar på alls när han pratar.

När vi så här några timmar senare ska summera förmiddagens seminarie är det Bergmans framträdande som gjort starkast intryck, mer än till och med Katharine Hamnetts tår.
Det som är intressant med Bergman är att han dessutom har en personlig koppling till bomullsindustrin i och med att hans familj äger och driver bomullsodlingar i en dal i södra Peru, bomull som de senare gör till kläder som säljs i Sverige och Europa.

Avslutningsvis berättar Bergman om att man häromåret grävde man fram 3 000 år gamla lämningar nära familjens odlingar och då bomullsplagg som fortfarande gick att använda. Han tar det som ett exempel på riktig hållbarhet och därför en orsak till att Bergman tycker det känns som en förolämpning när han ibland blir inbjuden att i olika sammanhang föreläsa och argumentera för ”alternativ” odling och den ”nya” trenden med ekologiskt mode.

För om man först odlat bomull utan konstgjord bevattning och utan gifter i en dal i Peru i 3 000 år och därefter odlat bomull med konstbevattning, konstgödsel och konstiga gifter i 50 år och nu återgått till att odla giftfritt igen – vilken odlingsform är då egentligen ”konventionell” och vilken är ”alternativ”, frågar Bergman retoriskt och avslutar med ännu en fråga:
- Och borde det då inte vara någon annan aktör än jag som står här för att prata om ”alternativ” odling och borde det då inte ligga på dem att förklara poängen med det?

Med seminariets klokaste och mest berörande framträdande är det inte konstigt att Marcus Bergman får förmiddagens varmaste och längsta applåd när han lämnar scenen. Och samtidigt inser vi att hans egen referens till Karl Bertil Johnsson inte är så tokig.

Andra intressanta blogginlägg Andra bloggar om: marcus bergman, modeveckan