Känslan när man läser tidningen är att Bono ringt sina polare för att sprida lite stjärnglans; Chris Rock skriver om en resa till Johannesburg, Brad Pitt intervjuar Desmund Tutu och man kan läsa om Madonnas förhållande till Malawi. Mellan artiklarna syns annonser för Bonos (Product) Red-produkter eller tipsas om hans frus klädprojekt Edun vars produkter alla tillverkas i Aftika. När man läst färdigt känns det därför lite som om man läst en kundtidning för (Product) Red snarare än Vanity Fair. Men än sen då?

Nog har Bono ändå rätt när han argumenterar att en HIV/Aids-sjuk i Rwanda inte bryr sig om det är biståndspengar eller en del av köpesumman för en röd iPod som möjliggjort för honom att få bromsmedeciner. Om Vanity Fair kan bidra till att ge lite mer nyanserad bild av Afrika genom att låna ut tidningen till Bono (och samtidigt bigehålla den redaktionella kvaliteten) – än sen då?